Hannas Plats

Att komma hem är så mycket mer än att bara sätta ner väskan. Hjärnan sätter igång att arbeta. Reflektioner vägs samman. Dags att summera sitt liv som varelse.

Vad har jag längtat efter? Vad väntar mig hemma? Vem har längtat efter mig? Reflektioner och summeringar rullas upp framför ögonen. När svaren uteblir är det enda som finns kvar en känsla av meningslöshet.

Vad gör jag? Vart är jag på väg? Det kanske bara är dags att börja ifrågasätta vad det är jag håller på med på riktigt.

På riktigt.

Jag åkte till Finland och kände att jag lika gärna kunde stanna kvar där. Hellre faktiskt. Mormor kändes viktigare än något som väntar i Stockholm. Där finns helt enkelt inte riktigt något för mig.

Och det kan man kanske tycka är lite tragiskt, när man är närmare 30 år.

Jag frågar Jocke Berg vad jag har byggt de senaste 9 åren?

Och han svarar: Ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om Jocke Berg, reflektion

Ska det behöva ta närmare 30 år att se sambanden? Sånt där som en kriminalpolis listar ut på mindre än en pocket. Mamma är lik sin mamma. Det vet jag. Jag ser det. Vet precis hur min mamma kommer att vara om en si så där 25 år. Men jag då? Vad har jag för del i det?

Mormor tyckte att hon såg mamma på varje bild som jag visade av mig utifrån stora världen. Varje gång var jag tvungen att poängtera. Det är jag. Minä. Jag.

Men jag inser också att jag och mormor, vi tänker lika. Säger samma sak, handlar efter samma princip, suckar till och med unisont. Vi är bördiga av samma släkt. Det är tydligt. Och först nu kan jag till fullo faktiskt också uppskatta det. Jag skrattar igenkännande och säger - vi är likadana, jag och mormor.

Så är det det där med matlagningsintresset - och kunskapen. Den verkar hoppa över en generation. Men jag har det definitivt från mormor. Glömskan däremot, den har de båda två, mamma och mormor. Själv har jag minne som en elefant. Jag tror glömskan hamnade hos brorsan istället.

Läs även andra bloggares åsikter om släkt, mormor, generationer

Det var länge sen jag insåg att jag inte tror. Jag har försökt ändra på det:

Jag har gjort tolvstegsprogram.

Jag har försökt ändra mindset.

Jag har affirmerat.

Men inget händer. Jag kan inte tro. Något är fundamentalt fel för att jag ska hitta tron.

Antagligen kommer jag aldrig att tro. Jag tror i alla fall inte det.

Jag vet att andra tror. Ibland önskar jag att jag också gjorde det.

Jag känner mig törr. Alltså min hud håller på att skrumpna ihop och bli till elefanthud. Den torkar så till den milda grad att man kan skrapa av den i sjok.

Igår var jag tvungen att ta tag i problemet. Jag drog fram babyoljan och oljade in hela mig. Sen fick jag stå upp eftersom jag inte ville sätta mig och halka runt i soffan. Idag känns huden ok. Ändå dricker jag vatten som en galning. Det är väl inte vinter här heller för tusan. Ska det vara så här torrt på våren.

Idag regnar det i alla fall. Går man ut då blir man blöt. Morgonpromenaden är därmed inställd.

Läs även andra bloggares åsikter om torris, hudfuktare, lufttorrhet

Jag vill ju se Britney Spears. Men biljetterna är löjligt dyra.

Fan.

Läs även andra bloggares åsikter om britney spears, biljett

Det värsta med att ha middagen avklarad och ännu många timmar kvar till sänggåendet är att det inte finns någon ursäkt längre:

Inget ärende på stan kvar. Ingen måltid att förbereda. Ingen dansklass att ta heller.

Det är bara till att sätta sig och söka jobb.

Man kan ju alltid slösurfa bort tiden.

Ryck upp sig nu.

Lite kaffe kan jag väl i alla fall få...?

