Hannas Plats

Passade på att gå med i en föreningsstyrelse. Det är första gången för mig och jag är sjukt peppad. Tillfälle att lära känna så väl människor som strukturer. Som tur är är det bara arbetstiden som blir lidande. Eh, som att den tillhör ett parallellt universum.

Hur hinner människor med?

Heltidsjobb, träna, handla mat, laga mat, städa, egen tid med typ läsning, nedvarvning, blogga, uträtta ärenden.

När ska jag hinna hitta ett socialt umgänge? Behöver jag ens det som det ser ut just nu?

Jag har verkligen tankat i helgen. Tankat på umgänge, nya människor och nya intryck. Jag har fått hälsa på i Bomstugan.

Ibland krävs det ganska lite för att känna att man mår bra. Men när man lägger till saker som strålande sol, älvbad, goda kräftor, nya bekantskaper, gamla vänner, skratt, oväntad och ibland förvirrad sång, lantliv och bastu så blir det fulländat.

Dessutom fick jag vinna popquiz-tävlingen så att det slapp bli dålig stämning.

Tack för en fantastisk helg Anna.





Ibland undrar jag vad jag gjort i Stockholm de senaste 10 åren, när man kan bo (i alla fall i närheten av) så här vackert. Jag fattar inte att jag är Västerbottning.

Min första kickoff på jobbet. Min första kickoff i något jobb på flera år. Min första alkoholfria kickoff någonsin.

En väldigt speciell kväll eftersom jag har helt unika kollegor. Kollegor som liksom gillar samma saker som jag, behärskar samma saker som jag och är jäkligt intelligenta och grymma på de där sakerna. Jag känner att jag ligger i lä. Fast som på ett bra sätt eftersom det finns människor att se upp till och lära av. Dessutom verkar alla spontana och lite galna, tänka utanför boxen, inte skämmas för att ställa sig upp och göra sin grej. Tyvärr är jag lika spontan jag, men inte lika genomtänkt. Hoppas att min microångest som alltid uppstår efter sånt ska vara snabbt övergående.

Framför allt har jag jojkat för första gången. Önskar att jag hade haft vett nog att ha med kameran. Istället får jag bevara det i minnet.

Det här med tvättstugor är nog nångot som ofta berör och väcker känslor. Det är ju något som påverkar en i vardagen men som man dessvärre inte riktigt kan påverka själv i full utsträckning.

I min tvättstuga i stan, där finns det i alla fall inget lyse. Kalla mig bortskämd (och det är jag nog med tvättstugorna på min gata på Söder) men jag vill gärna ha en fungerande taklampa när jag tvättar. Undrade varför det låg en tändare på bordet, men det fick snabbt sin förklaring. Överlag kan jag säga att det här med lampor i källaren verkar vara en bristvara i mitt hus.

Dessutom finns det bara en tvättmaskin och torkrummet har ingen extra värme. Det tar därför numer betydligt mer tid att tvätta. Alltså en maskin ska tvätta lakan, handdukar och olika färgad tvätt i övrigt. Jag gissar att mina tvättrutiner (eller klädrutiner kanske) kommer att behöva ändras drastiskt inom en närframtid.

Det bästa med tvättstugan är dock att jag bara kan öppna min ytterdörr och lyssna för att ta reda på om maskinen gått klart. Det finns inga dörrar mellan den och mig förutom min ytterdörr. Det gäller då även alla som passerar in och ut i trappen. Men vem skulle vilja tjyva mina gamla kläder. Nä.

Jag har uppmärksammat en ny trend den senaste tiden. Jag har ju hängt en del i diverse butiker som kund, behövt hjälp med saker inom teknik, transport och utomhusaktiviteter. Jag har fått prata med olika manliga säljare, haft avslappnade samtal. Ca 1 minut in i samtalet, efter att jag ställt min fråga, när samtalet vidrört något semipersonligt (ett skratt, information att jag har/ska flytta) så har följande utspelat sig.

- Jo, jag hade en sån förut, men nu har min flickvän tagit den.

- Jag skickade min flickvän till Ikea, hon kom hem med en stor räkning.

Och liknande.

Motsvarande har aldrig hänt, det vill säga att en kvinna dragit upp sin pojkvän.

Varför kommer flickvännen upp?

Får de för sig att jag flirtar och vill snabbt avpolletera mig?

Jag är förbryllad.

Jag stod på torget och plockade mandelpotatis när en kvinna kom fram till mig.

- Mandelpärer från orten! Nog ska det smaka gott till surströmmingen.

