Hannas Plats

Det är inte det att jag glömmer det här med att man kan välja att vara lycklig. För oftast kan jag ganska lätt göra det. Men jag känner ibland att jag måste revidera det där enkla i att välja. Tänk om jag väljer fel, om jag nöjer mig genom att bara bestämma mig för att vara lycklig. Det kanske finns något bättre? Så jag måste välja att vara miserabel ett par dagar. Fundera på vad jag skulle vilja var annorlunda.

Efter den där lätta ångesten, eller ledsenheten, så är det som att det är lättare att välja lycka igen. För jag glömmer allt jag har att vara lycklig för. Det är när jag varit ledsen några dagar och kommer ut på den andra sidan jag känner mig som mest levande, som närmast mig själv och människor runt omkring mig. Då vet jag att jag inte helt har stängt av, utan att det fortfarande finns en levande människa också inuti mig.

Det är det jag glömmer. Jag vill vara säker på att det faktiskt är så att jag inte helt stängt av. Och att jag är lycklig. Jag har reviderat. Och bestämt mig igen.

Jag har börjat se sämre. Eller om det är mina drag som blivit oskarpa. Kanske att hela jag är oskarp.

Ibland känns det som att jag inte är på riktigt. Min självbild är otroligt skev. Det påminns jag om varje gång jag ser mig själv på bild. Jag glömmer både ålder och kön ibland. Jag påminns endast då jag ser andras foton av mig.

Jag undrar vad som är verkligt? Om jag är verklig? Som jag förstår det skapas verkligheten i relation till andra. Så det är i mötet med andra det avgörs vad som är på riktigt.

Jag träffar otroligt få just nu, undviker gå utanför dörren. Så jag kanske ändå är overklig. Virtuell. Ett hologram.

Jag var klädd för uteväder. Mös utomhus. Led inomhus. De andra jag såg verkade lättklädda. Ingen snöängel än. Men snö finns här gott om.





Balkongen är numer skottad.

Nya långkallingar inköpta. Mindre noppiga och utan häng. Nästan lite besviken på att de saknar hänget. Sen undrar jag vad grejen med tre sömmar per ben är. Jag blir ju ytterligt förvirrad över hur de ska sitta. Färger som fanns att välja på: hysterisk orange eller svart. Det blev efter moget övervägande svart. Ja, sjukt trist men jag ville ha rosa - fanns icket. Besvikelse.

Surrealistiskt samtal i butik (ja, en av kedjorna - de är ibland helt usla på service):
Jag: - Kan du något om underställ?
Konstig kille: - Vad vill du veta?
- Jag behöver ett varmt som inte innehåller ull?
- Jaha, det här är det bästa vi har. Det är med ull. Ull är ju bäst ur värmesynpunkt.
- Men vilket är det varmaste du har som är utan ull?
- Ja, men ull är det bästa.

Frågor på det här med ull?!

Jag undrar även varför jag köpte en underställströja, när jag bevisligen aldrig använder dem. Den jag har från 2003 har vikvecken från förpackningen kvar.

Går och myser i snön. Tänker att det är härligt och kallt, även om jag känner mig otroligt klumpig i alla kläder. November. Inser att den här vintern som redan pågått en månad kan bli nästan hur lång som helst. Inser också att det finns mycket jag pausar för att det är vinter.

Ibland känns det lite orättvist att halva året nästan består av snö. Snö i all ära, men det underlättar faktiskt inte livet. Sånt där praktiskt. Runt omkring. Samtidigt vill jag inte klaga på den andra braiga vintern på raken.

Men om ni undrar så har jag gått i ide.

Jag vet inte. Det känns som att det saknas något. Vill inte ha pms i en vecka igen.

Träffade en drake/korthaj och blev lite småkär. Saknar henne.

SAS vs Norwegian.

I helgen har jag flugit båda. De senate åren har jag bara flugit Norwegian. Billigare. Och i övrigt samma sak. Kan man tro. Nu ska jag berätta varför jag ska prioritera SAS from now on.

