Hannas Plats

Ett decennium har gått och måste ju därmed på något vis sammanfattas. Här kommer min sammanfattning av 00-talet. I form av hårresande. 2000-2002 utesluts på grund av (allt för fult hår och) att digitalkamerans tid ännu inte kommit.




Året var 2003. En skräckresa till Champoluc slutade inte med så många skidbackar, men med en och annan  spyfluga. Jag återsåg mitt barndoms Ångermanland och skaffade mig retorikkonsultlugg.




Året var 2004. Bandet hade sin första bejublade spelning. Själv fyllde jag 25 och tyckte att hockeyfrillan var något att plocka upp igen.




Året var 2005. Decenniet nådde sin absoluta mittpunkt. Jag blev med brorsdotter och fann passionen i dansen.




Året var 2006. Det var senast jag sågs med naturlig hårfärg. M fyllde 30 vilket jag firade med att bestiga Willy späckhuggare.




Året var 2007. Jag tog examen och firade med en ny brorsdotter. Livet fylldes av bröllop, jobb och en längtan efter ökenhet sand. Jag ställde mig frågan: for what, for thiiis?




Året var 2008. Det var dags att klippa banden - och håret. Jag gav upp livet som arbetande och stack till Oslot, om än bara för en helg.




Året var 2009. Jag tillbads av en och annan pussmun som drottning, samtidigt som jag rökte cigarr. Det var året som gav långledigheten ett nytt ansikte, då jag helt gav upp såväl humor som ironi för att bli rödtotta. 

Gott nytt decennium! Må det komma med bättre hårdagar.

Kanske ville jag bli bergsbestigare när jag var liten. Jag minns inte. Nu för tiden bestiger jag gärna berg. Snabbt ska det gå. Knata upp och sen ner igen. Lite matsäck med för att hålla blodsockret i schack, sen är det bara ge sig iväg.

Nästa decennium önskar jag bestiga nya berg. Med ett nytt fokus. Jag har så bråttom hela tiden, är så rastlös. Vill hela tiden ha en trygg utgångspunkt för att jaga iväg mot nya berg. En utmaning skulle vara att hitta ett berg där jag vill bli kvar. Sitta och titta på utsikten hela dagarna och liksom bygga ett liv runt.

Annars är risken att jag blir kvar nere i någon dal hela mitt liv. Och där är det kanske tryggt, men utsikten är inte hälften så häftig.

Som en liten hjälp på traven har jag utkristalliserat tre livsmål, tre berg. Jag hoppas att jag ska få bestiga i alla fall något av dem under nästa decennium. Jag kan inte lova att det blir så. Men jag kan hoppas.

2009. Mänskligheten har blivit individualister. Vi tror vi kan kontrollera allt. Vi har framför allt kontroll över vår egen lycka, karriär och tillvaro.

Tills snön kommer. Plötsligt är allt någon annans fel. Bilen som står insnöad, gatan som är oplogad, istapparna som trillar i backen och brutna lårbenshalsar på osandade isgator. Någon ska stå till svars. Någon har inte gjort sitt jobb. För inte ska väl jag själv behöva ta ansvar för saker som vädrets makt.

Jag tror vi glömmer bort att ingen ännu kan stävja vädrets makter. Det är därför vi kallar det just för vädrets makter. Om vi blir sena till jobbet eller inte kan ta oss utanför dörren just den här dagen på grund av vädret, så är det dags att chilla lite. Ta det lugnt. Njut av kylan, snön och av att tappa kontrollen för en stund istället. Vem vet hur många vita vintrar till vi får uppleva.

Jag får helt enkelt inte nog av vinter.

Matt, tycks ha blivit ett modeord i min kropp. Mitt hem suger ur energin från mig, får mig att vilja göra inget. Hejdå kretativitet, hejdå fysiskt välbefinnande.

Jag går och väntar. På vad vet jag inte. Jag tror att det är det som suger ut energin från mig. Detta vacuum.

Det är dags att vända skutan. Snart.

Alltså, vegetarian och vegetarian.

Jag har åter vardat på Stockholmsk mark.

Det känns ärligt talat lite trist. Lite gråare, lite ensammare och lite rastlösare.

