Hannas Plats

Känsliga läsare varnas och ombeds rulla vidare neråt i listan.

 

Jag är alltså 33 år, har haft mens i mer än hela mitt vuxna liv och ändå tycker jag alltid att det känns meckigt. Jag tänkte resonera lite om det och om förväntningarna jag fått med mig från unga år gällande mensen.

 

Det är ju inte bara det att man plötsligt blöder och, i mitt fall, aldrig med säkerhet kan avgöra när jag kommer att börja blöda. Det kan diffa ganska kraftigt. Utöver att kunna ta hand om blödningen, känna mig säker på att ha tillgång till hyfsade toaletter och så vidare så påverkas även resten av kroppen. Hela magen lever ett annat liv än under resten av månaden. Den hamnar i annat "lag" och ibland gör den dessutom ont. 

 

Det här vet jag nu. Det innebär att jag kanske inte vill göra riktigt vad som helst när jag har mens. Eftersom jag aldrig riktigt vet hur jag kommer att må. Jag fick lära mig genom att läsa kropp & knopp-spalter och annat i min ungdom dels att "allt är normalt" och dels att "även om man har mens kan man göra precis samma sak som annars". Det är det jag har med mig. Det är den typen av inställning som tycks råda, i alla fall i spalterna. Men faktum är att jag kanske inte alls känner för att göra precis vad som helst. Inte alls. Men under hela min ungdom fick jag leva med känslan av att jag kunde och därmed också förväntades kunna delta i allt. En sån enkel sak som skolgymnastik var faktiskt inte alla gånger så lätt när man blödde. 

 

Nu är jag vuxen, och ibland kan jag avgöra själv vad jag vill och kan göra när jag har mens. Jag kanske väljer att inte gå upp på bergets högsta topp om jag blöder. Inte om jag inte måste. Men det kan ju hända att jag har en resdag på mensens första dag och det är en sån sak som inte alls gör mig nöjd. 

 

Jag tycker att det ska få vara okej för alla att faktiskt inte göra vad som helst när man har mens. Nej, jag är inget vårdpaket. Men ibland är jag faktiskt det också. Jag tycker att det allt för sällan är en godtagbar ursäkt, alltså att ha mens. Jag önskar att det kunde få vara det. 

 

Nej tack, jag har mens. 

Igår när jag kom fram till mamma i Roslagen läste jag att det var 8 grader i Zell am See som jag precis lämnat bakom mig. Sedan läste jag att det kommit nysnö på ett av bergen där jag varit och vandrat. Nysnö i slutet av juni. 

 

Själv har jag haft en superfin dag i Roslagen. Vindstilla. Sol. Favoritklippa. Bad. 

 

Ibland undrar jag om jag har det för bra. 

 

 

 

 

 

 

Det är med tyngre hjärta än väntat som jag vinkar av Österrike. Vem vet när vi ses igen.

 

En sista bästa stund under träden i Zell am See.

 

 

Varje gång jag är i ett nytt land försöker jag avgöra hur pryda människor är när det gäller framför allt ombyte på stranden. Allt för att anpassa mig. Britterna är ju väldigt pryda, det minns jag från omklädningsrummen på badhusen där. Tyskarna gillar nudistbad. Men hur är det i Österrike? 

 

Idag blev jag varse. På min favoritplats vid sjön var det tre personer och jag på den lilla gräsplätten. En kvinna som solade topless och en man som precis var på väg att byta om från badkläder - utan att skyla sig alls. 

 

Det slog mig att det är en ganska skön inställning ändå. Ingen av dem tycktes göra det liksom av exhibitionistiska skäl. De bara brydde sig inte. Och visst är det väl lite tramsigt ändå. Att hålla på med handduken och kämpa för att lyckas snirkla av de blöta kläderna och sedan på med de torra. Alltså, alla ser ju mer eller mindre likadana ut och med tanke på att vi nog ändå är lite pryda kan jag inte tänka mig att någon ställer sig och stirrar om man gör det snabbt och diskret.

 

Ändå stod jag där med handduken och bytte om sen. Men någon gång kanske jag gör någon lite mer halvvariant. Alternativet är alltid att skaffa en strandburka. 

Läste på lite inför min alpvandring idag:

 

"Minst en i gruppen ska ha alpvana." Nå, nu är jag min egen grupp, men min alpvana består av att ha bestigit alper tre gånger förut. Det måste räknas.

"Ta med regn- och solskydd". Regnskydd skippade jag. Har faktiskt inget med mig. Solskydd både i krämform, hattform samt i glasögonform. Mycket nöjd här. 

"Ta med vattenflaska". Check. Inga problem här, jag tog två med mig.

"Använd teleskopstavar vid branta passager." Stavarna har jag lämnat hemma, det är avsedda för vintersport. Människor i alla tider har klarat sig utan att vandra med stavar. Johodå.

"Vandringsskor och terrängkläder på". Check igen. Funktionskläder inifrån och ut. Nya vandringsskor också som bara nästan gav skoskav (men skavsårsplåstren hann jag sätta på innan!).