Jag log. Ur mig kom sedan, på den bredaste stockholmska jag någonsin upparmat:

- Nu ska jag inte käka någon surströmming men det ska bli gott med mandelpotatis ändå.

Jag märker det oftare att jag plockar fram den, helt utan att tänka på det. Så oförståeligt. För när jag pratar med mamma har jag nästan lagt mig till med västerbottniska. Även när jag tänker kommer det västerbottniska ur mig.

Jag längtar. Jag undrar hur länge jag ska måsta vänta innan jag kan börja anamma den utan att det ska verka allt för suspekt. Jag kan som knappt hålla mig ju!

Så mycket har hänt på bara en vecka. Det känns som en hel månad, särskilt när jag tittar på bilderna från sista timmarna i Stockholm i sol och värme och minns vad jag gjorde då.

Här kommer storyn. Den är lång. Häng med.



Flyttgubbarna kom och hämtade mitt bohag. När det stod där i trappen kom jag på mig själv med att tycka att det är jäkligt snyggt. Ena killen började prata om min nya hemstad i Västerbotten och sa att han bott i Säffle förut, som ligger precis utanför min hemstad. Jag tittade på honom och undrade vart mitt bohag skulle bli av. Värmland vs Västerbotten.



När bohaget var borta hade jag fortfarande några timmar kvar i mitt hem. Jag spenderade dem framför datorn, med EM i simning. Jag kröp ihop i (numera) Malins soffa och hejade på svenskar.



Tittade ut på min gata och kände mig klar med den. På väg därifrån slog jag på i-poden, i lurarna dök New years day med U2 upp. Passande eftersom jag på nyår kläckte ut en inbjudan till min boning i norr inför nästa nyår. Något som kom att besannas. "I will be with you again" Stockholm.



Efter en natt med y-bussen kom jag till min nya stad. Efter några timmars sömn vågade jag mig ut på stan. På jakt efter en termometer. Hittade även nya kökshanddukar på loppis på vägen.

När bohaget till slut dök upp gjorde det det med endast en flyttgubbe. Så trots att jag betalt för flytt fick jag snällt hjälpa till att flytta in mitt bohag. Inga problem, jag gillar att bära. Men hur tänkte de?

Första dagen i stan råkade jag förstås springa på en bekant från Söder. Vi har inte setts på länge.



Första middagen jag orkade laga sjäv blev en omelett. Den intogs på balkongen tillsammans med en flaska bubblande fläder, inköpt på Meretes. Biodynamiskt förstås.



I samma anda har jag nu äntligen orkat pimpa perkulatorn som tidigare rostat igen. Krav- och rättvisemärkt kaffe fyller numer dess sil och aromen konstant mitt hem.



På Myrorna blev jag som galen. Jag förstod helt enkelt inte hur andra snabbt kunde passera denna godbit. Jag gjorde snabbt två inköp och väntar nu på att de ska frakta hem mina nya kompisar.

Sen var det dags att hälsa på/börja på nya jobbet. Aldrig har jag känt mig så välkommen och rent utav efterlängtad. Och som att jag faktiskt är på rätt ställe.



Första lördagen var det dags att besöka Bondens marknad. Jag kom förstås hem med en stor påse grönsaker. Har aldrig lyckats köpa lika goda morötter, potatisar och rödbetor. De fullkomligen smalt i munnen (tillsammans med smör eller chevre).

Idag kom äntligen en trevlig herre och löste mina kontaktproblem. Ja, telekom alltså. Dessutom besökte jag min närmaste affär - en med kontorsmaterial. Kunde inte varit bättre. Jag älskar att botanisera i kontorsmaterial. Höll på att förköpa mig redan vid första besöket. Men jag besinnade mig. Nu ska jag inventera mitt behov och gå dit igen imorgon.

Så var jag på plats. Utan internet, tv och morgontidning har jag försmäktat i tre dagar.

Nä, konstigt nog inte. Dagarna har fyllts av uppackning, organiserande och städande. Utforskande av ny stad förstås. Men sånt är mycket frustrerande när man inte kan kolla upp saker snabbt som tusan med hjälp av internet. Jag har dessutom ingen aning om vad som hänt i världen, vare sig den stora eller den lilla.

Dag 2 på cykeln: Punka. Har man inte internet, ja då måste man i alla fall ha cykel. Så jag (ehum) köpte en ny. Mycket nöjd.



Några reflektioner från slottet kommer här.

