Hannas Plats

Sedan jag flyttade till Umeå har jag blivit bättre på att göra miniresor och åka på getaways. Inser hur trevligt det är och att det inte behöver krävas så mycket. Bara packa min Kånken och åka.

Jag har på mindre än ett halvår hälsat på i Norrtälje två gånger. Stockholm. Bomstugan vid älven. Skellefteå. Svenska fjällen.

Det krävs en del resande för att träffa människor jag vill träffa när jag bor som jag gör, lite avigt till. Men jag gillar också känslan av att vara på väg. Jag vill hela tiden röra på mig, framåt. Tror jag mår som bäst när jag är på väg. Och jag inser att det är väldigt trevligt att hälsa på människor. Det är en umgängesform passar mig. När jag ska bo hos någon har jag större ro i kroppen av någon anledning. När jag bara hälsar på är det som att jag hela tiden måste vara på väg därifrån. Vill ju inte överutnyttja gästfriheten.

Undrar vart jag ska åka härnäst?

I helgen har jag pratat om livsmål. Blivit en förespråkare av livsmål. Jag satte för tre år sen upp några av mina viktigaste livsmål. En hel femårsplan faktiskt. Jag arbetade, insåg jag, med något jag inte skulle kunna fortsätta att arbeta med. Så jag bestämde mig för att jag skulle tillbaka till akademien. Bli det jag funderat över så länge. Jag bestämde mig och satte hela agendan.

Jag bloggade om längtan till Kuba. Jag insåg att min längtan till Nya Zeeland helt enkelt aldrig skulle ta slut. Jag pratade om att jag inte var i min rätta diskurs. Att det fanns en annan där jag hörde hemma och en jag längtade till.

Så för två år sen, efter att ha slutfört min magisterexamen och därmed avverkat första delen av planen, stack jag iväg på mina drömmars resa. Bloggen blev till bildblogg.



Jag kom hem och planerade fortsätta att avverka min plan. Livet ville lite annorlunda. Jag bidade min tid, inte mindre än ett år och tre månader fick jag vänta. Jag brukar vara dålig på att vänta. Men den som väntar på något gott tycks alltid hitta något kul på vägen. Jag lyckades mestadels klia bort min rastlöshet genom att dansa, dansa och skriva lite. Kanske min mest asociala period i livet. Men en så viktig tid för mig. Jag gick hos en jobbcoach, en upplevelse i sig. Inför henne målade jag upp mitt 5-årsscenario. För ett år sen var jag på min första disputationsfest. Som en liten försmak på det kommande livet.

För som alla vet: plötsligt händer det. Plötsligt ville livet och jag precis samma sak. Jag bockade av inte mindre än två livsmål i ett när jag fick drömjobbet och flyttade norröver (dock inte till skogen, men något måste jag ju ha kvar att arbeta för).



Igår satt jag på en buss i 6 timmar i Norrlands skogar och såg mörkret falla efter en fantastisk helg med helt nya vänner. Jag kände mig så otroligt tacksam för allt i livet. För den väg jag har kommit. För allt jag har och för att jag får göra det jag gör. De livsmål jag har haft har jag tagit mig till. Jag har bestämt mig för vad jag vill och sedan gått efter det.

Men det är dags att sätta upp nya mål för att inte stagnera. Det ska jag göra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om livsmål, livet, resa

Det är den där sorgen som bor i mig. Sorgen och rädslan. Jag gillar ju internet, sociala medier. Det är lite enklare för mig Asperger-personlighet. Och det är fint att man känner människor man sen ska lajva med, redan innan. Men jag vet också hur snabbt jag sluter mig. När jag inte riktigt orkar närma mig längre. Den där ensamheten jag plötsligt upplever när jag är bland människor. Det är så otroligt jobbigt när jag känner hur jag måste börja stänga av, när ingen längre kommer innanför.

