Hannas Plats

Jag kommer ofta på mig själv med att livet går ut på att vänta. Liksom på småsaker.

 

Jag väntar på att få äta, jag väntar på att gå hemifrån, väntar på att gå hem. Väntar på att dricka kaffe. Väntar på att det ska sluta regna, på att solen ska gå ner. Jag väntar på att gå och lägga mig. På att ska gå och bada. På att torka. På att det ska bli kallare. På att det ska bli varmare. På bussen ibland. På att lönen ska komma. På en bättre låt. På att matchen ska börja. På att den ska ta slut. På att få åka på semester. På att åka hem. 

 

Jag måste ju ha missat något! Det här är väl inte saker att gå och vänta på?

 

 

Jag har idag gjort en ganska cool promenad som sträckte sig över många trappsteg över och runt om en gorge. Ja, jag kan säga att jag har stött på en del gorges i mina dagar, i olika länder. I Sverige tycks vi dock inte gjort en särskild grej av detta naturfenomen, inte som jag stött på i alla fall, vilket gör att jag aldrig vetat vad jag ska kalla det på svenska. Ett pass? En bergsskreva? 

 

Vägen har tidigare använts av arbetare som byggde kraftverkat som ligger vid vattenfallet/forsen. Trevlig promenad på jobbet? Ungefär lika säker som min promenadväg i humanisthuset har varit det gågna året. Nå, kanske inte riktigt lika.

 

Det är lite som att resa i tiden att resa till Centraleuropa. 

 

Igår skulle jag hyra en cykel. Hela proceduren tog ca 5 minuter och under dessa minuter blev jag förkvinnskligad två gånger. Mannen påpekade att hjälmen jag fick var en damhjälm, och att det var den sista de hade inne. Ååååh, nej, vad ska nästa kvinna som travar in och söker en hjälm göra? Och hur vet man att en hjälm är en damhjälm? 

 

När jag skrivit under kontraktet påpekade mannen att jag hade en (så där härlig) typiskt kvinnlig signatur. Jag bara tittade på honom. Vad innebär nu det?

 

Sedan stegade han fram till en damcykel och frågade om jag ville ha en med sju växlar. Det var aldrig någon tvekan om att det var en damcykel jag skulle ha i alla fall.

 

Jag undrar vad som rörde sig i hans hjärna. Jag kan inte minnas senast någon var så noga med att påpeka för mig att något jag gjorde eller behövde var av dam-variant. Ville han visa att han minsann förstod att jag var kvinna, ifall det nu var oklart? 

 

Jag vill så klart säga något, göra mikrorevolt. Men det är extra svårt att ens koncentrera sig att svara på frågorna när allt som sägs sker på tyska. 

 

Vemodet har lagt sig. Och jag har tagit mig upp på alperna. Närmare bestämt har jag gått Pinzgauer spaziergang. Jag har inte gjort det förut och det var en otroligt vacker och skön promenad på bergen. Det gick mer längs med än upp eller ner och bara det var ju ganska skönt.

 

Jag var där med två österrikare och en hund. Allt samtal sköttes på tyska. Och jag klarade av det. I fem timmar. Jag är själv ganska imponerad faktiskt.

 

Som ett litet kinderägg, och kanske inte helt oväntat, upplever jag att jetlag ihop med språklig förvirring och ensamresande som en mycket dålig kombo att inleda semestern med. 

 

Jag brukar alltid (i alla fall de senaste tre gångerna..) känna glädje och pirr när jag kommer till min favoritplats i Österrike. Denna gång ligger det som som en filt av melankoli över den första dagen. Det är kallare och sämre väder än jag är van vid här i juni. Jag kommer från en fantastisk resa i Kanada som var både social, gastronomisk och upplevelserik. Och eventuellt påverkar tidsskillnaden fortfarande min hormonella balans. Effekten är ett lätt obehag i magtrakten.

