Hannas Plats

Måndag är da shit, tydligen. Oron började lägga sig igår. Jag arbetade sakta bort den genom att göra så lite som möjligt. Det funkar ibland. Måndagen kom med frälsning.

Det blir så när jag har det bästa mötet på hela veckan. Det med handledaren. Allt jag säger betmötes positivt, allt betyder något, inget är ur kontext, ta mina idéer och gör dem hur stora som helst. Jag känner mig bra och helt oövervinnerlig varje gång jag stiger ut från det där rummet som är laddat med så mycket positiv energi och ut i höstsolen.

Jag vet det. Jag kan göra vad som helst. Jag kan bli det jag vill. Jag ser allt det där som jag vill se när jag väl börjar titta. Och jag kan fortsätta titta efter det i evigheter. För det finns inga gränser för hur mycket som kan analyseras. Genus. Det är som mitt eget barn. Fast ett kollektivt barn att ta hand om.

Jag går all-in nu. Det finns få saker som betytt så mycket för mig så länge. Egentligen inga saker. Inte som detta. För att bevinga orden: aldrig har så lite betytt så mycket så länge. Genus, det är du och jag, nu och för alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om långvarigt förhållande, genus, skötebarn