Kär i vintern
Men så vet jag också vad våren innebär för mig. Ljuset som håller mig vaken. Ångesten som flyttar in i bröstet när man ska vara så där glad och social och vilja så mycket med livet. Tröttheten och björkarna som helt däckar mig.
Så jag njuter av vintern. Varje dag.
Oroar mig bara lite över att jag lätt blir manisk. Liksom inte kan ta det lugnt. Måste, måste skida varje dag. Tills jag typ går sönder och inte kan. Eller vill. Denna ständiga avvägning av att smida medan järnet är varmt och att inte bränna ut sig.
Blä! Jag blir avis. :) låter så härligt
Jag har insett att jag är periodare. Och att det måste få vara okej, oavsett.
Jag har mina veckor eller månader, som i trans kring projekt/sinnestämning/aktivitet/matdille eller vad det nu kan vara. Dessa "stim" följer ingen gängse logik som årstid, andra människors uppfattning eller för all del lämplighet.
Andra perioder står livet helt stilla, förutom de rörelser som måste till för att tillvaron ska gå runt.
Kör ditt uppåttjack nu innan pollenhelvetet tar dig! <3
Jag älskar din rubrik för jag är också kär i vintern! Ändå hinner jag inte vara ute tillräckligt mycket, men varje stund ute är lycklig. Efter fredagsmiddan idag alltså, när skymningen kommit, ska jag åka pulka med ongarna bakom huset. Tjoho!
Frö: Det är det.
Anna: Du har helt rätt. Det är väl olika rörelser i livet i stort som påverkar hur man känner sig. Och det är klart man ska rida på den där vågen när den kommer.
Smultron: Det låter supermysigt!
