Hannas Plats

Sjöjungfru heter det ju. Men hon borde inte kunna få barn. Vad blir en sjöjungfru med barn, en sjösköka?

Och vad är den manliga motsvarigheten. Knappast sjösvendom. Jag såg förslag på havsman. Och då skulle hon bli havsfru. Jag skulle föredra havskvinna. Fru ställer henne i relationen till mannen på ett annat sätt än vad "man" gör med honom.

Varför är hon alltid definierad av sexuell in/aktivitet eller en man?

Kan jag bestämma att sjöjungfru från nu blir havskvinna?

Läs även andra bloggares åsikter om genus, sjöjungfru, havskvinna, havsman

Jag har sett en trend vad gäller författarens tack.

Stephenie Meyer tackar sin man för hans tålamod och för att han inte har något emot att äta uta (annars kunde han väl laga mat åt henne...)

Marisha Pessl tackar också sin man för att han han inte ställer frågor när hon smyger iväg och sätter sig i ett mörkt rum och arbetar.

Kvinnor verkar alltså tacka för att deras män står ut med dem när de är "dåliga" fruar som försöker skapa sig en karriär, göra något de tror på och vill.

Män däremot tackar sina fruar för deras praktiska stöd under arbetet eller för deras kärlek.

Khaled Hosseini tackar sin fru för hennes många genomläsningar av manuset och för hennes peppande i hans svackor.

Det är väldigt mycket desperate housewifes över detta fenomen. Jag vet inte varför jag följer den serien fortfarande. Jag blir arg varje gång. Kvinnor som det går bra i karriären för måste urskuldra sig för vänner och män. De måste laga mat fast de kommer hem mitt i natten. Män däremot kan ha garageband fast de inte har tid. Frånvarande män som inte hinner lära sina barn cykla, blir curlade av barnets mamma som försöker dölja detta faktum för mannen - för att han ska må bra. Det fortsätter och fortsätter. En tv-serie. Javisst. Men det säger något om vår värld, om stereotyperna.

Är det fortfarande medeltiden detta? Jag vet, jag behöver knappt ställa mig frågan. Kvinnor kommer alltid ha andra krav på sig. Om inte annat så tar de på sig dessa krav. Normer är normer. Någon/något kommer alltid finnas där som målar upp kraven, som bestämmer vad du borde tycka/känna. Utifrån kön.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, författarens tack, stereotyper, krav

När kontrasten mellan att må bra och att inte må bra är stor så är det lätt att säga det - jag mår bra. Nu. Efter att ha genomlevt morgonen från helvetet.

Mensvärk gånger 1000. I fosterställning, gnyendes, utan möjlighet att ligga still, kallsvettandes, till slut kräkandes. Mer fosterställning. Genomblöt. Vilja att skrika. Tanke: jag klarar inte mer. I en timme.

Sedan frossa.

Det värsta under den här smärtan är att det inte finns något att göra. Jag kan inte ringa ambulans och säga att de ska hämta mig och ta bort min smärta. För det är normalt. Det ska vara så. Ibland. Jag undrar vad jag har gjort för att straffas med den där smärtan.

När smärtan till slut släpper, så känns det som att gå in i bomull. Nu vet jag att jag lever.

Idag kan jag också uppskatta att jag inte lever med kronisk smärta.

Läs även andra bloggares åsikter om mensvärk, djävulens påfund, straff

Min hud är vit under mitt armbandsur.

Inte bara där. Jag bleknar. Och det har inte med hösten att göra.

Allt oftare finner jag mig stå som en duracellkanin påhejandes allt och alla. Peppar, bejakar, håller med.

Det måste finnas en gräns någonstans. Vart tog mina åsikter vägen? Jag är så rädd för vad andra ska tycka hela tiden. Andras åsikter är mitt fokus. Ett fokus jag är ytterligt trött på. Någon slags duktigflicka-syndrom som jag dras med och som vägrar släppa sitt tag.

Jag drunkar i genusanalyser dagligen och orkar inte dra en enda slutsats längre. Allt är redan uttjatat. Allt är sagt. Jag ser det knappt längre. Och jag orkar inte höra att kvinnor har sig själva att skylla, att det handlar om att ta för sig, att det nu är männen det är synd om och som diskrimineras, att jag är konspiratorisk, att jag har fel.

Jag ser inte längre. Jag orkar inte se.

Och jag fortsätter blekna. I allt. Jag orkar inte tycka något.