Jag har en fantastisk och en läskig helg framför mig. Ska göra en blogmafiarepris. Fast light och samtidigt de lux. Jag ska träffa två internetvänner. I flera dagar. Ångest och längtan.

Här sitter jag och skriver om min ångest medan de andra twittrar runt. Jag kan redan förnimma känslan av ensamhet.

Frisörer gillar mig. Tredje gången och min frissa har redan börjat längta efter mig. Hon blir glad när hon vet att jag ska komma, bara en sån sak. Jag får nytt hår, jag ger henne en utmaning. Det är win-win.

Tror aldrig jag har så bra relationer som de med mina frisörer. Tandläkaren exempelvis, henne bet jag ju i fingret. Hon längtar antagligen inte efter mig på samma sätt efter den incidenten.

Sen har vi damen på Frukt & Grönt, som namnet till trots främst säljer choklad. Hon gillar mig faktiskt också. För att inte tala om damen på kaffeaffärn - hon vet vad jag ska ha, hur jag vill ha det malt och att jag har studentrabatt.

Så killarna på cykelhandlaren, som vet att jag ska komma och hämta en rosa cykel som det varit punka på. Av någon anledning har jag hunnit arbeta upp en hel del relationer här på mindre än ett halvår.

Jag glömmer också att Umeå är en mindre stad. Jag springer ju på folk lite nu och då, men hjärnan är fortfarande stockholmskt urloggad. Det får den inte vara när man går på stan. Måste bättra mig.

Min kropp är lycklig. Utanpå och inuti. Eller utanpå vet jag inte riktigt förresten. Jag lär bli ganska blåslagen på axlar och höfter och allt annat som sticker ut. Min första dansklass i modernt sedan jag flyttade till Umet.

Modernt är så rätt för mig. Jag får träffa människor, människor som kör, tar för sig, inte står tillbaka. Men ändå är introverta. Modernt tenderar att bli introvert. Det gör att det blir ännu bättre, passar mig bra. Alla går helt in i sina roller, samtidigt som gruppanpassningen blir viktig. Klasser i modernt tenderar att ofta få en bra gruppdynamik. Det är också viktigt. Och kul. Jag är så tänd.

Får se om jag lägger upp bilder på blåmärken imorgon.

Jag planerar att i år köpa en klänning (äger ingen). Det är inte ett plagg som tilltalar min kropp. Min kropp blir inte heller särskilt tilltalande med klänning. Jag anser själv att jag är ganska karg. Jag använder alltid sport-behå. Totalt sätt kan man väl säga att min kropp inte precis äger några typiskt kvinnliga attribut.

Min fråga nu är: Har du några förslag på vad jag skulle kunna passa i för klänning?

Tänker att det kan vara fint att ha en klänning i förrådet. Jag vill gärna kunna ha den till vardags. Men gillar inte allt för vardaglig känsla på klänningen, då tycker jag att jag lika gärna kan ha jeans. Den får gärna ha lite attityd. Inte vara allt för "snäll".

Varsågod och skölj! Spamma mig med förslag.




Det här med funktionsplagg är jag stark på.

Fick en utmaning av Frö. Så här ser jag ut när jag bloggar.



Framför tv:n eller när jag äter. Då sitter jag här. Ganska oergonomiskt. Med lillen.



Eller också vid matbordet om jag vill sitta lite mer ifred (från tomtarna på loftet och så) och ergonomiskt. I köket står också stordatorn vilket underlättar det mesta, om man bara har tålamodet att vänta på den.

Jag utmanar dig, ja, just du. Hur ser du ut när du bloggar?

Visste ni att det finns en bygd som heter Vintrosa? Skulle jag starta en egen bygd skulle den förstås få heta Långtrosa. Inte alldeles oväntat gissar jag.

Gissar att vi skulle ha det allra mest nödvändiga, en Utebutik.

Hela den här veckan har det varit gudomligt bra väder. Klart och soligt, inte allt för kallt på kvällarna. Då har jag passat på att vara i fysisk limbo. Inte sjuk, men precis på väg. Vill inte utlösa, men det vägrar att riktigt ge sig. Så inga skidor för mig.

