Att tala är silver?

När jag umgås i grupper av människor blir det väldigt tydligt vad för typ av samtalsstilar som tilltalar mig och vad jag inte står ut med. För mig är samtalet en gemensam aktivitet. Ett givande och ett tagande. Det ska inte vara en kamp att samtala, då blir jag bara trött.
 
Det finns människor som ägnar sig åt att föreläsa för stackars ofrivilliga människor, som inte alls signat sig på en föreläsning. Föreläsarna behåller ordet länge, nästan utan att andas och kontrollerar både ämne och taltid. Jag provoceras av den typen av samtalsstil. Jag blir snabbt uttråkad, stänger av och fokuserar inåt eller drar mig ur samtalet.
 
Jag gillar samtal där det är korta puckar, där många gör inlägg och ämnena gärna är varierande, kortlivade och helst med en lättsam ton där det finns rejält med utrymme för humor.  
 
När jag pratar med en annan person är det mer okej men längre resonemang och allvarligare ämnen. Antagligen för att jag får mer samtalstid ändå när det bara är två i samtalet.
 
Av någon anledning har jag under de resor jag gjort själv ofta hamnat i samtal med andra ensamresenärer som älskat att prata. Jag blir aldrig särskilt pratsam när jag pratar med någon jag inte känner. Men de här människorna har i det närmaste använt mig som samtalsterapeut. Jag blir lyssnaren. Lyssnaren är förstås otroligt viktig i ett samtal, annars kan det aldrig bli något. Men det är också väldigt tråkigt att ha den rollen en längre tid. 
 
Hela livet lär vi oss om hur vi samtalar. Och det finns väldigt många samtalsstilar. Det jag undrar är: finns det egentligen någon över huvudtaget som vill vill agera lyssnare till en föreläsare?

Kommentarer
Postat av: Matilda

Endast en liten stund, och om det är intressant. Men i längden? Näe!
Jag avbröt för inte så länge sedan en nära vän som höll på att föreläsa om något jag efter ett tag slutade lyssna på. Sa med glimten i ögat "I don't care...", han blev uppriktigt stött.

2013-06-10 @ 20:10:44
URL: http://mystiskt.blogspot.com
Postat av: Hanna

Jag är mycket dålig på att säga till människor på ett diplomatiskt sätt. Men när jag hör andra göra det tycker jag det är genialiskt. Det gäller att göra det utan att det blir ansiktshotande. Vissa kan det, sällan jag. Men jag fattar liksom inte hur människor kan förvänta sig att man ska vara intresserad länge. Jag kan inte förstå det!! Jag KAN inte lägga ut texten länge, just därför att jag inte vill tråka ut människor i onödan.

2013-06-10 @ 20:55:08
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: Karin

Ibland när jag är trött kan jag tycka det är skönt med samtal där jag inte behöver bidra så mycket - med det inte sagt att jag faktiskt lyssnar...

2013-06-12 @ 10:19:48
URL: http://karinpanyaaventyr.wordpress.com/
Postat av: Hanna

He, nä. Jag föredrar nog ändå tystnad om jag är trött. Kul att se dig här förresten!

2013-06-12 @ 22:12:40
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: Redshoecyber

Sånt där är väldigt intressant. Hur man samspelar sinsemellan och obalansen som uppstår när man inte kan känna av det, fascineras av att man inte känner sådant naturligt, när man pratar för mycket. Själv är jag väldigt medveten.

2013-06-15 @ 23:44:29
URL: http://redshoecyber.blogg.se

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0