Hannas Plats

Hade en lite märklig upplevelse på tuben hem. Jag knatade ner i tuben i vetskap om att det var 8 minuter kvar. Därför tänkte jag gå igenom perrongen och upp på andra sidan för att se om bussen var snabbare. En bit in på perrongen ser jag en vän som är misstänkt lik Mannen i mitt liv. Jag tittar länge på honom och får en lång blick tillbaka. Sen sliter jag bicken till mig och kliver iväg med lika långa kliv som jag haft innan. Min hjärna arbetar för högtryck. Var det verkligen han? Kan jag ha sett fel? Skulle han ha missat att det var jag? Nu hade jag förvisso glasögon och mössa på mig som förvillade, men skulle han ha missat? Skulle han ha hejat om han varit säker?

Så fortsätter jag på väg till bussen. Orkar inte riktigt gå fram för att kolla när bussen går ens utan stapplar ner i tuben igen. Väl där märker jag hur glas krossas runt mig. Jag tänker inte mer på det utan tänker att ungdomarna säkert håller på att sparka på flaskor, inget nytt i det. Sen ser jag hur en man ställer sig och tittar intensivt på ungdomarna på bänken bredvid. Dessa ignorerar honom tydligt. I nästa sekund upptäcker jag att det står två poliser bredvid mig. Dessa verkar dock invänta att tuben ska komma in på perrongen. När den gör det kliver jag på. Poliserna går framåt på perrongen i jakt på vad det nu må vara. Jag antar att det är någon inne i tåget. Efter en stund ser jag dock hur de haffar huliganungdomarna på bänken. Jag tror verkligen inte att det var därför de var ditkommenderade. De verkar bara ha blivit surrogat för vad de kom för. Något måste de väl få med sig om de nu ändå rycker ut. Lite den mentaliteten.

Ja, och om det nu var Mannen i mitt liv, där på perrongen, så är jag väl inte lika taggad längre. För jag känner mig faktist ganska nöjd över att ha gått förbi honom - särksilt om han såg att det var jag. Typiskt mig. Jag ska då alltid ha "övertaget".