Hannas Plats

Lite den känslan, som att se allt från ovan. Fast ändå huka sig under massiven.

 

Det finns vissa saker som är konstanta. Till exempel antalet gånger jag får frågan om jag är pojke eller flicka. 

 

Idag kom frågan på kabinbanan. Jag hörde en flicka säga "Ist das ein Mädchen" (är det en flicka). Jag vänder mig om precis lagom för att se henne peka ut mig. I vanlig ordning hör jag inte mammans svar, hon muttrar något tyst. Men jag vänder mig om och ler crazy lady. 

 

Jag undrar vad det är. Är det mina enorma muskler som får pojkar och flickor världen över att undra över mitt biologiska kön? I så fall kanske jag genast bör se till att sluta styrketräna så mycket

 

Idag har det regnat och varit väldigt molnigt. Men det gör mig inget. Det känns bara fint att få se den här platsen i olika sinnesstämningar. Och jag har aldrig svårt att sysselsätta mig alldeles oavsett. Dessutom har jag ett våldsamt skrivsug. Jag har försökt ge det lite utlopp.

 

Jag besökte stadsmuseet. Det är litet och ligger i ett gammalt torn. Kvinnan i kassan beslagtog min väska innan jag gick in så kameran fick inte följa med. Den största behållningen av besöket, utöver utsikten, var att de gjort en modell av dalen med alla berg. Jag gillar verkligen topografiska kartor, det blir en annan upplevelse att se stället ovanifrån, med alla höjder och allt. Det är intressant att se hur dalgångarna hänger ihop och hur man kan ta sig emellan de olika. Skulle gärna haft modellen med mig hem. Men det var svårt att få ner den i byxorna.

 

Dessutom finns det en annan mission med den här resan. Inre kontemplation. Min hjärna verkar vara i konstant stress. I huvudet är jag hela tiden på en massa platser samtidigt. Jag för samtal med andra i huvudet om jag är själv, jag är på olika platser på internet och kommunicerar om än bara läsandes, jag planerar hela tiden mitt nästa steg - middagen, kvällen, nästa fika. Det känns som att jag aldrig orkar eller hinner tänka långa krångliga tankar, inte i arbetet och inte heller privat. De äts upp av de konstanta konversationerna jag för. I huvudet. I och för sig kan dessa vara nog så förlösande. Men jag önskar att jag kunde sitta och fundera länge över olika problem, oavsett om de är reella problem eller inte, och försöka komma fram till olika sätt att hantera eller lösa dem. 

 

Kort sagt, jag vill komma hem härifrån med en utvilad hjärna. Inatt sov jag 9,5 timme. Vet inte om det mest var hjärnan eller kroppen som behövde det. Men vid 6 vaknade jag och tänkte att jag aldrig skulle kunna somna om. Precis då undrade jag vad tusan det var som lät. Jo, det var min sovandning som kommit igång igen.

 

Det viktigaste den här resan är alltså inte att bestiga bergen omkring mig, utan att bestiga dem inom mig.

 

Jag är på en plats jag verkligen gillar. Så mycket att jag inte kunde låta bli att åka tillbaka dit en andra gång under samma sommar. Anledningarna är många. De alldeles uppenbara är:

 

1. Jag är här på semester

2. Det är en fantastiskt vacker plats 

 

Men jag får också väldigt mycket uppmärksamhet när jag är här. Människor känner igen mig från förra gången och säger det "har inte du varit här förut". En person på affären kände igen mig från imorse "glömde du handla saker?". För mig är det den ultimata bekräftelsen. Jag syns. De säger det.

 

Dessutom får jag uppmärksamhet av män på ett sätt som jag helt enkelt inte fått (någonsin?) i Sverige. Två män har utropat min frisyr som cool. Jag tror aldrig att någon svensk man ens har kommenterat mitt hår i dessa ordalag. Jo, faktiskt. En på fejjan. Men det var efter lång, lång tid som han måste ha tänkt på det.

 

Den andra sortens uppmärksamhet kommer från män ur en särskild kategori här som flirtar nästan ohämmat med mig. Det är kategorin tuffa/lätt hårdkokta 40+. Jag vet inte vad det är de tilltalas av och som absolut inte tycks gå hem i Sverige (åtminstone inte i Umeå), men här är jag het. 

 

Ja, och ärligt talat var det mycket länge sen jag hade den känslan. Den är faktiskt ganska trevlig. Lite emellanåt i alla fall.