Jag bestämde mig för att bli kvar i mammas försorg några extra dagar efter att ha hittat ett nytt lugn i min barndomsstad som jag sällan haft där förut. Jag antar att när man är hemma varje dag blir hemmet till slut som ett jobb. Så det var skönt med semester.

Hitta tillbaka till glädjen i att spela piano, umgås med familj och favoritbarn, sova lite djupare, vara ute i kylan - lite närmare naturen - och dessutom återse ett gym. Skön träningsvärk spritter i kroppen idag.

Man ska passa sig för att bjuda in mig, för man vet aldrig när jag behagar åka igen.

Själv har jag spenderat julafton i pulkabacken. Det var länge sen!

God jul!

Igår insåg jag att en av mina favoritleksaksbutiker är nedläggningshotad. Den är bara ett litet hål i väggen och ligger inte långt från där jag bor.

Jag älskar den lilla butiken eftersom man får ett personligt bemötande där, för att den trots att den är så liten har allt man kan tänkas behöva och för att den inhyser färre hysteriska barn.

Därför vill jag uppmana er till att gå och gynna er lokala leksaksdealer. Skippa kedjorna, de är så könlösa och ångestskapande. Because size matters!

Jag kunde inte hålla mig. Med iskalla fingrar (kameran var framme hela tiden) och Rudolfröd näsa är jag hemkommen. Så där härligt snömosmatt. Lite kaffe och sen kanske en lur.

Så här kan jag tänka mig att fira julen.



Men nu har även Puddingredaktionen förslag på en alternativ jul.

Magnus påminde mig om mitt juljag, att jag brukar vara julstämning personifierad. Jag läste gamla inlägg från andra juletider och insåg att jag brukar bete mig lite annorlunda. I år försöker jag förtränga julen. Grinchen. Vad har hänt?

Massor har hänt. Jag har lagt ner julbaket och julklappsinköp och vad annat man nu kan förknippa med jul. Varför? Svaret finns väldigt tydligt inom mig. Det är som att jag slutat känna årstidernas växling. Det här året har betytt massor för mig. Men det är som att jag lever mer i innerlivet än i yttervärlden. Där inne händer det så mycket saker som gör att jag inte riktigt orkar ta in yttervärlden.

Sen är det ärligt talat svårt att få till någon julkänsla med all den här snön. För det brukar det ju aldrig vara vid jul.

Vinterstudion har krupit in under skinnet på mig. Förutom att jag kan sitta klistrad vid tv:n hela dagarna har jag börjat äta havregrynsgröt både till frukost och som kvällsmål.

Jag vet inte vad som har hänt. Jag vill ju alltid äta sånt som tilltalar min mun och inte bara min mage. Men plötsligt funkar havregrynsgröt. Får se hur länge det håller i sig, det är bara att rida på vågen. Enkelt, billigt. Dessutom kommer den i torrfodervariant, som aldrig behöver krypa ifrån mig.

Det bästa med gröt är att man kan smakasätta den efter behag. Nu ska jag ge mig ut i snöyran och leta efter en ny smaksensation att förgylla min havre.

Det är så det ska vara.

Min vintriga dag igår tog sin kulmen på kvällen, när nästan bara tomten var vaken. Jag hittade en orörd snöhög, vilket kanske inte var så svårt med tanke på det oupphörliga snöandet. Jag såg min chans, tittade mig snabbt omkring och undrade hur galen jag skulle framstå om jag kastade mig ner för att göra en snöängel. Tyvärr fanns ingen i närheten, så hemlig som tomten själv låg jag där och tittade upp på snön som yrde.

Längs med en gångväg hittade jag en modern variant av en snölykta. Ljus som byggts in en snövall. Nöjd är jag både med vädret och med min mundering som känns som att den står emot såväl kyla som vind och väta.

Vinter, ta mig med!

Utanför mig plogar de nu för jag vet inte vilken gång i ordningen idag. Man kan ju nästan tro att jag bor i en slalombacke.

Dagar som dessa är jag barnsligt lycklig. Snart ska jag ut och pulsa igen.

Läs även andra bloggares åsikter om ploga, snö

Puls, puls, puls, puls.

Dunkar i öronen.