Det är precis vad man kan förvänta sig, mina hjärnhalvor som pratar med varandra.

Nu är det hög tid att bege sig in i matsalen och dra igång arbetsdatorn.



Undrar just om det uppskattas att man infogar en bild i cvt...?


Läs även andra bloggares åsikter om jobba över, sökande

Fönsterputs. Dammsugning.

En och en halv timme senare. Färdig.

Fy, vad det är tråkigt att dammsuga. Tur att man inte behöver göra det så ofta, en gång i månaden ska väl ändå räcka...?

Läs även andra bloggares åsikter om sanitetstekniker, fönsterskrubb

Allt handlar om hur det ser ut, som min käre australiensiske turguide Trevor skulle ha sagt.

Det tänkte jag på vid lunchtid idag när youghurt och müsli stod på menyn.




Läs även andra bloggares åsikter om yoghurtdrink, lunch

Mammas nya kille är mycket beroendeframkallande!!

Jag kan sitta stilla och tyst i timmar och bara lyssna.

Jag sökermig till situationer där jag inte kan göra något, annat än att lyssna.

Jag blir rastlös och orolig när jag inte kan lyssna på flera timmar.

Jag älskar Patrik Larsson och hur han pratar. Tycker verkligen att det låter som en vän (E) från Skell när hon larvar sig.

Jag måste verkligen powerlyssna, avsnitt efter avsnitt efter avsnitt.

MA (Mammas nya kille anonymus) någon?

Läs även andra bloggares åsikter om MNK, sr, beroende

Lugn som en filbunke. Nästan som en metamorfos. Jag kommer till landet och står den första timmen upp. Utan att göra något. Ute regnar det. Ihärdigt. Droppar. Det plaskar i alla tunnor.

Gud, vad ska jag göra?

Efter middagen och två glas vin kör jag igång datorn. Börjar lyssna på Mammas nya kille.

Dag två:

En lugn och skön natt. Vaknar helt groggy. Ute regnar det fortfarande. Jag cyklar i tio minuter och blir genomblöt. Lunch. Mammas nya kille. Sen sällskap. Middag och vin. Lugnet börjar infinna sig.

Dag tre:

Sol. Sol. Sol. Och en bok. Åter själv. Jag tänker på mat hela tiden. Däremellan sitter jag lugnt i min stol och läser. Lyssnar på mammas nya kille till middag.

Dag fyra:

Frukost ute i solen. Tidigt. Sen promenad till bussen. Dags att åka hem till stressen igen.

Lugnet bor här fortfarande. Jag behöver ett liv runt omkring mig som klappar i samma takt som mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om livskvalitet, lugn

Min mobil har helt självmant bestämt att jag inte mer ska umgås med A-J. Dessa kontakter har därmed helt sonika raderats. Borta.

Om du känner dig träffad och vill fortsätta hålla kontakten så kan du väl höra av dig. Jag tror att jag kan återställa vissa nummer. Andra är for good: bye bye.

Av någon anledning var det meningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sny Ericsson, förubbestämt, hejdå

Jag fick chatta med down under igår.

Det värmde i hjärtat.

Jag undrar vad det är för fel på vissa personer som kör barnvagn. Igår såg jag en kvinna kasta sig ut på gatan där en ambulans kom i hög fart, med barnvagnen först. Idag såg jag en man tvinga på sin barnvagn innan dörrarna stängdes på tunnelbanan. Själv stod han kvar på perrongen och hann knappt komma med. Dörrarna var stängda runt hans hand (i den andra höll han en mobil).

Vad är det för fel på folk?!  Det borde krävas körkort för att få hantera barnvagn. Eller är det bara ett lämplighetstest för föräldrar som skulle räcka kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om barnvagnar, trafikfaror

Vad är en åsna utan hötappar?

PMS? Moi?



Läs även andra bloggares åsikter om marängsviss, sockersug

En klok person sa en gång att det som upplevs i känslovärlden också är något som existerar i yttervärlden. En laddning man tycker sig uppleva upplevs också av andra som man delar upplevelsen med.