Däremot kom jag att tänka på när jag var liten och inte ville vara sjuk men fortfarande egentligen var helt febrig. Låtsades frisk och ville ut och leka. Eller ännu hellre när jag var magsjuk och mamma ställt ett glas cola på golvet vid sängen i väntan på att den skulle bli avslagen. Jag kände mig bra igen - och cola är ju gott. Så ja svepte hela glaset. Sen blev det liv i luckan, eller jag menar i magen.

Sådana minnen är kul. Nu blir jag mest flåsig av att promenera till jobbet. Försöker hålla mig stilla istället. Rider ut stormen. Så att säga.

Jag har börjat promenera till jobbet. Fördelen är att jag kan lyssna på musik på vägen till jobbet vilket jag blir väldigt peppad av. Dessutom tar det inte mycket längre tid än att cykla. Egentligen.

Dessutom lyssnar jag på all musik jag har på i-poden, som jag la dit för några år sen. Det är en härlig kompott av minnen som gör mig glad.

Jerk it out - Caesars - vi spelade den i bandet. Jag blir helt hög av att lyssna på den.

Damaged goods - Deportees - jag minns deras spelning förra våren på Debaser med Bling.

Rythm of the night - Corona - jag hade den på högsta volym på Coop idag. Kände mig som Eurotrash.

The one and only - Chesney Hawks - våren 2009, jag kom hem från resan och lyssnade på MNK. Sommar, glädje, frihet.

Star guitar - Chemical brothers - jag är på resande fot bara jag hör den här låten

Gloria - Carola - vi lyssnade på det bandet i bilen när vi åkte till och från farmors och farfars hus i Ångermanland som barn. Minns de där bilresorna med den här låten

Please sister - Cardigans - Champoluc 2003, det var en lång kräksjuka och jag hann lyssna på den skivan många, många varv

Wherever you will go - The calling - minns min Bandit Rock-era runt 2006.

Jag inser att jag kommer avsluta mitt jobb med en stor fest. Det är nu förvisso några år kvar, men jag vill att det ska bli en tillställning i musikens tecken. Jag vill gärna ha en huvudroll. Saknar huvudroller i musiksammanhang. Mycket.

I min nyordslista gör jag inte som Språkrådet, det vill säga plockar upp ord som kommit upp det senaste året. Istället försöker jag haussa egna ord jag tycker att vi borde plocka upp.

Pantalonger - som jag sa om tights när jag var liten
Mamelucker - längre trosor, använd fritt
Långtrosor - istället för långkalsonger som låter lite förlegat

Linas bidrag till listan
Dekoltage - urringning

Jag vill gärna utöka den här listan. Välkommen med ditt bidrag.

Man kan ibland fundera över hur jag har tänkt, och om jag har tänkt, när jag sorterat in tingen där de nu befinner sig. Eller hör detta ihop:

- I nattduksbordet: Laddade batterier, SL-remsa, minneslappar (typ biljetter, broschyrer), gamla mobiler, glasögon med fodral, tomtebloss(!).

- I bokhyllslåda: Gamla MD-skivor, hörlurar, smycken och bankdosor som inte används.

- I fristående låda: extern hårddisk, osorterade foton, datorfodral, en antik kamera, oladdade batterier.

- I tv-bänken: Pappersmaterial (block, mappar, kuvert), kameraladdare, minnesstickor.

- I stora köksskåpet: mediciner, kvitton, nycklar, kartor, plastkort som inte används, kontorsmaterial, brädspel.

- I kökslådan: betalda fakturor/viktiga papper, mobil- & eltandborstladdare, bankdosor, tändstickor.

Saker som inte har något hemviste är: fjärrkontroller, kameran, i-poden, obetalda fakturor.