Under tiden blir det meningslöst. För det enda jag kan tycka om, är genus. Allt annat kan andra få tycka om. Eller bara allt. Jag kan hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, tyckare, åsikter, trött, bleknad

Ett lågprisflyg som flyger från bland annat Skavsta har fällts för en annonskampanj där en lättklädd skolflicka är med på en annons för Hetaste skolstartspriserna, enligt DN idag. Det är Näringslivets etiska råd som anser att den är kränkande och könsdiskriminerande. I normalfallet brukar bolag rätta sig efter den typen av beslut. Men detta lågprisflygbolag är inte riktigt som andra. De vänder sig istället emot detta och och säger att de "kommer att fortsätta försvara rätten för de svenska tjejer som önskar vara lättklädda". Verkligen storsint av dem. Vidare menar deras kommunikationschef (som antagligen är intresserad av kommunikation...) att de är "övertygade om att glädjedödarna på ERK inte talar för en majoritet av det svenska folket som vi vet är mycket liberala och lättsamma".

De lättsamma svenskarna tuggar gärna i sig lite könsdiskriminering och objektifiering till frukostkaffet, vilken dag som helst i veckan. De svenska tjejerna gillar nämligen att bli objektifierade. Och de få som inte gillar det är i minoritet. Männen som vill se det är dock i majoritet. Då är det helt i sin ordning allting.

Jag förstår inte hur de resonerar. Däremot tänker jag mycket om hur deras resonemang kommer till uttryck. Jag har aldrig flugit med dem. Och jag tänker definitivt inte börja nu. Och då är det min liberala sida som får komma till uttryck.

De inte bara flyger lågt, de resonerar även lågt.

Uppdatering: Här finns reklamen.

Läs även andra bloggares åsikter om könsdiskriminering, genus, lågprisflyg, reklam

Måndag är da shit, tydligen. Oron började lägga sig igår. Jag arbetade sakta bort den genom att göra så lite som möjligt. Det funkar ibland. Måndagen kom med frälsning.

Det blir så när jag har det bästa mötet på hela veckan. Det med handledaren. Allt jag säger betmötes positivt, allt betyder något, inget är ur kontext, ta mina idéer och gör dem hur stora som helst. Jag känner mig bra och helt oövervinnerlig varje gång jag stiger ut från det där rummet som är laddat med så mycket positiv energi och ut i höstsolen.

Jag vet det. Jag kan göra vad som helst. Jag kan bli det jag vill. Jag ser allt det där som jag vill se när jag väl börjar titta. Och jag kan fortsätta titta efter det i evigheter. För det finns inga gränser för hur mycket som kan analyseras. Genus. Det är som mitt eget barn. Fast ett kollektivt barn att ta hand om.

Jag går all-in nu. Det finns få saker som betytt så mycket för mig så länge. Egentligen inga saker. Inte som detta. För att bevinga orden: aldrig har så lite betytt så mycket så länge. Genus, det är du och jag, nu och för alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om långvarigt förhållande, genus, skötebarn

I leksaksaffären slås jag av ganska många saker. En sak är de olika teman som finns för flickor respektive pojkar. Flickor ska ägna sig åt matlagning, städning, dockor som är söta, lite tuffa, utformade som blommor. De ska intressera sig för skönhet, speglar, pyssla smycken till sig själva. De ska gilla söta djur och vilja vara prinsessor.

Pojkar ska leka med små monster, riddare, bilar med personlighet och funktion, läskiga djur, krig, vapen.

Det finns ganska mycket att läsa ut bara av den uppdelningen. Men något som slår mig också är att jag tror att det är ok för en flicka att vilja ta sig an något på pojkavdelningen, men inte för en pojke av vilja ge sig in i flicklekarna. Varför skulle de, mannen är norm, det är det alla ska sträva efter. Även flickorna.

Var kommer det att sluta? Ska alla bli pojkiga, ha blå kläder därför att rosa att för det svagare könet? Och stackars pojkar som intresserar sig för flicksaker. Jag tror att det här kankse är än viktigare att tänka på än just bara det faktum av hur uppdelningen ser ut. För alla förlorar på att sträva efter en manlig norm. Vi måste arbeta för att höja statusen på det kvinnliga - och förvisso arbeta för att det kvinnliga inte bara behöver betyda skönhet och matlagning. Och vad lär vi egentligen våra pojkar om världen? Hur ska vi kunna förändra detta? Vill vi förändra eller vill vi att det ska se ut så här?