 

Vanligtvis älskar jag att resa ensam, men efter att ha varit social i flera dagar (!) blir de interna skämten på ensamresan mycket interna, så att säga. 

 

Jag har ingen mission här denna resa. Så jag tänkte att min mission ska vara att försöka leva i nuet. Känna efter vad jag vill göra, känna efter hur jag mår och se mig omkring när jag är ute och strosar istället för att bara jaga runt. 

 

Det kommer att bli bra, det blir det alltid. Får ju se fotboll kommenterad på tyska, och vem blir inte glad av det?

 

Att hålla på att resa i 18 timmar är inget jag någonsin längtar efter. Men nu är det gjort. 

 

Jag undrar varför:

 

- En del människor på 10-timmarsflygningar inte reser sig ur flygplansstolen en enda gång?

- Frankfurts flygplats stressar runt mig på en färd med tåg, språngmars, buss och världens långsammaste kroppsvisitering av bister kvinna när flyget jag ska med står 100 meter bort ifrån där jag landat?

- Det kommer sig att det är så ohyggligt skönt att sedan stiga på en SAS-flygning? Personalen pratar svenska, har svensk mentalitet vilken jag förstår fullt ut och delar ut svenska tidningar. Men ändå? Som att komma hem.

 

Saker som är bra med att komma hem:

 

- Gott perkolerat kaffe

- Att få tvätta rent

- Tysnaden i huset

- Borsta tänderna med eltandborsten

 

Men jag skulle behöva lite mer kanada i mig. Alltså mentaliteten. Det skulle kanske alla svenskar. Bara en gnutta. Jag skulle vilja beskriva skillnaden mellan Kanada och Sverige ungegär så här:

 

Kanada: Thank you for not smoking

Sverige: Rökning förbjuden

 

Vi är rakt på och det gillar jag. Men en liten gnutta mer Kanada. Är det bara jag?

Äntligen har jag lyckats bada i det Pacifiska havet. Det var min största mission idag, att komma i det där vattnet. 

 

Jag åkte ut till Horseshoe bay och hittade där till slut en eländigt stenig strand med ebb. Pga ebben var alla stenar täckta med sjögräs och snäckor. Men jag var enveten när jag fått syn på det där havet. Och i kom jag. 

 

Måste säga att vattenkvaliteten var oväntat låg. Men antaglien inte sämre än Östersjön. Fast salt.

 

Utöver det har jag gått i skogar med gigantiska träd och längs klippor med utsikt över Vancouver. Nu har jag sett staden ut väldigt många vinklar. 

 

Jag har idag lämnat storstaden och turiststråken för Deep Cove. Pittoreskt och vackert. 

 

Jag har inte riktigt sett ett ställe förrän jag har sett det från ovan. Idag passade jag på att gå många tusen trappsteg för att se Vancouver från ovan. Trappstegen fick mig att känna mig lite som en hobbit eftersom de var helt godtyckliga i storlek. Riktigt bra träning. Tydligen en grej folk här gör, tävlar för att se hur snabbt de kan ta sig upp. Lite stressande på vägen när folk flyger förbi en. 

 

Dessutom har jag sett grizzlybjörnar, inhängnade. Måste ju få se inhemska djur. 

 

Jag tror hela tiden att jetlagen har klingat av, men den fortsätter att ge sig tillkänna när jag minst anar det.

 

Jag och städerskan (som jag inte har träffat) har fått ett särskilt förhållande. Eftersom jag är lite rörig av mig när jag bor på hotell försökte jag ställa i ordning mina toalettartiklar innan hon kom första gången. När jag sedan kom till rummet hade hon lagt dem på en liten handduk. Min tvångstanke sa mig att hon kanske tappat tandborsten i toaletten och var tvungen att torka den. Men tydligen hade hon gjort det här i fler rum. 

 

Jag har en liten kaffekokare på rummet med kaffekuddar. Sista dagen tog mina kaffekuddar slut så då hade hon lagt dit några extra. Det tyckte jag kändes fint, att hon lärde känna mig.

