Hannas Plats

Nu minns jag varför jag så ogärna går ut nu för tiden. Det är den där långa ångestfyllda dagen som kommer efteråt som lägger sordin på stämningen. Det krävs ganska lite alkohol för att jag ska drabbas av den stora, molande bakisångesten dagen efter. Inte över något särskilt, men ändå som en stor klump i magen. Det jobbiga är att det oftast är en helt seg dag då jag inte orkar göra något. Igår läste jag mest och det var i och för sig skönt. Men jag hade det ganska svårt att koncentrera mig på det jag läste, tankarna ville inte fokusera på texten utan på helt andras saker som låg längre bort från verkligheten. Dessutom har jag svårt att komma i säng dessa dagar. Jag vet att mina tankar inte precis blir ljusare när jag ligger själv i mörkret och låter tankarna löpa fritt. Alltså drar jag mig i det längsta för att gå och lägga mig. Igår kom jag i säng strax efter 12.

Jag vet inte varför jag drar ut på plågan på det där sättet, för det är ju så skönt att vakna morgonen efter. Imorse kändes det så skönt att få vakna till en ny skön, dag fri från ångest. Fortfarande lätt dehydrerad, men i övrigt är spåren från natten på stan så gott som utraderade i min kropp. Nu har jag en ny, vackert oförstörd vecka framför mig.