 

 

Jag vet ju att människor av olika yrkeskategorier frekventerar den här bloggen. Därför tänkte jag dela med mig av ett fenomen som jag har stött på ett antal gånger vid mina besök vid älven. Jag hoppas att någon med kunskaper inom fysik/akustik/något annat relevant kanske kan svara på vad det är jag upplevt.

 

När jag sitter på ena stranden vid älven så flyger ibland planen in rakt över mig. De dundrar förbi med det normala ljudet som följer ett plan. När det har passerat uppstår ett swoschande ljud som liksom tycks sicksacka mellan älvstränderna. Första gången jag hörde det trodde jag nästan att planet tappat något tunnt och litet som nu swishade runt ovanför mitt huvud likt en frisbee. Det är så ljudet beter sig, fast liksom fram och tillbaka. Jag tänker mig att det är någon vind som virvlat upp efter planet och som cirklar runt i älvfåran. 

 

Ljudet uppträder starkare eller svagare och under kortare eller längre tid, det är olika. Ibland är det nästan som att det blir som en liten knall också.

 

Idag var det rent av några som hörde samma sak och som utbrast "vad fan var det där?". Nå, ett smakprov på den svagare varianten finns i youtube-klippet nedan. Ljudet ni vill lyssna efter är det som är av diskantkaraktär. Nästan visslande.

 

Någon som känner igen detta eller som kan svara på vad det är?

 

 

De senaste två dagarna har jag lyssnat nästan osunt mycket på den här låten. Jag varnar för att den kan ge upphov till spontan, galen dans. Och den kan komma plötsligt. 

 

 

Jag har köpt en ny bok. En brödbok. Bara av att titta i den blir jag helt knollrig i huvudet. Det är en hel bok med bröd utan vetemjöl. Lyckan är total! Dessutom är det inte konstiga mjölblandningar jag måste köpa in utan helt vanliga mjölsorter som rismjöl, sojamjöl och så vidare. Durramjöl verkar vara hemligheten.

 

I helgen städade jag dessutom ur skafferiet och slängde mjölsorter som blivit gamla. Jag har ibland ambitioner men de hinner dö med energinivåerna i kroppen. Kändes otroligt onödigt och jag svor att inte köpa in onödiga saker.

 

Men nu detta. Jag hoppas att jag ska orka och att jag ska vara uthärdig. Det känns ju så lyckosamt att jag ska kunna baka och äta tunnbröd till exempel. Det finns även recept på kanelbullar!! Okej, jag måste prova och se om det här inte är för bra för att vara sant. 

 

Har en inget bättre för sig kan en alltid hålla koll på hur det går för strutsen Pip. 

 

En varning. Det kan skapa existentiell ångest. Jag har efter en dag då jag kikat in till hen då och då börjat fundera över meningen med hens liv. Det ser ju inte jätteroligt ut att ligga där, trots att det tillkommit tre nya nallar under dagen. 

Redan innan jag visste om vad patriarkatet var kände jag av det. Jag förstod att jag hade andra möjligheter än killar redan när jag var 5 år, att människor såg på mig annorlunda än de såg på killar. Men jag förstod det inte. Vad var skillnaden?

 

Hela min skolgång, grundskolan och gymnasiet, gick jag och kände det utan att någonsin veta något om det. Ingen pratade om det. När jag sa något som visade på dess existens blev jag betraktad som rabiat, jobbig, tjej. Det skulle ta mig tills jag var 25 innan jag hittade andra människor som hjälpte mig att sätta ord på det jag alltid sett och känt, hitta människor som förstod och som också såg. 

 

Jag har träffat kvinnor som sagt att de minsann aldrig känt av något förtryck eller hur de känt sig underordnade. Jag kan bara säga grattis. Herregud, vad skönt att slippa den känslan! Själv har jag alltid mina genusglasögon på mig, oavsett jag vill eller inte. Nu för tiden har jag också många människor runt omkring mig som ser. Ändå känner jag mig ensam. Jag känner mig ensam med mina insikter. För ingen tycks riktigt förstå, eller kanske vilja förstå, eller vilja/orka bry sig på samma nivå. Och även människor som ser kan ibland göra eller säga saker som gör att jag misströstar. 

 

Men jag har börjat skriva mer. Arga texter. Jag vet bara inte vad jag ska göra av dem. 

Har bloggat och twittrat så mycket om mens att någon kände ett behov av att straffa mig. Hårt. Nämligen min egen kropp.