 

Jag har också haft med mig egen sked så att jag ska kunna äta yoghurt. Eftersom det fanns en sked på rummet la städerskan de två tillsammans så att de inte skulle behöva vara ensamma. 

 

Överlag konstaterar jag att det är lite märkligt att ha någon som kommer in och städar åt en. Mycket ovanligt. Särskilt när de fixar med ens grejer. 

 

Ungefär halva flygningen mellan München och Vancouver hade passerat när jag upptäckte att det låg något mellan flygplanssätena. Jag undrade vad det var. Nyfikenheten tog över och jag pillade på det. Det såg ut som ett pass! Jag tänkte, varför förvarar gubben passet mellan sätena? Det är ju ett jättedåligt att ha ett pass liggande och skräpa.

 

Jag ville ändå förvissa mig om att det var hans så jag försökte i smyg titta på namnet i det. Då upptäckte jag mitt eget mellannamn, ett ganska ovanligt namn, och blev väldigt förvånad. Kan någon annan ha detta mitt mellannamn? Vid det här laget måste jag ta upp passet och ta mig en ordentlig titt på det. Det är mycket riktigt mitt hela namn som står på baksidan av passet. Kan det vara mitt gamla pass? Det som av misstag fick följa med mig till Österrike förra sommaren? Hur kom det hit?! 

 

Jag bläddrar nu i passet och inser, förstås, att det är mitt pass. 

 

Förvirringen. Jag var helt övertygad om att jag lagt passet i väskan som jag lagt upp i hyllan. Hur hamnade det här nere, mellan stolarna till råga på allt? 

 

Tanken på att jag hade kunnat stå vid kanadensiska passkontrollen utan detta mitt pass. Den tanken förträngde jag snabbt och fokuserade på att jag nu med säkerhet visste var jag hade passet. 

 

Men frågan kvarstår, vart försvinner min hjärna iväg när jag reser? Och hur hamnade mitt pass mellan sätena. (Antagligen har jag haft det i knät och så har det glidit ner. Varför hade jag då passet i knät?)

Som jag skrev förra året (herregud har det redan gått ett år!) så undrar jag alltid hur jag ska kunna toppa förra s sommaren. Den här sommaren är inget undantag. Så jag försöker att hålla förväntningarna nere, det kan ju ändå aldrig blir lika bra som förra sommaren.

 

Samtidigt gör jag allt för att ge mig själv de bästa förutsättningar för en supersommar. Så klart. Jag har börjat med att åka till Vancouver. Där är jag nu. Det känns lite som Auckland - Nya Zeeland, lite som något Europeiskt och ändå som något helt nytt. Jag har ännu bara varit här i knappt en dag, men jag tror det kan bli riktigt bra.

 

Idag har jag bland annat:

 

- Sett en man gå barfota i stan med en död råtta i näven.

- Sett en man sova på en plats där det var "no parking" (hade inte sinnesnärvaro/mod nog att fånga någon av dessa på bild)

- Varit nära cykla på turister som inte har någon som helst koll på sig själva eller sin omgivning

- Trott att jag blivit av med plånboken, två gånger inom loppet av två minuter

 

Jo, imorgon och två dar till ska jag förresten jobba. Men sen tror jag mest det blir hopp och lek igen.

 

Jag fick en mycket obehaglig överraskning i glasspaketet idag. En extra pinne, liksom som en bonus som jag inte ville ha. Jag är glad över att pinnen i alla fall sticker ut så att jag såg den innan jag högg in på glassen.

 

Vem vet vad annat som slinker ner i glassmeten som vi inte ser?

 

Extra "lustigt" är det att det är andra gången på ett år som jag får obehaliga överraskningar med köpeglass, och då köper jag inte glass särskilt ofta eftersom jag tycker att den hemgjorda är mycket godare.