Hannas Plats

Jag har upptäckt ett nytt irritationsmoment: män som ska hålla upp dörrar, antagligen inte till alla, men till mig som kvinna.

Idag nådde detta på något vis sin kulmen i hissen på jobbet. En man höll upp dörren på väg in, inget konstigt med det. Men jag skulle av tidigare än honom och då började han att putta upp dörren åt mig som för att hjälpa till lite på traven, men ändå inte göra det fullt ut.

Jag har armar själv, och kan därför öppna dörrar utan problem.

Vad är det som gör att män känner att de måste hjälpa till. För inga kvinnor håller någonsin på och öppnar dörrar på det hysteriska sättet.

På jobbet är det extra påtagligt eftersom vi har så många dörrar. Och visst håller jag upp dörren när det kommer någon, men jag springer ju inte och öppnar dörrar jag inte själv ska gå i.

Ser jag ut som att jag behöver hjälp?

Läs även andra bloggares åsikter om dörröppnare, behov

Fyllde i ett formulär idag. Där ombads jag bedöma hur viktig följande påstående var för mig:

Att följa traditionella roller för män och kvinnor.

Vem svarar att det är viktigt? Jag menar inte att folk inte faktiskt följer traditionella roller. Men hur många gör det som ett medvetet val? Vem tycker att det är viktigt att följa könsrollerna idag?

Om det känns viktigt känner jag mig oroad. För könsrollerna är inte särskilt trevliga, vare sig de manliga eller de kvinnliga.

Läs även andra bloggares åsikter om könsroller, formulär, sverige idag

Jag har tänkt skriva det här inlägget sen igår, men det har inte blivit av.

Sturepalnsprofilerna fick fängelse, tack vare att tjejen anmälde direkt.

Tack för det. Äntligen något sunt som händer på den här fronten. Bra att hon anmälde. Jag hoppas att det kan bana väg för andra. Det måste ske en förändring på kvinnosynen i samhället - och i domstolarna.

I tidningen idag läste jag om våldtäktsmän som filmat våldtäkten med mobilen och därför blivit fällda. De var i 26-års åldern och småbarnsföräldrar. Hur fan tänker människor som våldtar?! Hur står det till i deras huvuden?

Andra bloggar om: våldtäkt, fällda, anmälan

Jag har precis börjat läsa Könsbalans av Mian Lodalen och Anna-Klara Bratt. Efter två sidor kände jag hur adrenalinet rusade runt i kroppen, jag hade ena armen i vädret i ren segergest. Det här är precis vad jag behöver!

Jag måste köpa boken och daska den i bordet på Vimsen på jobbet. Allt står där, allt jag behöver klä i ord, det finns där. Mannen är norm i samhället och kvinnan är underordnad i könsmaktsordningen. Det är inga konstigheter. Snarare självklarheter. Men efter att jag alltid får mothugg på dessa självklarheter behöver jag bara få läsa om det svart på vitt.

Jag har hittills slukat några sidor, men blir så galen att jag inte finner ro att fortsätta.

För det allt handlar om är att folk säger att det ena och andra inte alls beror på ojämställdhet. Men det är ju för att vi vant oss vid hur samhället ser ut. Det handlar om att vi inte värderar det manliga och kvinnliga likadant, det ses ner på typiskt kvinnligt.

Folk säger att kvinnor inte alls har sämre lön. Men det har de. Jo, men det beror på att de jobbar mindre. Till viss del kanske. Men efter att man sorterat bort alla undantag så finns bara en sak kvar: olika lön för samma jobb. Det trots att fler kvinnor utbildar sig än män, fler kvinnor tar högre examen än män. Ändå har kvinnor sämre lön.

Förklara det!

Och i min värld handlar det inte om lönen, främst. Men det är en bra måttstock.

Läs boken!



Andra bloggar om: könsbalans, jämställdhet, lika lön, boktips

Idag blev jag så förbannad när jag läste Språkriktighetsboken att jag var nära att gå ut i korridoren och skrika. Det fanns bara ingen att skrika till.

