Hannas Plats

Om jag inte kan få en egen måne vill jag ha en ö.

Lycka

När jag kom hem väntade ett brev på min hallmatta. Jag tog upp det och kände igen handstilen. Lågstadiefrökens.

På Nya Zeeland fick jag ett infall. Nämligen att skicka ett kort till lågstadiefröken. Sagt och gjort. Det blev ganska så kort, kortare än jag önskat. Men jag fick i alla fall med min adress, något osäker på om hon skulle kunna tyda mina kråkfötter.

Det gick nu tydligen utmärkt, eftersom hon svarade. Jag blev så glad över att hon också blivit glad för mitt kort och att hon hade fler frågor till mig.

Någon dag ska jag sätta mig och författa ett till, något större, kort till min lågstadiefröken. Fröken Brita.

Är det någon åldersgrej att jag känner ett behov av att knyta ihop diverse säckar, återuppta gamla kontakter?

Jag har aldrig skrivit något kort eller brev till någon lärare jag hade. Men ibland undrar jag hur mina gamla kompisar eller klasskamrater har det och hur de lever nu. Ibland besöker jag några av mina gamla hemtrakter och ser om/hur det har förändrats. Många gånger undrar jag hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte hade flyttat så mycket.

Älskar att hänge mig när jag får infall. Det blir en sån stark känsla. Svårt att stå emot och ofta rätt det man gör.

Lennart: Inte lätt att veta.



Hella: Tror att det finns en anledning att den uppstår, därför ger jag mig alltid för den.

Hela idén är så himla fin! Tänk att finnas kvar i någon annans minne så länge. Kan tänka mig att Brita också kände lycka.