♥ Mitt hem luktar articifiell jordgubb. Vad har de gjort här innan mig? (Jordgubbsglassfabrik?)
♥ Jag behöver inte nya glas!
♥ Hur lång tid tar det att arbeta bort tix/muskelminnen? (Jag slår i saker och skär mig hela tiden eftersom jag är van vid mitt gamla kök.)
♥ Ska jag bli coopare nu? Jag som alltid varit Icare.
♥ Det känns som att jag flyttat hemifrån - men på ett bra sätt.
♥ Mitt första inköp i nya hemstaden: en termometer. Man måste veta hur många grader det är ute.
♥ Jag håller för gott på att avsluta den blå eran. Mattan, soffan samt annat blått småplock is no more in my home. Jag behöver en ny era i detta nya decennium och i denna nya stad.

Förhoppningsvis ska Telia snart frälsa mig med sitt internet så jag slipper blogga från ett hotell (som mer luktar som ett ålderdomshem).

Puss och kram
Jag mår bra!




På balkongen.

Hittade ovan i min soffa, mellan kuddarna.

Mest intressant är korken.

Fråga ett: Vart tog själva kroppen vägen, saknades aldrig korken?

Fråga två: Hur länge har den legat där? Sedan förra ägaren?! Kan inte minnas att jag haft något tuttifruttilypsyl de senaste 15 åren?

Känner mig glad över att jag hittade detta innan jag skickar den vidare till ägare nummer tre. Här återvinner vi för fullt.

Jag har hjälpt ganska många att flytta i mina dar. Jag gillar det: bära möbler & kartonger, liksom kroppsjobba samtidigt som man umgås och dessutom gör nytta. Som ett gigantiskt kinderägg.

Själv har jag aldrig gjort någon stor flytt. Flyttade hemifrån, det var jag och mina föräldrar som bar mina fyra kartonger samt några få möbler. Det gick fort och var enkelt avklarat.

Nu gör jag en ganska stor flytt, en hel del saker ska transporteras ganska långt. Då gör jag det själv. Jag är glad över flytten, men jag kan känna mig lite sorgsen över att det som brukar vara ett stort socialt evenemang blir en självgrej. Jag kommer att vara själv när jag lämnar min lägenhet för sista gången, själv när jag vinkar av det som varit min hemstad de senaste tio åren, flyttmaten kommer jag att inta själv på mitt nya köksgolv.

På något vis känns det symptomatiskt för mitt liv att jag gör det som är viktigt för mig helt på egen hand.

Jag har promenerat en hel del de senaste dagarna. Gått på impuls, hittat nya ställen. Lite typiskt när man ska flytta. Tvättstugan längst bort från mig (ca 30 meter längre bort) är betydligt lyxigare än den jag av ren vana alltid använt. Bättre tumlare, bättre torkrum.

Igår hittade jag till den här butiken. Den finns på Söder, lite undanskymd, men mycket välfylld. Där råkade jag hitta en miljönisse som var som jag fast värre. Inte köpa i onödan, det man köper och det man gör ska lämna så litet avtryck i naturen som möjligt. Saker som man kan fundera över när jorden verkar slå värmerekord i år.

Jag blev ännu lite mer inspirerad, även om jag är ganska bra på ickekonsumtion och att ärva andras grejer/köpa gamla saker kan man alltid bli bättre, tänka ännu mer på avtrycken man gör. Jag ska bli det. Men igår blev jag med ny vattenflaska. Den ska hålla i åratal.

Sista veckan och jag checkar av de sista viktiga sakerna att göra, de sista viktiga mötena.

Igår var ett mycket viktigt möte och en mycket viktig konsert. Marit Bergman. Förstås. Det har hunnit gå några år sedan jag senast såg henne, jag som förut såg varenda spelning hon gjorde i Stockholmstrakten. Antingen har hon haft färre konserter här eller också har jag legat av mig.

Dagen innan kunde jag önska en låt av henne på FB. Det blev förstås From now on, låten som på något vis definierade mitt 00-tal. Det blev den första låten hon spelade, vackrare än jag någonsin hört den förut. Det var bara hon och ett piano.

Stockholmsnatten var vacker och varm och jag kände mig upprymd. Både över staden och sällskapet men också över att jag snart lämnar den här staden. Jag börjar bli mätt.



Marit och ett piano



Stockholm från färjan hem

Den ena halvan av klotet står i brand.

Den andra halvan står under vatten.

Man kan inte annat än att dra slutsatsen att det är obalans någonstans i systemet.

Samtidigt simmar fåglar och fiskar i Mexikanska golfen runt i råolja.

Vad gör vi med planeten?

Jag tror att det har blivit dags att summera mina 10 år i Stockholm, som spelar på sista fiolsträngarna.

