Hannas Plats

När jag kom hem väntade ett brev på min hallmatta. Jag tog upp det och kände igen handstilen. Lågstadiefrökens.

På Nya Zeeland fick jag ett infall. Nämligen att skicka ett kort till lågstadiefröken. Sagt och gjort. Det blev ganska så kort, kortare än jag önskat. Men jag fick i alla fall med min adress, något osäker på om hon skulle kunna tyda mina kråkfötter.

Det gick nu tydligen utmärkt, eftersom hon svarade. Jag blev så glad över att hon också blivit glad för mitt kort och att hon hade fler frågor till mig.

Någon dag ska jag sätta mig och författa ett till, något större, kort till min lågstadiefröken. Fröken Brita.

Är det någon åldersgrej att jag känner ett behov av att knyta ihop diverse säckar, återuppta gamla kontakter?

I helgen har jag sytt accessoarer på beställning. Skrämmande saker. Av fler anledningar. Jag kan exempelvis aldrig garantera resultatet. Jag vet ju hur arg jag blir om något inte blir som det ska om det MÅSTE bli det. Och det måste det ju om jag ska ge bort det. Dessutom inser jag att jag aldrig skulle kunna sälja mina sydda grejer. Det tar allt för lång tid att sy dem för att de ska kunna få ett rimligt pris.

Men det är kul att andra uppskattar det jag gör.









Det blir alltid dyrt när jag går till tygaffärn. Men jag blir lyrisk varje gång jag kikar ner i pyssellådan.

När jag inte syr och stickar städar jag. Kände ett behov att styra upp bland allt småplock. Jag har ingen kontroll över var jag förvarar vissa smågrejer. Sedan jag flyttade hit har jag fått mer utrymme och fler skrymslen. Ibland kan jag fortfarande minnas exakt var något skulle ha legat i gamla lägenheten. Det hjälper mig föga just nu.

Så här spännande har jag haft idag.



En sådan här pin hade jag på plånboken som försvann på NZ. Hade för mig att jag hade två. Nu återfanns denna i en kökslåda, tillsammans med en knapp som jag letat efter som borde sitta på min kofta.



Att-göra-lista en annan måndag i mitt liv.

Jo, de där näsdukarna. Det var mycket förutseende av mig att köpa två paket. För nu är de nästan slut.

Om jag skulle räkna antalet gånger jag snutit mig idag skulle jag räkna längre än jag någonsin har räknat. Det är jättesvårt att få något gjort när man måste snyta sig, dricka vatten eller smörja näsan en gång i minuten.

Det var länge sedan jag kände mig så totalhängig. Hade glömt hur otroligt rastlös jag blir.

Det är faktiskt inte så roligt just nu. Skulle vilja att någon kom med godis och pyssel till mig. Nej, just det. Jag är ganska stark på båda de två sakerna. Men lite omsorg då?



Saker som bara råkade finnas i skafferiet. Däremot saknades middag.

Då var det dags att klippa navelsträngen till Södermalm för gott. Idag säger jag upp lägenheten. Verkar som att jag är Västerbottning på riktigt då.

Inser hur bra jag hade det hyresmässigt på Söder. Allt var enkelt och ordnat. Här är det lite mer en kamp varje gång jag behöver något från hyresvärden.

I övrigt känns det mest bra. Jag hade min ungdom i den där lägenheten. 10 år tillsammans. Kan lägga ungdomen till handlingarna nu känner jag.





Men jag hade det bra på Söder.

Jag har haft några bra dagar i Sörland. Lyckats kombinera jobb med annat fint, både människor, aktiviteter och saker.



Jag har promenerat förbi denna många gånger.



Gissa staden.



Mat jag importerar från sörlandet.



Stuvar på Panduros vis. Lite dyrare.



Så glad att SL fortfarande tillhandahåller busskortsfickor så att jag kan byta ut min mycket välanvända Icakortskorthållare.

Det är väl kanske inte så att jag behöver fler fritidsintressen. Samtidigt känner jag att jag alltid vill utvecklas.

Så lite garn kan väl knappast göra någon skada. Dessutom är det fint att ha något att göra emellanåt på kvällarna när jag nu inte är hemma .

Jag är så förvirrad just nu.

Har en sak i handen. I nästa har jag ingen aning var jag har lagt den. Ägnar timmar åt att leta, helt övertygad om att den faktiskt har gått upp i rök.

I fredags var det passet som var borta. Paniken. Min enda legitimation just nu. Sen visade det sig att jag varit förutseende och packat ner den i resväskan jag ska ha i veckan, lite i förtid.