Puls, puls, puls, puls.

Snö till knäna.

Spritt, spritt, spritt, spritt.

I hela kroppen.

Spritt, spritt, spritt, spritt.

Språngande naken ska man inte vara när man går ut nu. Då kommer något att krympa.




Läs även andra bloggares åsikter om snöliv

Soppåsar är den mest onödiga sopan vi skapar. Dess enda uppgift är ju att hålla ihop soporna. Dessutom ställer det ganska höga krav på påsen. Den måste hålla även för eventuella vassa kanter och den måste vara enkel att knyta ihop. Själv har jag inte naturligt den typen av påsar hemma eftersom jag undantagslöst använder egen tygkasse när jag handlar. Ibland måste jag dock gå och köpa mig en plastpåse för att ha något att stoppa soporna i.

Detta är så onödig konsumtion.

Vore det inte enklare att kunna tömma sina sopor direkt från den egna sopkorgen ner i ett kärl? Visst skulle det bli lite mer motbjudande och jobbigt för sopåkarna. Men jag tänker på hur mycket onödiga sopor vi skapar bara för att kunna hantera våra sopor.

Dessutom tror jag främst det beror på slentrian än något annat. Tänk nytt!

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, sopberg, plastpåsar

Jag vet inte om det var trötthet eller bara en dålig dag, men imorse drabbades jag av dåligt morgonkaffe. Den där smaken har bitit sig fast i tungan.

Frågan är om jag ska ta en ny kaffe och hoppas på bättre lycka, eller hoppas mer på eftermiddagskaffet?

Klart jag ska ha kaffe!

Min kropp har loggat ut, tagit jullov redan. Lathet har satt in. Den orkar inget.

Detta är ett mycket dåligt tecken, eftersom min kropp fullkomligen hatar jullov. Ligga och slappa framför tv:n och intag av alldeles för mycket godis. Hur ska jag överleva?

Lite energi tack så jag orkar stiga upp ur soffan.

Läs även andra bloggares åsikter om lat, jullov

Jag försöker återkalla känslan och tanken jag hade när jag bestämde mig för att bli med coach. Självkännedomen måste ha sviktat i den stunden. Det passar mig inte alls att sitta och berätta för någon annan vad jag tänker om mig själv. Reflekterar gör jag ändå, men just att förklara för någon annan över mina beslut och mina tankar är något som strider mot min personlighet.

Men nu är det slut i alla fall. Det var med tunga steg jag gick till det sista mötet. Nu känner jag att jag kan andas ut. Stundtals har det varit vansinnigt jobbigt på de där mötena. Det är inte så konstigt när man försöker vända ut och in på sig själv. Men jag önskar att jag ändå kunde känna energi över vad jag kommer fram till. Men jag känner mig bara obstinat.

Idag har jag ändå bestämt mig för något. Jag såg nyligen en dokumentär om en elitviolinist och vilka egenskaper hon besitter som gjort att hon kommit så långt. Jag inser vad jag saknar för att ta mig framåt, vidare. Jag vet med andra ord vad jag måste arbeta på. Ett litet beslut på vägen som jag hoppas ska ta mig till nya höjder. Nya berg och utblickspunkter.

Igår var det jul. Traditioner med vänner. Glögg och pepparkaksgubbe på Fridhemsplan, julkonsert i Philadelphiakyrkan, O helga natt och stora snöflingor virvlandes i luften fångade in julanden.

Därefter skyndade jag mig till andras traditioner på Söder. Bling bjöd på glögg och tomtemor, nya och gamla bekanta, viktiga samtal i den magiska lussenatten. Kvällen avslutades med en vegoburgare på väg hem eftersom middagen glömts bort någonstans under vägen.



Läs även andra bloggares åsikter om jultraditioner

Jag älskar att sitta och kolla på vintersport på tv, det är inget nytt. Men det är också ångestskapande. Jag minns alla sportlov jag högst ovilligt spenderat i slalombacken.

Varje år skulle vi iväg och åka slalom, sedan jag var fem år. Varje år försökte jag påverka familjen att slippa. Kan vi inte göra något annat, bara i år?! Icke. Så jag kämpade upp och ner för de där backarna, fylld av meningslöshet och ångest.