Den tyckte i alla fall att man skulle undvika ord som idrottsman och istället skriva idrottare för att komma bort från orden -man. Men om det inte fanns något bra ersättningsord som vid talesman (man bör tydligen undvika talesperson) så gick det ändå bra.

Däremot bör man genast ta bort ord som sjuksköterska och barnmorska som könsneutralt. 

Därför att det är så hemskt att det är en kvinnsklig ändelse?

Jo, vi vet att -man varit könsneutralt för alltid. Men det gör inte att det är mer rätt för det. Varför kan inte -ska vara könsneutralt i de avseenden då det alltid varit så?

Språket behåller en mansnormerande prägel. Det är det här jag måste arbeta med. Eller mot!

Andra bloggar om: språkliga normer, genus, kvinnsklighet

Det här är något som rasat runt i pressen senaste dagarna. Äggstockar och testiklar värderas inte likadant hos försäkringsbolagen.

För att uttrycka mig lite milt kan man ju konstatera att det är märkligt, men inte heller särskilt förvånande. Det är som vanligt, kvinnors organ är inte riktigt lika viktiga som de manliga.

Även om nu testiklarna sitter utanpå kroppen fyller de samma funktion, och det är konstigt att äggstockarna inte ens finns omnämnda i rekommendationerna. De utgör säkerligen en lika stor del av kvinnan som testiklarna gör för mannen.

Andra bloggar om: genus

Hörde igår att mäns beskrivning av smärta uppfattas bättre av läkare än kvinnors beskrivning av smärta. Det gör att män har lättare att få rätt diagnos (eller en diagnos alls) än kvinnor.

Kvinnors beskrivning av märta är ofta mer metaforisk och mäns mer rakt på sak. Läkare uppfattar det som att kvinnors egentliga sjukdom sitter någon annanstans än i den fysiska smärtan.

Det här är ytterligare en sak jag har talat med människor om. Just att oftast bygger forskning runt sjukdomar på män, och när sjukdomar drabbar kvinnor får de inte rätt diagnos därför att de har andra symptom/uppfattar smärta på annat sätt. Jag har en tanke om att man skulle kunna göra någon slags lingvistisk/retorisk analys av detta.

Det känns som ytterligare en sak att lägga på listan över hur samhället kan bli mer jämställt. Med en ganska viktig poäng dessutom.

Andra bloggar om: smärtupplevelse, metaforer, genus, lingvistisk analys

Jag läste på mjölkpaketet att det är fler vd:ar i de 500 största företagen som heter Göran än som är kvinnor. Vad säger det?

Jag tänkte säga att Göran måste varit ett poppis namn under 40- och 50-talet. Men inte nödvänigtvis så jättepoppis...

Men det är kanske med Göran som det är med killnamn som slutar på -y. Precis som Conny, Benny, Lenny och Sonny blir kåkfarare, knarkare eller bara allmänt kriminella, så blir Göran vd.

I så fall skiter folk i om deras son blir vd eller inte nu för tiden. 2006 fick bara 2 små pojkar namnet Göran i Sverige.

Andra bloggar om: göran, vd, namngivning

Dagligen utstår jag ganska nedsättande eller förringande kommentarer om kvinnor från män på jobbet. I en organisation som arbetar för jämställdhet och talar om synliggörande av sexuella trakasserier på jobbet tycker jag det är märkligt. Men säkert inte ovanligt.

Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv när jag hör hur gubbarna kommenterar några tjejer i bikini. "Undrar hur gamla de där kan vara?" säger någon lystet. "Ja, i högstadieålder", säger en annan. Inget för er gubbsjuka att titta på med andra ord. När det kommer nya medarbetare som är kvinnor märker man hur de stramar upp sig och ska vara sina mest älskvärda jag, om kvinnorna är snygga. Sen kommer man att få höra kommentarer om dem resten av dagen. Inte sällan kommer det mer nedsättande kommentarer om kvinnor och hur kvinnsklighet ska bemötas.