- Tiden.
SAS. Boarding sker på utsatt tid, och alltså i god tid. Flyget går på utsatt tid och med lugn i sinnet.
Nw. Flyget kommer in några minuter innan det ska avgå. Boarding sker medan personalen jagar på och ber resenärerna skynda sig till sina platser. Efter att känslan av att tidsförseningen är resenärernas fel går flyget straxt efter utsatt tid.

- Personalen.
SAS. De ser lugna och trygga ut och är tillmötesgående. Dessutom är de inte uppfiffade till tänderna utan ser ut som vanliga människor. Den som talar i högtalaren verkar vilja att jag ska höra alla ord eftersom talet är i normalt samtalstempo.
Nw. Personalen är uppfiffad men sur. Alla instruktioner i högtalarna rivs av i galet tempo. Vill man verkligen höra vad som sägs kan man ju glömma det.

- Flygningen.
SAS. Flyget rullar ut på startbanan och sticker direkt iväg utan att man känner av det knappt. Man lämnar landningsbanan utan att det ens känns som att man gasat på. Sedan träder viktlösheten in. Landningen är lätt som en fluglandning. Det känns som att jag aldrig varit i luften.
Nw. Det är lite skakigt. Är det planet? Är det piloten? Jag har fullt adrenalinpåslag både under takeoff och landning.

Summa. SAS. Jag tror att allt har med rutin att göra. De har varit med länge. Även om det ibland kostar lika mycket som Nw så känns det ändå inte som lågpris. Jag känner mig trygg hos SAS. Jag är flygrädd. Jag gillar människor med rutin.

Nu kommer det till slut en människa som lyfter debatten till den nivå där det hör hemma. I Norge har antirasistiskt senter  sagt att burka och niqab är att likställa med silikonbröst, alltså båda är lika kränkande för kvinnan. Ingen tvingar kvinnor att sätta in silikon i brösten, men ändå gör kvinnor det. Vi kan inte förbjuda det, precis som vi inte kan förbjuda burka eller niqab.

Det befängda i idén att ett förbud mot burka skulle gynna kvinnan. Att burka förtrycker kvinnan. Ja, men i så fall har vi våra egna kulturella förtryck mot kvinnan: högklackat, urringat, korta kjolar, smink. För att ta några exempel. Liknelsen är densamma. För kvinnor med burka/niquab väljer överlag själv att ha på sig plagget. Precis som kvinnor i vår kultur väljer högklackat osv. Men båda är väl i stort sett samma förtryck mot kvinnan.

Jag förstår inte vari skillnaden skulle ligga. Förbjuder man burka/niqab kan man lika väl förbjuda högklackat och smink också.

Det här året har varit allt annat än blasé, så mycket kan man säga. Jag läste någonstans att om man vill bli trygg ska man riva den yttersta symbolen för trygghet - sitt hem. Att flytta från sin trygga plats i tillvaron är något av det mest krävande ur trygghetssynpunkt man kan göra.

Så jag gjorde det.

Och aldrig förut har jag varit så nära mina känlsor kan jag säga. Total lycka och livskris. Och alla steg däremellan.

Den här veckan känner jag en ny eufori. Massor av saker att glädjas över:

- Jag ska till Stockholmen (förstår inte sen när det blev så attraktivt)
- Jag ska möta upp ett helt gäng twittrare i olika former och sammanhang
- Jag ska jobba hemma imorgon (det skulle tydligen bli ganska kallt där ute)
- Jag har cyklat (typ) säkert med dubbdäck på snön
- En av mina twittrande vänner trodde att jag var man (och jag blev orimligt glad - jag har ändå bild!). Så till slut har jag blivit könsöverskridande.
- Jag har fina människor runt omkring mig (en särskild som alltid förser mig med sånt jag saknar här norröver - idag två reflexclips för en säkrare tillvaro i trafiken)

På affärn tidigare hittade jag trosskydd med Kamomillukt. Jag blev provocerad och undrar: Vem köper? Varför?