Om jag börjar rubba på tingens ordning vet jag att det blir kaos, jag kommer inte hitta något. För jag vet exakt var allt ligger (utom kameran som alltid gömmer sig) även om det är ologiskt. Logiken för mig finns i var jag hade det i min förra lägenhet. Eftersom denna har mer plats för förvaring har jag tagit med de gamla dåliga rutinerna och blandat med nya. Den enda logiken jag kan se nu när jag listar det är att jag åtminstone särar på laddat och oladdat, samt dosor som används och inte används.

Tror jag behöver göra ett stort bål med saker och sedan försöka sortera in dem efter funktion. Kaoset är nära.



Jag fick de här när jag var liten, under 10 år. Av de 20 som fanns i originalförpackningen finns 11 fortfarande kvar. Den som spar hon har.

Jag hittade det här kortet som jag fick av brorsan när jag fyllde 30. Jag minns vad jag sa när jag fick det. Den där bilden är ju inte från igår precis. Tvärtom är den från 2003. Jag minns precis när den togs. Brorsan hade skaffat sin första digitalkamera, vi satt i mammas och pappas kök och spelade kort och han fotade frenetiskt.

Brorsan blev lite paff över allt jag mindes och sa att det stämde precis.

Jag minns frisyren, jag minns den rosa Svea-tröjan jag hade på mig. Jag minns en annan bild i serien där det ser ut som att mamma killar mig i armhålan och jag har armen rakt upp. Jag minns till och med när vi en tid senare tittade på bildserien tillsammans hemma hos brorsan.

Konstigt det där med hur minnet fungerar. När jag berättade det här för brorsan satt jag för övrigt på mitt golv hemma på Södermalm med presenter och festdeltagare runt omkring mig.

Försöker återuppta det här med att läsa på fritiden. Idag iförd underställsbyxor (långtrosor), fleecebyxor, skidstrumpor, ullsockar, fårskinstofflor, långärmad tröja, fleecetröja.

Det är lite svalt inne. Ibland undrar jag om jag håller på att bli sjuk eller om jag bara känner mig sjuk på grund av kylan.

Ute är det -28. Ganska cool!

Jag har varit i Italien en gång. Vi som var med minns det mest som en Kräksällskapsresa. Jag hann dricka vin en gång, äta ute kanske två, varav jag njöt ca en.

Om jag skulle åka till Italien igen inser jag att jag skulle få svårt att hitta mat. Att hitta vegetariskt ska väl inte vara något problem. Men jag kan inte äta pasta, inte pizza, inte vitt bröd och jag dricker inte vin. Visst, jag förstår att det säkert går att hitta mat ändå, men det känns som att hjärtat av Italien liksom går förlorat.

Tur att jag inte är på väg till Italien. Just nu i alla fall.

Den här vintern har redan varat i nära nog tre månader. Men jag är inte mätt. Jag blir tvärtom bara mer kär i den. Den är perfekt just nu. Lagom kall, mycket snö. Och som jag skidar. Jag är helt besatt. Spåret är nära och det är så enkelt att bara smita dit och stjäla några varv. Med funktionsklädenra på och pannlampan lysande. Ibland med riktigt flyt och bra glid. Det blir aldrig jobbigt riktigt. Det känns alltid som att jag orkar mer. Ibland är det bara kylan som härjar mina fingrar, tår och kinder.

Men så vet jag också vad våren innebär för mig. Ljuset som håller mig vaken. Ångesten som flyttar in i bröstet när man ska vara så där glad och social och vilja så mycket med livet. Tröttheten och björkarna som helt däckar mig.

Så jag njuter av vintern. Varje dag.



Oroar mig bara lite över att jag lätt blir manisk. Liksom inte kan ta det lugnt. Måste, måste skida varje dag. Tills jag typ går sönder och inte kan. Eller vill. Denna ständiga avvägning av att smida medan järnet är varmt och att inte bränna ut sig.

Jag funderar på om barn klär mig. Som test har jag gjort ett kollage där jag klätt mig med brorsdöttrar.