 

Min mensvärk har en överväxel. Smärtan från helvetet. Överdjävulskap. Den fick jag smaka på imorse. Den där smärtan har återkommit allt sedan jag var 13 år. Inte varje gång, och framför allt mer sällan. Men ändå, till och från. Alldeles för ofta för att det ska kännas okej. 

 

Jag vaknar. Känner att det börjar göra ont. Tänker att det nog inte är någon fara. Tio minuter senare är jag fast på toaletten. Ingen idé att lämna den, alldeles oavsett kan jag inte resa mig upp. Så jag lägger mig på golvet. Drar ner en handduk som jag ömsom ligger på, ömsom torkar svetten med. För jag svettas. Över precis hela kroppen. Linnet jag har på mig är genomblött. Efter en halvtimme har jag nått smärtpeaken. Det är då jag börjar kräkas. Fast min kropp är precis tom. På allt utom på smärta. Hade jag inte vetat att det var mensvärk, det vill säga normal värk, hade jag för länge sedan ringt en ambulans. Nu ligger jag istället där, halvt i hallen, halvt på  toaletten, över tröskeln insnurrad i en matta och en handduk men endast ett linne på mig. Jag profylaxandas och gnyr. 

 

Jag vet att det brukar ta en timme ungefär. Och mycket riktigt börjar det klinga av när jag har kräkts några gånger. Eller "kräkts". Jag börjar frysa där på badrumsgolvet. Till slut kan jag ta de sista resterna av energi och släpa mig till sängen. Vira in mig i täcket, torka av de sista svettdropparna, vänta på att de sista kramperna går ur kroppen och längta efter att få dåsa bort i sömn innan det är över.

 

Så är det här då normalt? Inte vet jag, jag har aldrig tagit upp det med någon. Ingen har någonsin heller berättat liknande berättelser för mig. Men jag har upplevt det 10-15 gånger i mitt liv. Det är ovärdigt och vedervärdigt. Normalt. Fast helt sjukt. Kanske alldeles särskilt att inte berätta.

Året var 1994. Den varmaste sommaren i mannaminne. För mig var det kanske andra sommaren jag upplevde som menstruerande varelse. Fylld av, ja men ni vet, mens-tabut. Man pratar inte om att man har mens. Man bara har det och hanterar det efter bästa förmåga.

 

Och förmågan var kanske inte så stor den där tiden i mitt liv. Jag försökte ändå hantera kombinationen extrem värme, magsmärtor från helvetet och syndafallet i blod som tog vägen lite varstans. Och det på en torrtoalett. Det hände små olyckor i sängen. Jag använde mammas lurviga bindor utan vingar. Men framför allt var det svårt att uthärda den där värmen utan svalka. Och bada var det inte tal om. Hur skulle det ens gå till? Så jag försökte åka båt fort. Det hjälpte inte det minsta, jag blev bara ännu varmare.

 

Smärtorna, kramperna, det var som att de upphöjdes i två i den där tryckande värmen. 

 

Hur gör man när man är 14 år och har mens, blöder som en stucken gris och det är så där varmt att man inte står ut på land? Man ställer sig i vattnet till knäna. I övrigt vet jag inte. Men på något sätt överlevde jag. 

Sitter och lyssnar på Agneta Fältskog. Direkt ser jag min mamma framför mig. Min mamma på 80-talet. Alltid brunbränd och snygg. Iförd vita, tighta capribyxor. Mamma glad och med energi. 

 

Mamma tyckte om Abba. Men det var nog mest andra som drog igång skivspelaren. Ibland jag. Hon hade alltid läppstift på sig. Ett brunrött läppstift. Jag tycker fortfarande att läppstift luktar min mamma. Hon la en omsorgsfull mejk på morgonen. Kanske med någon prudukt från Pierre Robert, och med håret luktande av Jane Hellen-balsam. Huden luktade Nivea. Mamma hade en handväska i ljusbrunt läder. Väskan var alltid med. Mamma hade permanentat hår och det såg alltid lite blekt ut av solen. 

 

Mamma sydde också mycket när jag var liten. Kläder till mig och mina syskon, kläder till sig själv. Jag kunde sitta i timmar och bara titta på när mamma sydde, nålade och sprättade. Det luktade symaskinsolja. Själv kunde jag ägna mig åt att organisera banden eller leta guldkorn på golvet. Ibland fick jag följa med till Eve's tyger. Kunde underhålla mig själv länge bland knapparna. 