En sista reflektion som jag vill dela med mig av är vad jag läste på två slumpvis utvalda leksaker. På flickans "Watch the fun grow!" På pojkens "Try me! Squirt function. Rescue & exploration mission". Flickan ska vara passiv och se på, pojken aktiv och prova och utforska. Är det inte grundbulten i genuskontraktet så säg.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, leksaker, könsmaktsordningen, manlig norm

"Happy period!"

Önskar dig i alla fall Always. Helt löjligt. Vem fan har någonsin haft en lycklig mens?!

Samtidigt är det väl löjligt att jag stör mig på detta. Jag är ju ändå kvinna. Det borde väl kunna vara happy. Jag vet inte, men jag reagerade på reklamen. Inte positivt.

Jag hade planer på att analysera den här webbplatsen ur ett genusperspektiv. För att förkasta att klippdocks-tjejerna är snygga, 13 år och har stora bröst och får välja mellan puttinuttiga kläder och korta kjolar. Allt i dyra märken. Dessutom går de som fotomodeller, med en massa rumpvickande.

Igår fann jag mig själv fastna med en klippdocka x antal timmar. Det tog lika många timmar innan jag hittade kläder som kändes lite tyngre. Ett par punkiga rutiga byxor och kängor fann jag till slut långt ner i klädhierarkierna.

Det fínns ju en del att säga. Men det känns ändå lite svåranalyserat.

Läs även andra bloggares åsikter om stardolls målgrupp kan vara en 28-åring

För att fortsätta på min inslagna bana tänkte jag redovisa DN Sport idag. Tio personer, samtliga män, tillfrågades om de tre största idrottarna genom tiderna. Endast två svar var kvinnliga. Alltså var det 28 svar som var manliga idrottare.

De två kvinnliga var Annika Sörenstam och Blanka Vlasic. Vart tog Anja Pärsson vägen - Ingemar Stenmark fanns ju där och de har båda tagit många medaljer. Vart tog Jelena Isinbajeva vägen - hon har tagit, hur många det nu hunnit bli, 25 världsrekord.

Visst finns det fler manliga idrottare att välja bland eftersom män dominerat genom historien, då kvinnor knappt ens hade chansen. Men 2 av 30 tycker jag är futtigt.

Media - sluta haussa endast män. Det finns gott om kvinnliga giganter. Och det är ju främst kvinnor som tar de svenska medaljerna i OS, det är sedan länge ett faktum. Låt dem komma fram mer!

Läs även andra bloggares åsikter om genus, idrott, haussad, fram för kvinnor!

I DN:s OS-bilaga fick 11 reportrar frågan vilket som var deras största OS-minne genom tiderna. Samtliga 11 svarade något som hade med en manlig prestation att göra - dock olika.

Är inte det märkligt? Jag tror det säger något om vår syn på olika prestationer, jag kan inte låta bli att dra en genusparallell. Samtidigt var det första jag själv tänkte Anja Pärson, Carolina Klüft och Kajsa Bergqvist.

Haussas män upp mer i media? Ok, bajsar en björn i skogen. Det är kanske självklart. Vad är det annars? Det kan inte vara en så total och random slump.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, DN, idrott, haussad, prestationer, media

Jag tycker att vi borde titta närmare på getingarna när vi funderar runt våra genusstrukturer. Där är det en drottning som börjar bygga boet, föder fram ett gäng arbetande honor som sedan färdigställer arbetet med boet.

Så att säga att det är naturligt för män att vara starka och arbeta är en myt som naturen själv inte står bakom.

De senate dagarnas drunkningsstatistik borde också kunna lära oss något. Det är främst män i åldern 20-35 som drunknar. Män tycks ha svårare för att känna sina begränsningar och ett onödigt högt risktagande.

Ska vi lära oss något av detta?

Läs även andra bloggares åsikter om getingar, risktagande, genus, övertro

Idag fick jag höra att Lisbeth Salander (en av huvudrollsinnehavarna och hjälten i Millenniumtriologin) är lite för mycket av en übermensch för att vara realistisk.

Till skillnad från alla våra manliga hjältar.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, Lisbeth Salander, hjälte, übermensch

Frågor, frågor.

Igår tittade jag på Fredrik Lindström och hans gäst Lena Gemzöe som vecklade in sig i diskussioner om vad en människa är. Traditionellt har man sagt att människan, till skillnad från djuren har förnuftet. Man har sagt det. Främst män alltså. Eftersom de har skapat mycket av världsordningen och vetenskapen. Men man skulle också kunna säga att människan tar hand om sin avkomma och sina äldre. Hon vårdar sin omgivning. Kanske ett mer traditionellt kvinnligt drag.