Men det är nya saker precis hela tiden.

Är det mental stress? Har jag för mycket i huvudet? Håller min hjärna på att lägga ner verksamheten?

Frågorna är många just nu.

Jag är så förvirrad att jag skulle behöva ha ett medium vid min sida konstant. 

Det får inte koka över i mitt inre.

Vid återvinningscontainrarna idag stod några länge och tömde bilen på återvinning. Med bilen på tomgång. Avgaserna låg som i en gryta mellan containrarna. Där stod jag och skulle återvinna. Inhalerandes deras avgaser.

Jag :Går det kanske att stänga av bilen medan ni lastar ur?
Den ena reagerade inte. Den andra svarade: Ja.

Sedan inget. Sedan åkte de.

Jag är nöjd. Min förhoppning är förstås att de ska tänka på det framöver. Eller kanske skämmas lite lite.

Det är så onödigt. Så mycket som är så onödigt.

Jag kände mig modig.

Och fick utlopp för lite lite ilska.

Jag är arg. Jag har varit det ett tag nu. Ilskan pyr liksom under huden hela tiden.

Ilskan mot tillsatserna. Människor som inte bryr sig om dem. Fulmaten.

Ilskan mot kemikalierna som omger oss. I kläder. I leksaker. I produkter. Överallt. Människor som inte bryr sig.

Ilskan mot våldtäkter. Att det sker i ett "civiliserat" samhälle. Att människor kommer undan. Människor som inte bryr sig.

Jag vet inte hur eller var jag ska kanalisera den. Vill skrika ut. Skaka liv i människor. Förändra världen. Men vet inte var jag ska börja. Microuppror. Riktat till människor som inte bryr sig.

Hur orkar människor inte bry sig?

Jag önskar att jag inte brydde mig.

Mina näsdukar tog slut i början av veckan. Jag är väldigt specifik med mina näsdukar. De måste ha god kvalitet, ingen papprig historia, mjuka ska de vara och luktfria. Det sista är väldigt svårt nu för tiden. Vad är det med mänskligheten och viljan att ha artificiell lukt på precis allt.

"Mina" näsdukar finns endast på stan och i veckorna hinner jag aldrig ner på vintern. Som tur är, så är jag och min allerginäsa vana vid att ha näsdukar lite varstans, i fall att. Så i mina gömmor kan jag alltid gräva fram näsdukar. I väskor, lådor och diverse fickor.

Näsdukarna räckte hela veckan, och då är jag ändå storkonsument. Nu har jag inhandlat nya. Två paket, för säkerhets skull.

Vad har du i dina gömmor?

Jag hade tänkt försöka dämpa mig med nya projekt under vintern här. Bara ta det lite lugnt. Läsa böcker. Kanske rent av se film (det gör jag ALDRIG).

Men här står jag nu. Helgen bakom mig. Några små projekt togs itu med förutom det vanliga dagliga fixet.



Nya sömnadsprojekt.



Bröd- och kakbak, müslirostning, matlådslagande



Vinterpromenerande, skidande.

Vinterstudiotittande förstås. <3

Nej, jag har aldrig tråkigt. Det hinner jag inte.

Jag och skogen idag. Jag stack ner på stan och köpte lösningmedel. Vallade raskt om skidorna. Sen ut.

Det är ett år sedan jag stod på skidorna för första gången (i vuxen ålder). Sedan hann det bli runt 25 gånger till den säsongen. Men det är ju nästan ett år sedan nu. Ändå kände jag mig lugn. Jag och mörkret. Jag och pannlampan. Inte en kotte mötte jag.

Älskar det. Att metodiskt jobba mig igenom spåret i egen fart.

Älskade vinter.

Hemma. Det var en mäktig och märklig känsla som överrumplade mig på Arlanda. Jag landade och möttes av snö, mörker, några kvarglömda julprydnader. Och jag kände mig märkligt trygg. Svenska ögon mötte mina. Läppar log. Jag kände mig hemma. I hjärtat. Sverigehjärtat. Inget är så svenskt som den svenska vintern. Mörkret tilltalar mig.

De två första dagarna har varit fyllda av en en hjärna på lågvarv, irritation, dålig finmotorik. Trots att jag sov många timmar på nätterna.

Inatt sov jag 12 timmar. Känner mig lite mer som människa. Särskilt som jag gått genom blötsnöyrväder i motvind. Det kan väcka vilken zombie som helst.

Jag är hemma. Jag är glad. Jag mår bra. Och jag äter mig själv ur huset.