Enligt min erfarenhet är bind- å tampong-hyllan skamhyllan på Ica. Det är inte ett ställe man uppehåller sig. Man tar det man ska och går. I kassan kanske man till och med väljer den kassa med kvinnlig kassörska. När man betalat åker trosskydden ner först i påsen. Sedan undviker man att råka lämna dem framme hemma, ifall någon skulle hälsa på menar jag.

Jag har i historien ofta glömt att jag ska ha mens, och det har inte funnits tamponger eller något annat i min väska konstant. På en offentlig toalett (om man nu skulle lyckas hitta någon) kan det finnas kondomer, men sällan tamponger eller bindor.

Varför är det här fortfarande på 2010-talet en skamgrej? Vi twittrar, bloggar och statusuppdaterar om sex och livskriser. Men vem skriver "mensvärk" eller "fan vad jag blöder" på twitter eller facebook?

Själv har jag ganska nyligen upptäckt att anledningen till att jag dåliga vibbar över att duscha i "offentlighet" på badhuset/gymmet faktiskt kan härröras till det obehag jag kände under skoltiden. Det var jobbigt att vara med på jumpan när man hade mens, och det tyckte alla. Man var tvungen att tycka det eftersom man skulle duscha tillsammans.

Det tog mig många år att inse att jag lider av ägglossningvärk. Ingen hade berättat att man kunde drabbas av det och själv hade jag inte precis räknat på när i månaden jag hade så där ont så att jag trodde att det var blindtarmen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

När jag var ung led jag även av svår mensvärk (gör fortfarande ibland). Men det var det ingen som visste, jag iddes inte berätta. Tyckte att det var skämmigt. Så jag led i vilorummet hos skolsyster. Kräktes, sprang på toa var femte minut. Men sa inget. Tog aldrig smärtstillande. Ibland lyckades jag ta mig hem innan det blev allt för illa (det vill säga att jag inte kunde gå) och mina föräldrar jobbade så det var aldrig någon som märkte att jag var hemma och kräktes, kved i plågor.

Och nu ska alltså kvinnor i alla åldrar få det inpräntat att mens ska lukta kamomill? I själva verket går knappast kamomill och mensblodslukt särskilt bra ihop. Men vi ska ledas till att tro att det är något onormalt som vi måste skyla, dölja. Med kamomillukt. Är det det bästa vi kommit fram till år 2010?

Blir glad över dagens söndagsintervju i DN med Virpi Pahkinen.

Hon är inte lika pretto med sin "senaste söndag" som en del brukar vara. Hon gick och la sig 06.00 på söndagen, vaknade 14.30 av att hotellpersonalen ringer och frågar när de kan komma och städa.

Jag kan se det här hur många gånger som helst även om jag såg det live i våras.

Se 11.00 och framåt för sjuk fingerfärdighet.

29.00 och framåt är inget för höjdrädda.

39.40 är för den kritiska massan

Se 43.10 och framåt om ni undrar varför jag gör armhävningar. 47.15 skorpionarmhävningar nästa. Eller krabbgång.

<3<3<3 Bounce <3<3<3

Ett stort skrattanfall kommer sällan ensamt. Mina underbara studenter bjöd mig alldeles oväntat på ett det sista de gjorde innan dagen var slut idag. Tårarna sprutade. Jag gömde mig i min stora krage. Helt pubertalt. Men jag var inte ensam.

På middag med bästa kollegorna (som av någon anledning råkar tillhöra franska allihop) återberättade jag historien och började skratta lika mycket igen. Tårarna sprutade. Sen bjöd ena kollegan på en historia som lät tårarna spruta igen. Jag var ju på gränsen hela tiden när jag väl börjat.

Vägen hem från stan i mörker har av någon anledning blivit en ovän. Jag blir alltid ledsen på den där vägen. Som att ensamheten plötsligt var så påtaglig där i mörkret någon gång. Sedan reproducerar jag den känslan varje gång jag går där i mörkret. Idag fick jag sällskap av en kollega i det vackra vita snöfallet och jag tror att min betingning av den där mörka promenaden kan ha vänt.

Ett par ordentliga skrattanfall är allt som behövs.