Vad nu kvinnligt är.

För det är det här när man börjar definiera berepp och olika egenskaper, delar upp dem i manligt och kvinnligt som man är ute på riktigt hal is. Är män och kvinnor olika? Är det verkligen biologiskt? Och om det nu är så att kivnnan är mer omhändertagande till sin natur, varför har man valt att nedvärdera den egenskapen (exempelvis genom dåliga vårdlöner och så vidare). Handlar det också om att kvinnan har bevakat egna domäner, hemmet, omhändertagandet och därför fått det till sitt. Har det inte alls med biologi att göra. Traditionellt fanns det väl inte så mycket andra val för kvinnan än att vara hemma medan hon födde och sedermera tog hand om barnen. Jag menar vissa delar kan mannen faktiskt inte göra, rent biologiskt. Nu för tiden (eller kanske framför tidigare under århundraden) har mannen varit "dålig" på att ta hand om hem och familj, men kvinnan har kanske också bevakat denna domän som en vakthund. Jag ser det fortfarande. Hur kvinnor säger till sin man att göra ditt och datt, städa bättre, klä barnen bättre, ta av dem när det blir varmt. När ska mannen kunna bli bättre på att se själv när de hela tiden blir tillrättavisade?

Och när ska kvinnan få tillträde i de manliga domänerna. Jag menar generellt sett och fullt ut.

Frågan kvarstår: vad är en människa? Inte en kvinna antagligen, eftersom en kvinna är en icke-man. Woman på engelska.

Men vad är å andra sidan en kvinna.

Jag går i cirklar...

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik lindström, vad är en människa, kvinna, genus, domäner

Appropå Marit sa hon en så klok sak i intervjun i Elle. De frågade om hon planerade skaffa barn. Svaret var att hon skulle svara på det när det var standard att frågan ställdes även till 32-åriga manliga artister.

Härom dagen läste jag i ett pressutskick om en nytillsatt chefspost. Nya chefen omnämndes som ekomon och småbarnsmamma. Hade de stått småbarnspappa om det varit en man? Knappast.

Det irriterar mig att en av de första identiteterna hos en kvinna är mamma, medan det motsatta inte gäller för män. Jag skulle bli lika provocerad som man. Är det inte viktigt att de är pappor om det nu är så viktigt att kvinnor är mammor? Även om jag ogärna skulle vilja ta den identiteten med mig som en av de förrsta i mitt jobb...

Läs även andra bloggares åsikter om genus, Marit Bergman, småbarnsmamma, identiteter

Genusmaskineriet är tillbaka.

Min rekommendation för era tråkiga söndagkvällar är att titta på det, för att pigga upp tillvaron lite. Eller hur man nu vill se det?

Finns det snopptillägg förresten?

Läs även andra bloggares åsikter om genusmaskineriet, snopptillägg, söndagsgöra

Berit Ås är en klok kvinna som listat fem härskartekniker. Ni känner säkert igen dem.

Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam

De tre första kan jag checka av som att jag blivit utsatt för.

För några år sen blev jag ganska hårt ansatt med dessa av en chef som efter en tid verkade få problem med mig. Man, betydligt äldre och han gjorde det öppet inför alla på ett möte. Jag, 22 år med en hel del skinn på näsan lät mig inte förlöjligas eller osynliggöras. Jag sa ifrån och då small det rejält. På samma möte. Inför samma människor.

Man kan tro att jag borde ha odlat det där skinnet på näsan. För det händer ganska ofta även numer att jag blir utsatt för detta i jobbet, men betydligt mer diskret. Inte bara av män. Varför provocerar jag så mycket att jag måste osynliggöras eller förlöjligas? Det undrar jag. Jag är fortfarande blond, tjej och förhållandevis ung (även om jag inte är i närheten av så ung som de härskande ibland gör gällande). Och det sätter sig djupare nu.

Jag tror att det beror på att jag som 22-åring kände ett stort stöd från mina kollegor. Även om jag i realtid fick dra hela lasset själv kände jag deras stöd efteråt och alltid annars. Jag har med åren tappat stödet, hejarklacken. Jag står ensam inför härskarteknikerna. Ingen annan ser, ingen annan hör. Eller också tycker de att det är helt ok. Ung tjej ska sättas på plats.

Och jag sitter ner. Jag lovar.

Läs även andra bloggares åsikter om härskartekniker, ung, arbetsplatser

Jag skulle behöva en personlig mentor att prata genus med. Under mina studier träffade jag världens bästa person och lärare. Jag läste just genus för henne och hon kunde vinkla allt och lät oss läsa en massa klassisk litteratur i ämnet. Jag saknar henne. Jag skulle behöva henne.