Alltså jag älskar vinter, jag älskar den där isolerade känslan man får när man är omgiven av snö. Men jag fattar inte grejen med utförsåkning - en hel vecka i sträck. Det är så totalt meningslöst.

Det var nu länge sen jag spenderade tid i vinterland. Det är synd, för jag tycker verkligen att det är mysigt. Men jag finner ingen sysselsättning tillräckligt roande för att tycka att det är värt att ge mig iväg dit. Så jag fortsätter att längta efter sommarland där jag finner frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om vinterland, slalom, ångest

Jag har ganska nyligen insett att vi går mot ett nytt decennium. Vet inte varför jag varit så trög, är jag fortfarande helt 2008?

Det är med andra ord dags att sammanfatta. Så jag har börjat fila på en livsaxel, ups and downs. Den är som en trist flack. Ingen riktig fart i nedförsbackarna och inga stup att klättra upp för. Som ett mellanmjölkspaket.

Är det dags att skriva om historien?

Läs även andra bloggares åsikter om livslinje

Jag har börjat överkonsumera apelsiner. Undrar vad det kan få för förödande konsekvenser?

Läs även andra bloggares åsikter om beroende

Jag blir stressad på kvällarna. Över att jag ska sova. Varje kväll ska man somna och det är förknippat med en stor prestation. Det går inte att lyckas hela tiden.

Varje dag ska man också äta. Hitta på och laga mat.

Cykler är det jobbigaste jag vet. Det gör att saker känns oändliga, som att de aldrig tar slut. Jag vill förstås inte att det ska ta slut, men jag gillar inte känslan av evighet.

En gammal längtan om en egen butler dyker upp. Hur jag ska bli behjälpt med sovproblemet vet jag inte.

Jag önskar att jag hade vinnarskalle. Så att jag kunde vinna varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om stress

Tidningar som droppar in genom brevlådan skapar ångest. Jag lägger dem på hög och där blir de liggande. Olästa. Det finns en god idé med att få hem tidningar i brevlådan, men oftast är det nästan för bekvämt. Så bekvämt att man blir för lat för att läsa dem.

Tricket för mig är att börja bakifrån. Där finns oftast något lättsamt. Rent psykologiskt känns det inte heller om att jag ska läsa tidningen, utan bara bläddra lite i den lite. Ingen press. När jag bläddrat i den, inser jag hur mycket spännande där finns att läsa, och vips har jag läst hela. Men bakifrån.

Bakifrån, is da shit! Undrar om jag ska börja tillämpa det på skönlitteratur som känns tung också?

Läs även andra bloggares åsikter om tidningen, lättläst

Det är något fel på mina endorfiner. De piggar inte upp mig längre, gör mig inte glad. Som en dålig fix en snedtändning. När jag vanligtvis känner mig uppåt och on top of the world på väg hem från dansen, känner jag mig istället låg.

Det som förut var lysande stjärnor har blivit till svarta hål. Vad är det som får mina stjärnor att dö?

Läs även andra bloggares åsikter om svarta hål, snedtändning

Varje gång jag bränt ut ett nytt värmeljus tänker jag att man borde kunna återvinna de där aliminiumkopparna som blir kvar. Vilket slöseri att kasta bort dem!

Härom dagen läste jag att någon annan också tänkt tanken och att alla ljus vi bränner på ett år skulle kunna bli tusentals nya burkar.

Så, var återvinner jag dem?

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, återvinning, värmeljus

Med tanke på klimatmötet i Hopenhagen den här veckan tror jag det ska bli klimat-vecka även här på Hannas plats - nu även klimatsmart.

Det kan bli tips i vardagen på hur du kan bli lite mer klimatsmart, utbrott över klimatdumhet, reflektioner och kanske ett eller annat avslöjande.

Missa inte Hannas klimatblogg i veckan!



Läs även andra bloggares åsikter om klimat, dumhet, smart

Det är intressant att så mycket av diskussionen runt Tiger Woods otrohetsaffär handlar om "hur kunde han vara otrogen mot en så vacker kvinna?". Hade det varit mer ok och förståeligt om hon varit medioker eller halvful?