Mja, jag vet inte jag.

Jag har de där dagarna av energi. Jag är upprymd, euforisk och samtidigt trött. Men tonvikten är glad. När jag går hem från jobbet ler jag från öra till öra. Fattar själv ingenting. Människor tittar konstigt på mig.

Jag tror att den där livskrisen i höstas gjorde mig gott. Den visar att avgrunden finns nära. Jag kommer titt som tätt på mig med oro över att jag ska vara här nu, att jag inte vet om jag hör hemma här, att jag vet allt för lite om "här". Jag får panik när jag är förvirrad över vad jag gör. Känner att jag inte alls passar för det här.

Så emellanåt är det bäst att vara glad när man kan. All den där glädjen smittar mig själv. Tror även jag lyckats smitta min omgivning. Varje gång jag träffar mina fina, fina kollegor blir jag extra glad.

2011 kanske blir året då jag passar på att vara glad. För det gör mig glad. Då finns det ännu mer att glädjas över.

Jag ska väl inte flytta nu på ett litet tag hoppas jag. För idag har jag äntligen sålt flyttkartongerna som jag blev pålurad på ett mycket fult sätt av den där flyttfirman jag anlitade.

De har tagit upp mitt källarförråd länge nog. Bäst att göra sig av med skiten, slippa bära själv samt få en liten slant.

Win.

Den här dagen har varit bra för att jag har varit

1. effektiv på jobbet
2. social
3. fylld av energi helt olikt en måndag
4. ute i skidspåret

Jag längtar till resten av veckan. Få prestera klart. Känner också att jag kan njuta av friheten när jag gör maxar allt jag kan.

Jag skräms lite när jag tänker på att det bara är januari när jag ser snöhögen utanför mitt fönster. Den täcker liksom redan upp ganska väl. Och mer ska det väl bli.

Jag gillar musik och filmer från 80-talet. De framkallar minnen från en tid när livet låg för mina fötter och allt såg ljust ut.

Jag lyssnar på Boy meets girl - Waiting for a star to fall - och minns Tre män och en baby. Jag minns att jag tänkte att det var så vuxenlivet skulle se ut. Busigt, med många vänner, fester och kärlek. Fast å andra sidan var det väl mest män som busade i de där filmerna. Snuten i Hollywood är en annan klassiker som jag ansåg gav en aning om hur livet skulle bli.

Nu undrar jag mest när man egentligen ska bli vuxen.

Den där ångesten kan komma plötsligt. I början av veckan försökte några kollegor ge mig dåligt samvete för att jag inte tänkte jobba de röda dagarna/klämdagarna. Men jag tänkte minsann vara ledig. Igår drog jag dock fram ett dokument och skrev ett stycke, för att det skulle kännas lite bättre.

Igår kväll kom jag dock på att det är så här det ska vara nu. Känslan av att aldrig vara ledig kommer att pågå i år. Utan avbrott. Jag har blivit bra på att ta ledigt, ta avbrott, ge mig själv ro. Men med andra som ständigt pådyvlar mig ångest (jag är mycket lättpåverkad för ångest) så kommer det att kunna gå åt helvete. Det är alltid "ja, i början kan man lätt känna sig lugn, men jag vet hur det blir på slutet.." Alla kollegor har gjort samma sak som jag och "vet". Kan tänka mig att det är lite som att vara gravid. Alla andra vet bäst och har erfarenhet, berättar hur det ska vara.

Min kropp sög upp den där ångesten inatt. Så mycket oro en kropp kan suga upp. Ren fysisk smärta till slut. När sängen plötsligt känns som en spiksäng.

Alltså jag gillar ledigt. Tror kropp och hjärna behöver ledigt. Gärna (hjärna) utan ångest.

Jag har några ambitioner för i år.

1. Jag ska försöka vara snygg(are). Tyvärr går det lite stick i stäv med hela min ideologi. Men jag ska i alla fall försöka ikläda mig något annat än långkallingar och fleece. Kanske sminka mig någon gång.