För vad ska man göra när man tvivlar, när man undrar om de är det här som är meningen. Att vi ska gå och längta efter att få göra vad vi vill oavett kön. Uppenbarligen är det många i samhället som passar in i könsrollerna och trivs i dem. Antagligen många fler än som inte gör det. Tänk om vi ruckar på hela världsordningen om vi börjar ändra på saker. Vi startar upp nya krig för att vi har något nytt att vara oense om.

Vad ska jag göra när jag tvivlar och tänker att det är lika bra att vakna och bliva i sin lampa? Det är då jag behöver henne som glider in och pratar med mig, får mig att tänka nytt, får mig att inse varför. Och ger mig tankar så att jag kan skapa verktyg för att vi ska komma dit.

Läs även andra bloggares åsikter om mentor, genus, världsordning, kaos

Jag brukar aldrig läsa svenskan, men idag fick jag tillfälle att göra det på jobbet.

Igår skrev Pär Ström om att män kuvas av statlig feminism. Och han börjar "Hellre humanism." Och jag har förstås redan givit upp.

Någonstans skriver han att "runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol" och jag undrar vilken planet han är född på. Jag har då aldrig fått någon aura för att jag varit kvinna. Snarare får jag kämpa hårdare för att få den respekt jag förtjänar.

Att feminism står för lika värde mellan könen är inget han verkar ha förstått. Självklart får de lägga större fokus på kvinnorättsfrågor, eftersom det finns tillräckligt med människor som lägger energi på att arbeta fram männen. Men många frågor som feminister driver gäller att ge lika status, inte trycka ner män, som Pär Ström verkar ha uppfattat det.

Visst har han rätt i många avseenden att mannen diskrimineras i olika frågor (de måste göra militärtjänstgöring, får sällan vårdnaden om barn i tvister bland annat). Men knappast i fler än hur många frågor kvinnan diskrimineras.

När han kommer till det ständiga nedgörandet av män, så har jag förstås för länge sen brustit. Men jag citerar: "Exempelvis kallas medelålders män dagligen för 'gubbiga', medan det vore otänkbart att kalla medelålders kvinnor för kärringaktiga". Dessa två ord har för det första inte samma nedvärderande klang i svenska språket. Kärring är grövre än gubbe. Däremot kallas kvinnor för kacklande höns och annat "trevligt", men framför allt kallas de väl lika ofta tantiga som gubbar får vara gubbiga.

Själv är jag betydligt mer restriktiv i min användning av gubbsjuk och gubbslem. Men de som får de epiteten förtjänar det samtliga gånger - oftast för att de förtrycker kvinnor!

Skärpning Pär Ström. Kom med någon som fungerar, för fläckvis är du ju något på språren. Som det är nu är du bara en i raden av män som är rädda för att kvinnan ska få för mycket plats (läs: lika mycket plats som mannen).

Läs även andra bloggares åsikter om pär ström, genus, mansförtryck, gubbar

Jag vet inte om det är så att jag börjar falna i min brand för det här med genus. Jag har så svårt att se meningen längre. Jaha, kvinnor och män har skillnader, alla är säkerligen inte biologiska. Men, so what? Låt det vara så då, lev i normen. Om du bryter den, tough luck! Det blir lite jobbigare att leva vid sidan av normen, men annars är det ju sällan ett problem.

Alldeles för många går och tycker att det är ok att objektifiera kvinnan och påpekar jag att det är det som sker tycker människor att jag är gnällig. "Det kan väl få vara så då! Kvinnor vill ju klä upp sig, klä av sig och visa upp sig. De vill det! Låt dem då göra det!"

För inte skulle det väl kunna ha med någon slags objektifiering i samhället att göra?

Och män kan få kalla kvinnor nedvärderande saker, för egentligen betyder det ju inte att de ser ner på kvinnor. Det är ju bara ord. Ord. Det har inget med deras syn på kvinnor att göra. Absolut inget.

Jag är så trött på den gängse synen, så trött på att jag aldrig kan hålla käften. Så trött att jag till och med börjar falna i min tro. Jag kanske är konspirationsindoktrinerad. Allt är en lögn. Kvinnor ska vara kroppen och mannen hjärnan. Det är en del i den stora planen.

Och jag skiter i det fullkomligen! Jag orkar inte öppna munnen i frågan en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, objektifiering, kvinnosyn