Jag måste ligga före min tid, men jag trodde inte kärlek handlade om utseende. Framför allt inte omvärldens åsikter om utseende. Vad är det för värld vi lever i?

Läs även andra bloggares åsikter om skönhet, framtid

Jag städar. Feng shui på hög nivå. Mentalt. Städar bort energi- och tidtjuvar. Allt ska bort som inte hör hit. Ta bort appar. Andas lite lättare.

Vad jag ska göra med all tid? Det vet jag inte. Än. Men planerna är förstås högtflygande. Eller ska jag kanske säga flytande.

Läs även andra bloggares åsikter om planeringsstadiet

Svårbloggat. Bloggsvåra.

Ge och ta, hela livet handlar om det.

Jag bloggar ut en stund och fastnar i vintersportens värld istället. Min insats är från soffan. Någon annan får ge och ge. Det får räcka så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om utbloggad

Jag går sönder. Min hud håller inte ihop. Jag går sönder överallt. Minsta lilla för att det ska gå hål.

Vad är det som händer med mitt kött. Börjar det bli dåligt? Har det fått en 30-årskris?

Läs även andra bloggares åsikter om läkkött

Jag var förstås tvungen att, åtminstone försöka, söka klarhet i mitt problem.


Satsumas: Kommer i mitten av oktober till våra affärer. De är saftiga, kärnfria och sötsura. Importeras från Spanien.

Låter med andra ord som något helt i min smak. Men inte som det jag fick med mig hem sist.


Clementin: Finns i butikerna under tiden november-mars. Lättskalade, kärnfria och söta. Impoteras från Marocko och Spanien.

Låter också rätt. Konstigt bara att det stod clementiner på dem jag fick med mig hem sist trots att de hade kärnor. Fy skäms Ica!


Mandarin: Främst ett språk. Verkar också vara en benämning för småcitrus med de övriga två som underkategorier. Mer har jag inte fått fram.

Jag är faktiskt mer förbryllad än någonsin. Vad är det jag äter när jag får handen full av kärnor då? Mandarin?



Läs även andra bloggares åsikter om frågestund, citrusfrukter

Mandarin, clementin, satsumas. Vad är skillnaden?

Alltid bör man säga rätt, för att inte vara diskriminerande och mötas av reaktioner som:

- Jaha, alla citrusfrukter ser likadana ut för dig va?

Sen gillar jag inte det här med skal. Dels är det svårt att skala, man blir helt geggig och lukten tycks aldrig vilja försvinna från händerna, naglarna blir helt gula.

Dels döljer skalet vad det är man egentligen får. Eller vem känner inte igen besvikelsen av att plötsligt stå med en hand klyftor som är sprängfyllda med kärnor?

Jag vill gärna ha någon form av klarhet. Är det bara säsongsbetonat vad man kan få tag på, eller är det rent av så att någon av dessa citrusfrukter är att föredra för en syrlighetssökare som jag.

Jag vet att jag kan googla detta, problemet med den informationen är att den kommer att gå in och sedan gå ut igen. När jag står i butiken kommer jag vara lika förvirrad i alla fall.



Läs även andra bloggares åsikter om citrusfruktsbesvär

Från hockeyreferat:

- En nazistpoäng...

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen. Har nazismen krupit in i NHL-hockeyn nu plötsligt?

Det fick snart sin förklaring.

- En assistpoäng.

Knäck i lurarna eller bara trött?

Läs även andra bloggares åsikter om morgontrött

Frost på marken. Frostpiggar på träräckena. Vattnet, trögflytande som sirap och liksom blankt trots milda vågor. Solen i ögonen. Kall näsa. Avfolkat. Några lugna änder.

Och ett embryo av frid i sinnet.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter

Det har sedan igår luktat gruvligt illa i min trapp, vilket osökt får mig att tänka på incidenten med grannens alarm. Kan det vara så att någon ligger och ruttnar i någon av lägenheterna? Alternativet är att någon roar sig med att steka upp djuravföring i stora mängder dagarna i ända, kanske för att dryga ut sina färsbiffar.

Alldeles oavsett känner jag mig lite oroad. Särskilt som jag är inbjuden på käk hos en granne i veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om stank, grannliv