2. Jag vill lära mig allt (?) om andra världskriget. Verkligen nörda ner mig i det. Läsa böcker. Ni fattar. Det är något med det där kriget som verkligen fascinerar mig. Eller krig överlag faktiskt.

3. Jag ska försöka bli lite, lite mer social. Man behöver faktiskt inte umgås med många. Men någon. Ibland. Jo.

4. Utmaningar. Göra nya saker. Träffa nya människor. Har precis tagit upp skidåkning, bara en sån sak. Fler nya saker. Våga!

5. Så ska jag tro på mig själv och inte hela tiden kräva bekräftelse från andra. Det är det svåraste.

Jag har i hela mitt liv haft minst en person som jag träffar och busar med. Någon som jag träffar och hittar på upptåg med, bara träffar för att göra inget vilket sedan utvecklas till ett äventyr, någon att gå ut med, någon som jag träffar och blir full med, någon som jag dansar/akrobatiserar med. Någon som förgyller min tillvaro helt enkelt.

Jag känner nu att det där busandet helt kommit av sig. Det finns fler faktorer som påverkar.

1. Nykterhet
2. Kvällströtthet
3. Fullt upp med "livet" (läs markservice + förvärvsarbete)

Men jag saknar det verkligen. Bara få spralla ur. Jag känner att jag får möjlighet ibland på jobbet. Men jag känner också behov av att ha den där människan, den där en, som jag alltid sticker iväg på upptåg med. Som det alltid är kul att träffa. Som jag inte heller behöver förklara alla "issues" för.

Jag saknar det. Ja, så bus sökes. Gärna i Umet.

Jag har tänkt försöka byta profilbild. Men alltså det är omöjligt att ta bra bilder (just nu vill jag tillägga, men det är nog faktiskt ett allmänt problem). Jag kan verkligen konsten att se sliten ut.

Ville bara få det sagt.

Jag kan bli så sjukt trött efter inte ens en hel arbetsdag. Jag kan omöjligen förstå människor som sitter kvar på jobbet efter arbetstid. Får de något gjort? Själv är jag hungrig och trött och måste liksom ha ett avbrott.

Jag skrämmer mig själv med de här tankarna. Är det mig det är fel på?

Det är också viktigt för mig och mitt välmående att få komma hem. Få ett avbrott. Få komma iväg på egna saker som träning eller bara göra inget.

Jag kanske inte är gjord för att arbeta. I alla fall inte för att bli arbetsnarkoman.

Som jag har ondgjort mig över den där söndagstidningen som så ofta uteblivit. Gnällt på DN och tidningsutdelare.

Så visar det sig att det är grannen som är boven.

Kom idag på henne då jag hörde smygande i trappen. Plötsligt dök tidningen upp i brevlådan.

Sen ringde hon på och skämdes men urskuldrade sig med att hon trodde att jag var bortrest. Sen när är det tillåtet att ta andras grejer för att de är borta?

Till saken hör att tidningen försvunnit förut och vid ett tillfälle dykt upp dagen efter, välläst. Under jul bad hon mig att skjuta in deras tidning i brevlådan om den skulle hänga ut eftersom de skulle vara bortresta. De vill väl inte att någon annan ska komma åt den.

Jag överväger nu att ge dem en 30-dagars prenumeration gratis. Så jag får ha min tidning i fred.

Jag har vant mig vid det lediga livet efter en vecka. Det gick förstås ganska lätt. Det är så skönt att låta dagen bara vara. Ge mig ut i skidspåret. Äta lunch. Dricka kaffe. Inte bry mig om att så mycket som att läsa en bok. Inga måsten.

Jag fattar inte riktigt att jag ska börja jobba igen på måndag.



Däremot tar jag en vilodag från skidorna. Min kropp passade på att värka inatt. Bra värk. Eller lite som växtvärk.