 

1,5 timme in i vandringen joggar det förbi en kille. Han vinkar. Jag bara ler. Lite mållös faktiskt. Var han på väg upp på toppen? Vad åt han till frukost? Frågorna hopar sig.

 

Jag är för övrigt sämst på att stanna upp på mina turer på berget. Jag stannar för att fota, för att dricka eller för att klistra på skavsårsplåster. Men inte annat. Därför gäller det att välja vandringar som jag klarar av utan att behöva stanna och äta. Grejen är att jag är lite orolig att jag inte ska vilja/orka fortsätta om jag sätter mig.

 

Efter avslutad tur säger min pulsklocka att det tar 99 timmar till full återhämtning. Ingen träning igen förrän på fredag. Men där tror jag allt den har fel.

 

Idag efter en längre cykeltur låg jag åter under träden vid den lilla sjön, i skuggan och läste. Precis där är livet perfektion. Jag kan bada. Jag har lite att äta med mig. Det är inte för varmt. Inte för kallt. Jag kom på mig själv med att inse att det var precis det här jag har tänkt på och längtat efter i ett år. Nu är jag åter här. Och jag har det minst lika bra.

 

Mina problem är av karaktären:

- Min temugg är för liten och ingen tekanna finns att tillgå

- Ska jag ta en båttur eller gå på visning av slott imorgon?

- Vandra på berg eller cykla?

- Vad ska jag äta till middag?

 

Ja ni förstår. Just nu är det lätt att vara jag. Och alldeles alldeles underbart. 

 

När jag är på aktivitetssemester finns alltid risken att jag bränner ut kroppen redan första dagen. Förra året inledde jag semestern med en cykeltur på förmiddagen och att nedstiga från ett berg (i ca 3 timmar) på eftermiddagen. Resultatet var anspända vader resten av den veckan. 

 

Jag blir så otroligt rastlös bara. Jag vill göra allt. Direkt. Tänk om jag missar något på grund av väder eller annat?!

 

I år känner jag en lite annan ro. Så jag tror jag kan ha en annan taktik. Idag började jag till exempel dagen med att bada. Friskt, 17 grader. På eftermiddagen cyklade jag en kortis. Tror att kroppen ska vara fräsch fortfarande imorgon. Så DÅ kan jag bestiga ett berg om vädret medger. Sen kan det bli varannan dag berg och varannan dag cykel, allt för att varva träningsvärken mellan ben och rumpa (sittmusklerna?). 

 

Jag tycker dessutom att det är alldeles tillräckligt att se det vackra på avstånd, från min balkong, medan jag läser en bok och dricker te. Jag har tid att göra det. Jag kan göra det. Och jag vill göra det. Alltså gör jag det. 

 

Åtminstone gjorde jag det tills regnet kom. 

 

En hel dags resande med tighta byten sätter sina spår. Framför allt på mathållningen. Jag har mellanmålat många gånger idag, men bara ätit ordentlig någon enstaka. 

 

Däremot har jag åkt bil, flygit, åkt buss, flygit, åkt buss, åkt tåg, åkt tåg, åkt buss, åkt tåg och till sist vandrat upp för ett berg. Ja, ni förstår kanske statusen nu. 

 

När tåget gled in i Zell am See satt jag bara och mös. Allt är så bekant. Det är sig likt. Om än lite kyligare. 

 

Utöver det har jag:

- Blivit ustirrad av österrikare

- Fått fågelholkrespons då jag ville ha min burgare serverad utan bröd (de verkar inte ha hört något konstigare)

- Återfunnit den fantastiska kroatiska vännen/drycken Radler

- Känt mig som hob på brasseriet där de hängt upp stolar och bord på väggen. Sitta och dingla med benen känns aldrig ergonomiskt eller rätt.

 

Jag är här nu. Och jag har semester.

 

Några reflektioner jag gjort på flygplan på senaste tiden: 

 

- Varför är toalettsitsarna hästskoformade istället för ringformade som i resten av samhället?

- Varför finns det askkoppar på toalettdörrarna (även på nyare flyg)? Det är ju förbjudet att röka även på toaletterna. 

- Varför är flygvärdinnorna kvinnliga (i traditionell bemärkelse) i kubik? Jag träffar aldrig lika välfriserade, välsminkade, välklädda kvinnor i några andra sammanhang.

 

Jag tycker att flygplanen och livet på och kring dem borde utvecklas med resten av samhället. Människor som arbetar där borde få se ut som människor i största allmänhet.Rökning borde inte uppmuntras. Kissandet borde få ske riskfritt. Och så vidare. 

Jag fick höra att internationella studenter som kommer till Sverige behöver ungefär 50.000 ord för att klara av sin utbildning på svenska. Jag fick också höra att vuxna nya inlärare av ett språk klarar av fyra nya ord om dagen, utan problem. 

 

Det första jag såg var förstås en utmaning. Så sommarens lilla projekt är att lära mig fyra nya ord på spanska varje dag. Jag tjuvstartade lite i maj. Annars borde det bli ungefär 360 nya spanska ord innan augusti är slut. Det är en ganska bra bit kvar till 50.000, men det är åtminstone en början. Och jag har inga planer på att åka till Spanien/spansktalande land i nuläget, så jag kanske har tid på mig.