Jag har fått anledning att prova detta. Det har hänt att jag har tänkt saker som: det här är så tråkigt så att jag går åt. Utan att försöka visa något utåt har tanken tänkts högt i huvudet. Ganska snart har den också uppfattats av andra. Jag tycker det är märkligt men inte ologiskt. Jag vill prova den hela tiden.

Så kanske är det inte så att jag ser saker som ska hända. Jag tänker bara saker och sedan händer det eftersom sinnevärlden sänder energier ut i yttervärlden. Jag tror därmed att man kan tänka positiva tankar och få saker att hända. Att tanken kan flytta berg. Man måste bara koncentrera sig på de små bergen.

Ja, von Frö, det var du som sa det.

Läs även andra bloggares åsikter om tankefraft, nu lyfter vi

Jag känner mig humorlös som en amerikan
Rastlös som en orkan
Och ordlös som en pelikan.




Läs även andra bloggares åsikter om pelikan, orkan, amerikan

Jag har gått och blivit flygplansskådare. Något oväntat. Så fort jag ser ett flygplan lyfter jag min blick mot det och spanar. Undrar. Hur fasen det går till egentligen?

Femton take-offs har jag hunnit göra de senaste månaderna. Varje är förknippad med oro och adrenalin. Efter att vi lämnat marken räknar jag långsamt till tio. Det är oftast under de första sekunderna något går fel, om något går fel. Så efter de tio sekunderna så ska tillåta mig att känna lugn.

Den sista stora flygningen förvånade mig med sitt lugn. Flygplanet tycktes ljudlöst segla genom luften både vid start och landning. Jag satt och undrade när han skulle gasa på. Men han gjorde aldrig det.

Av någon anledning har allt detta flygande gjort att jag blivit flygplansskådare. Som en längtan efter adrenalin. En undran av skräckblandad förtjusning. Jag tror det kommer att dröja innan jag flyger igen.

Läs även andra bloggares åsikter om flygplansskräck, adrenalin, flygplansskådare

Jag får jag panik, panik, panik, panik. När jag läser Dn:s resebilaga som handlar om sommar i Sverige. Vackra, vackra Sommarsverige.

Ibland kan jag längta efter ett välordnat liv. Ett liv där man under tidig vår bestämmer semester under sommaren. Bestämmer sig vad man ska göra och sedan avverkar det.

Jag har aldrig haft en sommarsemester som fungerar på det sättet. Oftast har jag fått de veckor som blivit över när alla andra bestämt sina semestrar.

Ett annat problem är min folkskygghet. Jag älskar sommar i Sverige. Men det blir lätt hysteriskt under högtryckssommaren. Alla ska maximera allt. Göra allt. Folk är överallt. Det är uppbokat överallt. Utrymmet för spontanitet blir ganska litet.

Den här sommaren är annorlunda. Jag har ingen aning om vad som händer i sommar.

Helst av allt skulle jag vilja boka upp mig för en vildmarkstur på ett par dagar. Way out Swedish wilderness. För jag tror det skulle passa mig. En guide. En tur. En grupp.

Jag hade glömt hur mycket man kan se från sitt fönster på¨Söder.

Imorse stod en man och hostade nere på gatan, knallröd i ansiktet. Jag var faktiskt orolig att han fått något i halsen och höll på att dö. Nära att jag rusade ner.

Men det var nog bara svininfluensan.

I kategorin meningslösa inlägg kommer nu ännu ett.

Jag behöver hjälp. Jag är så uttråkad. På mig själv. På omgivningen. Jag behöver adrenalinkickar, se något nytt. Göra något nytt. Jag har gått över hela Söder, hela gamla stan och är nu trött på att gå.

Jag behöver nytt. Skriva nytt. Inspiration.

Vad som helst. Och jag behöver ge det till mig själv.