Skalar en mandarin.

Tänker på salt.

Äter en banan.

Tänker på socker.

Tänker på något litet som gör mig glad.

Tänker på något litet som gör mig ledsen.

Det här året har varit två år långt.

Jag hade glömt hur förrädiskt det här vädret är. Snöstorm och nästan blidväder. Det ger ett mycket halt underlag. Höll på att vansinnesklota vid flera gånger på vägen hem. Tänk: Kalle Anka.

Glad att cykeln fick vara hemma i alla fall.

Dessutom blir man jäkligt svettig av den här bliden. Ge mig rejält med minusgrader så att jag får en bättre komfort innanför alla snötäta kläder.

Ge mig dessutom skidglasögon. Eller ok då, jag får väl köpa ett par.

Min nya grej. 100 armhävningar/dag. Det blir 700 i veckan.

Hade jag varit Mangan hade jag lovat 100 kg bara muskler till sommaren. Men då blir det till att öka.

Vi får se hur länge det här håller. Bowlingarm och armhävningar går inte alls bra ihop.

Vill inte riktigt skriva något överslätande idag. För jag mötte världen och det var faktiskt jobbigt.

Men igår läste jag en artikel i DN om SD. Och jag skrattade högt. Alltså den var seriös. Men ordvalen. Bilderna. Helheten. Visst blev de förlöjligade.

Roligast var ändå att JÅ:s mamma inrätt hans hus samt att han har en vit katt som heter Fritz som ska hållas lite kort. Någon annan än jag som tänker tyskt 30-tal?

"Katterna – Mats, som är svart, och Franz, som är vit – krafsar intresserat på utlänningslagen. Åkesson låser in dem."

Läs för guds skull hela.

En liten livskris, det tänker i alla fall jag kalla det när det varar en vecka och jag gråter snyftande vid flera tillfällen per dag. Egentligen var det väl mer som en långvarig pms utan att jag faktiskt hade pms.

Krisen är till största del över, men jag har valt att ta den på allvar den här gången. Jag förstår att det är något som inte är som det ska. Jag blir lite förbannad på mig själv över att jag går ner mig så totalt över normer. Jag borde ha vant mig vid att jag inte alls faller inom normen. Jag är tvärtom långt utanför. Men jag glömmer. Det är så lätt hänt. Jag måste acceptera att det är så och att jag går min egen väg. Det är inte det att någon annan dömer mig, det är bara det att alla vägar som är utstakade av andra och som man läser och hör om ser ut på ett visst sätt. Jag känner inte alls igen mig i den där utstakade vägen. Känner inte igen var jag borde vara som 30-åring. Och det gör mig förstås ledsen ibland.

Så nu är jag i stadiet förnyelse. Jag känner mig lite starkare och för nu faktiskt som en helt ny människa. Jag måste fortsätta att vara den jag är. Och acceptera mig för det. Men det är inte så lätt att försöka krossa gamla mönster och framför allt att inte låta mig nedslås av allt som borde vara. Men jag känner att just nu klarar jag av det. Jag vet ju att normerna inte passar mig, att de inte skulle göra mig lycklig. Men visst finns det dagar jag önskar att jag var annorlunda. Lite mer som normen.

Nöjdstadiet finns där ute. Kanske kan jag hitta det. Även om det aldrig går att stanna i det.

Jag önskar också att jag skulle kunna börja prata om det här någon gång. Men jag får ta en sak i taget! Jag har i alla fall återvänt till världen från min kokong.

En krispigt knuspig morgon.



På det en bit finkultur i form av Mia Skäringer. Underbara Mia! Alltid på gränsen, skratt eller gråt.

Jag får ofta anledning att tänka på hur otroligt snabbt exkluderande ord som alla, allt, ingen, inget är.

I en handvändning kan man bli den som inte räknas.

I veckan var jag på kurs på UB, eller biblioteket som jag brukar kalla det. Jag blev helt oväntat och handlöst  förälskad i bibliotekarien, en man i 60-årsåldern. Ganska kufig, men så glad i det han gör och så glad att få dela med sig sin specifika kunskap. Han var som tomten, kändes liksom inte på riktigt. Något hos honom väckte mina sympatier. Jo, jag är lättrörd nu för tiden, men bara jag tänker på honom blir jag lite gråtmild.