 

 

När jag umgås i grupper av människor blir det väldigt tydligt vad för typ av samtalsstilar som tilltalar mig och vad jag inte står ut med. För mig är samtalet en gemensam aktivitet. Ett givande och ett tagande. Det ska inte vara en kamp att samtala, då blir jag bara trött.

 

Det finns människor som ägnar sig åt att föreläsa för stackars ofrivilliga människor, som inte alls signat sig på en föreläsning. Föreläsarna behåller ordet länge, nästan utan att andas och kontrollerar både ämne och taltid. Jag provoceras av den typen av samtalsstil. Jag blir snabbt uttråkad, stänger av och fokuserar inåt eller drar mig ur samtalet.

 

Jag gillar samtal där det är korta puckar, där många gör inlägg och ämnena gärna är varierande, kortlivade och helst med en lättsam ton där det finns rejält med utrymme för humor.  

 

När jag pratar med en annan person är det mer okej men längre resonemang och allvarligare ämnen. Antagligen för att jag får mer samtalstid ändå när det bara är två i samtalet.

 

Av någon anledning har jag under de resor jag gjort själv ofta hamnat i samtal med andra ensamresenärer som älskat att prata. Jag blir aldrig särskilt pratsam när jag pratar med någon jag inte känner. Men de här människorna har i det närmaste använt mig som samtalsterapeut. Jag blir lyssnaren. Lyssnaren är förstås otroligt viktig i ett samtal, annars kan det aldrig bli något. Men det är också väldigt tråkigt att ha den rollen en längre tid. 

 

Hela livet lär vi oss om hur vi samtalar. Och det finns väldigt många samtalsstilar. Det jag undrar är: finns det egentligen någon över huvudtaget som vill vill agera lyssnare till en föreläsare?

En vecka där någon annan har haft kontrollen över mitt matintag (aka halvpension), det har varit en utmaning. Jag är ett kontrollfreak när det gäller mat. Jag vill äta regelbundet och kan få akuta blodsockerfall. Jag är lite som ett barn, eller som en hob: mat ska ätas minst var tredje timme.

 

Ofta när det här med mina matvanor kommer på tal tänker jag på Ayurveda. Alla människor har lite olika läggning när det gäller mat och när jag är i klorna på någon person med helt andra vanor krockar det rejält. Jag har i alla fall kommit fram till att ayurvedans Vata stämmer väldigt väl överens med mig på många punkter. Nå, inte den sista helt uppenbara punkten förstås. 

Vata – fysiska kännetecken

• Har en tunn kroppsbyggnad och har svårt att gå upp i vikt.
• Är snabb och aktiv.
• Har torr hud, i synnerhet på vintern.
• Har kalla händer och fötter.
• Har varierande energi som kommer och går.
• Har magproblem med gas och förstoppning.
• Har svårt att somna eller ha en god nattsömn.
• Är obekväm i kallt väder.

Vata – mentala, emotionella och beteendemässiga kännetecken

• Är livlig och entusiastisk.
• Har svårt att memorera saker och komma ihåg dem senare. 
• Är dålig  på att fatta beslut.
• Är orolig av naturen.
• Är pratsam och pratar snabbt.
• Är emotionell av naturen med fluktuerande humör.
• Är rastlöst men med ett fantasifullt sinne.
• Har oregelbundna sov- och matvanor.

En veckas arbetsläger lider mot sitt slut. Jag har funderat mycket på gruppdynamik, personkemi, samtalskompetenser, ordbajsande och annat viktigt under veckan. Jag tror också att jag har lyckats komma ner i varv.

 

Jag är väldigt ovan vid att resa med andra människor, alldeles särskilt en hel grupp. Det har jag inte gjort på många år. Men det har verkligen varit en bra upplevelse. Jag trodde framför allt att det skulle bli en utmaning. Men utmaningen blir kanske snarare att komma hem och återanpassa mig. Nåja, det blir inte många dar för det, eftersom det snart är semester.

 

 

Sytet med Kroatien är jobb. Men emellanåt har vi lite hopp och lek också. Det behövs.

 

Lustigt ändå att åka iväg 20 personer på charter. Alla andra som bor på hotellet har semester: det är ungdomar, pensiosar och allt däremellan. Och vi ligger och guppar i vattnet i stora sjok av bekanta mellan jobbperioderna. Doktorandkolonien satt i går i solen på stranden och pustade ut efter en dag med tur till vattenfall. Jag undrar vad de andra tror om oss. Det känns som att vi är en grupp med förväxta elever på språkresa. Allt vi väntar på är att ledarna ska spåra ur. 

 

Det är ett märkligt privilegierat liv jag lever. Det är inte första gången jag konstaterar det. Knappast den sista heller. 

 

Ordet arbetsläger har ju under 1900-talet fått lite dålig klang. Men nu råkar jag ändå vara på just ett arbetsläger. Typ. Tänk Medelhavet. Exotiska lukter. Salt vatten. Röda solnedgångar. Omgiven av hav. Ni förstår själva hur svårt det är att upparbeta någon som helst arbetsmoral. 

 

Men jag kämpar med det. Och det känns okej.