Jag minns inte senast jag kände mig uttråkad. Det måste vara många år sen.Det känns som att det saknas något. Något väsentligt. Något som höjer pulsen. Om så bara för en minut.

Jag kikade ut genom fönstret när jag vaknade för att se vad det var för väder. Över gårdsplanen pilar en råtta, stor som en katt.

Morgon på Söder är en safari.

Farbrorn vid vattnet och jag möts varje morgon på morgonpromenaden. Därför kan dagens dikt komma att bli ett inslag här. Jag undrar hur många dikter han har på lager. Kommer de att ta slut?

---

Solen rullar livsvarm över åker och äng.
Den låter sommardagen bli lång och givande
och hasar sig bara för en nattstund åt gången sakta ner i väster.
Tidigt är den uppe igen, mån om tiden som en bonde.

Åkersolen av Harry Martinsson

Min matmani är tillbaka med full kraft. Jag tänker på mat hela tiden. Måste vara ute och promenera på dagarna för att inte vilja äta hela tiden. Det är eget hårdbröd och olika frukter som lockar. Jag har lusläst Buffé från tre månader. Jag har kollat på Mat Niklas på webben. Matporr! Däremot är jag lite besviken på att Niklas släppt hela den lantliga känslan på programmet och mer ser ut som en stekare. Man kan väl inte få allt.

Mat är så lätt när man är hemma och har ett kylskåp och skafferi till förfogande. Så lätt att det nästan är löjligt.

Nu ska jag ut och promenera så att jag kan få äta andra frukokst.

Gårdagen var:

♥ Ett maraton i Greys anatomy - hela vårens avsnitt på ett bräde. Underbart!

♥ Egengjord müsli - tyvärr blev den lite bränd

♥ Storkok som ska tjäna som middag ett par dagar nu - risotto, mmmmm

Här är allt som vanligt. Själv?

Under förmiddagen har jag frottérat mig med pensionärer. Det är jag och de nu. På min långpromenad vid vattnet blev jag stoppad av en farbror som berättade att han nästa år blir 90 år och fortfarande inte tar mediciner. Han var ute och joggade. Han insisterade på att läsa dikten Ljusning av Harry Martinsson för mig.



I ljusningen en majnatt
hörde jag en gök i skog.
Som alla skogars hjärta
den oavlåtligt slog
sin ters om sommartider
när natten sönderglider.
Då lyser vit en näckros,
som ängel i sin vik
och trasten sitter högt i topp
och piper himmelrik.

Uppe med tuppen. Jag vet inte om det är oron eller ljuset som väcker mig först. På hallmattan väntar DN troget på mig, efter ett långt uppehåll. Jag plockar vant upp den och lägger den på bordet. Borde man verkligen läsa sånt här till frukost? Är jag inte lyckligare när jag inte vet? Frukosten intas i godan ro. Staden vaknar ändå sent.

Och jag har ingen plan än.

Jag har nästan blivit ihjälkörd vid ett par tillfällen idag. Tittar åt fel håll när jag går över gatan. Det kan bli en dålig vana.

Dagens besök var på ett samhällets skamfläckar. Arbetsförmedlingen. Vad är det med den institutionen som gör att det går så löjligt långsamt. Allt tar bara tid. Orimlig tid.

Så är det, oron bär jag med mig. Den släpper mig aldrig. Imorse vaknade jag 7. Stressen som finns i varje fiber av min kropp ger inte med sig var jag än är i världen. Det känns alltid som att jag har bråttom. Kanske har jag det också. Av orsaker jag ännu inte vet. Men inget kan gå snabbt nog.

Jag vill ha en gitarr. Måste sluta lägga tid på onödig skit som att sitta vid datorn. Måstse göra något viktigt. Något som betyder något. Måste börja göra skillnad. Tänka nytt bygga nytt. Blogga nytt?

Jag måste skynda.

Jag vet inte vad jag ska skriva här riktigt.

Om kärlek. Ångest. Längtan. Tomhet.

Eller om tystnad.