Sysselsättning
Anställd: 4,5 år
Pluggat: 4 år
Övrigt: 1,5 år

Kärlek
0 flickvänner
0 pojkvänner
3 brorsdöttrar
okänt antal hångel (men ganska många, i alla fall när jag var ung)

Boende
1 stadsdel
1 lägenhet

2000
Livet lekte. Jag levde för fredagspubar på jobbet.

2001
Mitt mest kärleksfulla och kärlekslösa år. Jag stack till Australien, NZ och Bali.

2002
Brunbränd. Det var rockfestival i Danmark och ballonger i håret.

2003
Från spyflyga i Champoluc till studentska med kammad lugg.

2004
Jag minns inte det året. Jo, jag tuggade tuggummi på betald tid hela sommaren. Huvudvärk på det.

2005
Jag skrev två bejublade uppsatser. Hanna ♥ genus = sant.

2006
OS i Turin. Samtidigt klippte jag i dagstidningar. Men skickade inga brev.

2007
Färdig med skolan och helt enkelt färdig.

2008
Jag lämnade yrkeslivet för andra gången. Kände mig glad, tiny dancer.

2009
Jorden runt på 103 dagar. Livet var en dator när bergen tog slut, som de alltid gör.

2010
Planerade fylla året med kärlek, fyllde det istället med dans och en gnutta ångest.

Jag hinner bli nåt stort än! Växa några meter innan sommaren blir oktober.

Många tidiga morgnar den här veckan. Idag på min första sovmorgon vaknade min kropp 7 - och det var ändå sovmorgon jämfört med mina 5.30-6-morgnar.

Jag har i alla fall sovit första natten i mitt nya hem. Där var det tyst och skönt. Mitt nya slott är gigantiskt. Jag kommer att kunna starta både hostelverksamhet och dansstudio. Det är inte långt kvar nu. Vädret är för tillfället perfekt, varmt och med regn hängandes i luften. Jag kan välja mellan att packa/städa och att läsa.



Pitstop vid Högakustenbron



Mitt nya hem



Eget sovrum

Jag älskar att vara hos mormor. Så kravlöst och så god mat med bra kontinuitet. Lägg till egen kuppe med tillhörande trädgård/plantage och möjlighet att snålåka bara lite, lite grann på grannens trådlösa lina. Då har vi den perfekta kombinationen. Dessutom får jag ju fila på finskan.

Den här gången fick jag med mig den här skönheten hem. Morfar har gjort foten. Den kommer att passa utmärkt till min röda favoritfotölj som jag ärvt av farfar.



Nu sticker jag iväg på nästa blixtvisit. Först har jag en lång lista som ska bockas av här hemma.

Åka Finlandsfärja blir man inte glad av. Bara trött. I hytten orkar jag med nöd och näppe vända på mig emellanåt för att skona det ena eller det andra örat, samt undvika skavsår mellan knäna. Men man vet inte om det är dag eller natt, vinter eller sommar. Allt är som ett neutrum i hyttens mörker. En gravkammare.

Sen är allt förlåtet, när jag kommer fram till mormor och hon ställer fram sima på bordet. Vet du inte vad det är? Nej, trodde inte det. Men det är en mjödliknande (alkoholfri) dryck jag är uppvuxen på hos mormor. Som hemgjord läsk där bubblorna jästs fram, med lätt smak av citron. Jag blev så glad när drycken landade på min tunga att jag inte kunde sluta le. Varför har jag aldrig gjort det här sjäv?



Uppdatering: Receptet finns här.

Det börjar eka i skåpen. De töms. Det allra mesta är nedpackat. Utan sentimentalitet. Allt tittar jag på och tänker: är den värd att packas med. Inget tittar jag på och minner mig tillbaka. Minnen från en lägenhet.

Jag har så mycket saker, men så lite som känns viktigt. Jag kommer att få mer yta i mitt nya boende, men ändå är jag benägen att ta mig närmare de där sju ägodelarna. För just nu trivs jag hemma, när det är tomt på hyllorna. Det är så lätt att hitta när det bara finns en sak att hitta.

Aldrig har min lägenhet varit så här ren och samtidigt så här skitig. Skitig av allt damm som virvlar upp, ren av allt gnetande på varenda skåplucka och hylla där man kan komma åt. Jag är smutsig och det känns inte som att jag blir ren när jag duschar, när jag stiger in i lägenheten är det som att allt klibbar vid mig direkt. Jag sover i yrande damm.

Det är kanske inte konstigt att jag börjar känna mig redo. Redo att lämna den här stan.