På dialekt
- Mandelpärer från orten! Nog ska det smaka gott till surströmmingen.
Jag log. Ur mig kom sedan, på den bredaste stockholmska jag någonsin upparmat:
- Nu ska jag inte käka någon surströmming men det ska bli gott med mandelpotatis ändå.
Jag märker det oftare att jag plockar fram den, helt utan att tänka på det. Så oförståeligt. För när jag pratar med mamma har jag nästan lagt mig till med västerbottniska. Även när jag tänker kommer det västerbottniska ur mig.
Jag längtar. Jag undrar hur länge jag ska måsta vänta innan jag kan börja anamma den utan att det ska verka allt för suspekt. Jag kan som knappt hålla mig ju!
Ja vill hör å!
I vår ungdom bodde min syster i England med ett gäng tjejer från norra Sverige. När man pratade med henne i telefon bröt hon inte på engelska utan norrländska! Det lät hemtrevligt.
Med föräldrar som har två olika dialekter har jag alltid känt mig lite dialekthemlös. Jag är född med världens gräsligste dialekt sen någonstans mellan Kristianstad-Halmstad-Stockholm så tappade jag den.
Surströmming är gott, det gillar jag. Min farbror i Canada pratar engelska med norrländsk accent, det låter skoj.
Frö: Jag tro som att de e dags.
Ester: Det låter alltid gemytligt och liksom snällt.
Jazz: Man måste anamma något man gillar tror jag.
Lennart: Suring alltså! Vi får se om det blir någon i år.
Jag köpte surströmming idag. Men tunnbrödet och mandelpotatisen ska jag inhandla i norrland minsann.
Bling: Det är väl här den ska inhandlas för att vara riktigt riktig.
Haha underbart roligt! Vet precis vad du menar och intalar sig att man inte alls blir påverkad av det stockholmska, både i tal och i sätt. Men sen när jag hälsar på familjen så kan jag rent ut sagt bli förbannad för mitt ibland dryga sätt. Och på de där "eeee:na" som smyger sig in, helt otippat! Och sån är jag ju inte alls.. egentligen. Nä skämmes mig!