 

Det är dessa attribut jag tänker mig att en mamma har: Abba-tycke, läppstift, vällagd mejk, handväska, omfattande sykunskaper.

 

Men jag blir ibland helt fascinerad över hur mycket energi min mamma måste ha haft. Hon jobbade deltid på två olika jobb (mer än heltid totalt?), hon sydde och hade otroligt mycket kreativitet som hon gav utlopp för. Hon tog hand om hushållet och det var nästan bara hon som lagade mat (även om det inte precis uträttades stordåd i det där köket), hon hoppade hopprep flera gånger i veckan.

 

Tack mamma, för att du orkade med allt och samtidigt uppfostra tre barn! Jag kommer aldrig att kunna överträffa detta stordåd. 

 

Jag tänker ibland på möjligheter som man ges i livet beroende på var och med vem man växer upp. Hur stor prägel föräldrarna sätter på ens liv. När jag hör framgångsrika människors berättelser blir det det extra tydligt, sig själv är det alltid svårt att se. Jag är smått besatt av TV-serien Nineties i SVT. 90-talet var min tonår, alla avsnitt innehåller en stor portion musik-nostalgi. 

 

Men framför allt är det spännande att höra varifrån musikerna kommer, hur de hamnade där de gjorde. Senast hörde jag om Wyclef Jean och hur han växte upp med pappa som var präst. Det var i kyrkan han började hålla på med musik, dirigerade körer, lärde sig spela olika instrument. Grunden till hans musikaliska genialitet las där och då. 

 

Själv växte jag som ni kanske vet upp i en färghandel. Det är alltså det arvet jag har fått förvalta. Jag vet att det var många intressen som närdes i den där färghandeln, med allt konstnärsmaterial, alla kulörer och allt kladdande med färg. Men det var ju inte framför allt hantverket vi ägnade oss åt i färghandeln. Det jag tror att jag har fått med mig, utöver spetskompetens inom algtvätt och medikamentet Axelssonss special, är nog serviceviljan. Den sitter djupt rotad i mig. Oavsett om jag arbetar eller strosar på stan känner jag ett inre tvång att göra mitt yttersta för att hjälpa människor till rätta. Kanske märks det på mig, för även när jag själv turistar kommer det ofta fram människor och frågar om vägen och annat. 

 

Vilken är din uppväxt-talang?

"Femininity as spectacle is something in which virtually every woman is required to participate in".

 

Jag läser Sandra Lee Bartkys ord och begrundar. Jag har funderat mycket på det där med vad kvinnor förväntas göra, att deras kroppar aldrig duger som de är. De förväntas sminka sig, smörja sig, banta sig, raka sig osv. Dessutom ska de vara sexiga, allt för att attrahera män. 

 

Samtidigt så är det väl allmänt vedertaget att mäns drift anses starkare än kvinnornas. Det är män som framför allt tjatar sig till sex, som våldtar och så vidare. Så varför måste kvinnorna vara sexiga? Männen verkar ju vilja ha en kvinna till vilket pris som helst, hon behöver inte ens själv vilja. Det tycker jag är extremt låga krav från männens sida. För att citera Valerie Solanas Scum-manifestet "Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten". Varför är det då ändå så att kvinnor som ska bli framgångsrika i stor utsträckning behöver vara sexiga, lättklädda, ha högklackat och så vidare? Vad är det i respekt som detta kan ge hos männen?

Med tanke på hur ofta kvinnor har mens och hur mycket som kan hända när man blöder så borde det finnas hur många berättelser som helst som rör just mensen. Både underhållande, pinsamma och sorgliga eller upprörande. Jag tycker att de här berättelserna borde få berättas. Det vore ju fantastiskt att samla på berättelser om mens och sedan skriva en bok om dem.

 

Jag tänker att dessa berättelser sällan blir berättade, att de hålls i skymundan eftersom mens fortfarand, år 2013 är tabu. Vi tycker det är pinsamt och vi smyger fortfarande med saker som rör mensen. Jag tycker det är dags att bryta tabut på riktigt. Detta genom att berätta alla de där sakerna som hänt oss på grund av, under eller trots att vi haft mens. Jag tänker mig att det skulle kunna bli en hur stark bok som helst. 

 

Känns det som att jag samlar bokprojekt på hög eller?

Jag har levt längs med älvdalen i helgen. Det finns många godbitar där. Jag förstår inte att jag bor där det är så här vackert. Gör ni?