Jag fick dessutom lära mig att inte köpa vilka skrivböcker som helst. Kraftiga lösningsmedel gör att skriften försvinner efter några år. Framför allt höjdes ett varningens finger för blommiga tygböcker från Indiska. Jahapp. Mina tonårsdagböcker kommer snart att vara tomma ark. Antingen får jag ta det som ett tecken på att de där åren bör glömmas bort, eller också är det bara att sätta igång att digitalisera.

För övrigt ryser jag vid tanken på att någon någon gång skulle komma över de där dagböckerna och börja studera dem. Vad skulle de komma fram till? Att kvinnan i boken var kraftigt schizofren.



Snart återanvändningsbara?

Jag är inne i en period när jag lystrar till varje gång "kärlek" nämns. Jag lyssnar eller tittar till extra och tänker: nä, det där förstår jag inte. Det är något som inte finns för mig, något jag inte upplevt och något jag helt enkelt inte alls kan relatera till. Det är ju egentligen inget nytt. Det nya är att jag nu blir ledsen varje gång. Mer eller mindre. (Skönt att känna att man inte är blasé, som en kollega sa till mig angående jobbiga känslor.)

Det var otroligt länge sen, minst ett halvt liv sen, jag hade någon som jag berättade saker för. Alltså små saker i vardagen. Saker som jag reagerar på eller bara något fånigt om min dag. Alltså jag var liten, ett barn, senast det hände. De senaste åren poppar de där sakerna upp hela tiden. Jag har forfarande ingen att berätta för, men jag har ändå berättat det - för ingen. På bloggen, på twitter, på fejjan. På internet kan ingen höra dig skrika. Eller någon hör ju. Men det finns inget ansvar. Visst är jag glad för sociala medier, det är bättre än inget. Men vad har det gjort med mig?

Ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut utan sociala medier. Jag tror förstås inte att det skulle vara bättre (snarare tvärtom). Men just nu känner jag mig så uppgiven över så mycket att jag måste ifrågasätta allt. Så mycket känns meningslöst.

Under tiden fortsätter jag plöja Freud.

Vilken igenkänning. Sitta hemma och skriva uppsats. Jag fick massor med positiv energi av den känslan. Minns mycket väl när jag satt i köket på Söder och skrev uppsats om barntidningar. Det var en bra tid.

Det känns som att jag återupplever det. Samma dator, samma lampa, samma tjej, samma blogg, samma genus men nya böcker och nytt paper.

Känner mig redan mer effektiv än jag gör på jobbet. Och då bloggar jag ändå i detta nu.



Idag



För ganska precis två år sen.

Nytt ljus i vardagen. Annars känner jag att jag skulle behöva en ballong. Har hört att det är omöjligt att vara nere med en ballong.



Morfars lamla har fått ny sladd och därmed nytt ljus.



I huggsexan på utförsäljningen kom jag till slut över mitt ägg. Jag älskar ju ägg.



Hallen har äntligen fått ljus. Där har varit mycket mörkt mycket länge. No more.

Jag funderar. Tar twittpaus. Mekar cykel - jo, jag fick visst en ny punktering.

Försöker vara i livet. Men alltså jag har så svårt. Svårt för det där som alla andra tycks ta för självklart. Att veta hur man gör när man är med varandra. Jag är så bra på det, i microsmå doser och med människor jag inte känner. Men jag förstår inte vad som händer där emellan. Hur man vilar i någon slags relation med en annan.

Men jag tänker ibland, att det kanske blir min tur någon gång. Att förstå hur man gör. När man infogar andra i sitt liv. För jag har twittpaus. Och jag tror att jag snart kommer att sakna någon att kommunicera med. Som finns där hela tiden. Ibland upplever jag det som att jag är på ett stort mingelparty där alla minglar med varandra. Medan jag står i ett hörn och tittar på.