Sånt här går inte att bemöta, men jag kan helt enkelt inte vara tyst. Det gynnar mig inte att säga något, för de tycker bara att jag är irriterande och en jäkla genuskärring. Men det gynnar inte heller kvinnskligheten att jag är tyst. Ingen annan orkar heller säga något. Innan jag kom satt alla och fnissade med lättsinnigt eller hummade med - och värst av allt - tog männens parti i många frågor. Sånt gör mig så förbannad. Fattar man inte att man degraderar sin egen roll som kvinna på det sättet. Men det känns oftast som ett försök att få vara med på männens sida. Det värsta är att allt som är nedsättande mot kvinnor också kommer att ligga dem i fatet förr eller senare.

Samtidigt förstår jag det delvis. Det är för jobbigt att hela tiden snacka emot. Men hur mycket ska man behöva tåla. Jag sitter aldrig och kommenterar män och slickar mig runt munnen eller säger nedsättande saker om män generellt. Jag kan vara nedsättande mot Paragrafryttaren, men det är för att han måste hållas på plats. Och jag gör det skämtsamt med bara honom som mottagare. Det är inget generellt manligt utan bara som försök till motvikt mot allt han häver ur sig.

Men frågan kvarstår. Hur ska jag orka med att tänka alla de här tankarna resten av mitt liv? Hur ska jag orka bemöta den här skiten? Vad ska jag göra med mig själv?? Hur ska vi kunna få till attitydförändringar mot sånt här? Visa att det inte är ok, ens på skämtnivå. Det blir för mycket. Även skämt visar på en viss inställning, vad det än är man skämtar om.

Jag känner mig helt utmattad. Inte undra på att jag jämt har ont i huvudet.

Andra bloggar om: genus, kvinnsklighet, attityder, förringande

Hemma till slut, efter en hård dag på jobbet. Ok, det kanske är att ta i, men mina fötter känner sig definitivt lite medtagna. Pumps är inte gjorda för fötter. De är antagligen gjorda för män. Paragrafryttaren var snabb att påpeka att jag tagit av mig dem innan lunch. Jag sa att det var en korrekt iakttagelse och att sneakers är skönt. "Men man får snygga ben i pumps", var hans motkommetar.

Så det är klart att de är gjorda för män, inget annat.

Andra bloggar om: pumps, gubbsjuka, genustankar, provokationer

Jag hade en genusupplevelse idag igen.

Eftersom jag bakade i helgen blev jag tvungen att ta med mig lite till jobbet för att bli av med det. Det kändes inte bra ur ren könsordning att jag tog med hembakt till jobbet, men jag hade inget val. De hånade mig lite för det också. Den image jag har försökt bygga upp i en månads tid, raserades.

Hur som helst så använde Paragrafryttaren kakburken till att dumpa av lite skräp och tepåsar i när den blivit tom. När jag gick pekade jag på den och sa: "Skölj ur den och ta med dig sen när du går." Rakt på sak bara. Runt bordet utbrast ett gapskratt. Alla verkade tycka att det var kul att jag pekade med hela handen åt Paragrafryttaren. Tydligen verkade han ha trott (och hopppats) att den nyanställde var någon han skulle kunna köra lite extra med och utnyttja i sina egna syften. Nu när det verkat bli tvärtom tyckte alla att det var kul att jag körde med honom istället (han är rätt bra på att provocera folk och köra med sin omgivning i största allmänhet).

Enligt mig handlade det endast om att jag inte tänkte städa efter honom och burken var min. Jag såg det som det normala att han tog hand om skräpet och tesörjan själv, jag ville bara se till att han också förstod det.

På väg tillbaka till rummen berättade den andra anställda tjejen att både Vimsen och Paragrafryttaren blivit helt ställda och motsatt sig helt när det var på tapeten att det skulle kunna bli en kille som anställdes för min tjänst. De tyckte helt enkelt inte att det var ok. Av någon outgrundlig anledning. De ville väl ha någon de kunde köra med, någon ung som de kunde spana lite på (brrr..), någon som inte sa ifrån helt enkelt.

Nu verkar de ha fått någon slags halvkvinna istället. Kanske är de inte helt nöjda med det.

På min arbetsplats är det dags att rucka rejält på könsordningen. Allt som oftast nu för tiden brukar jag försöka få killarna att städa upp efter gemensamt fika. Eller snarare bara säga att de ska det, när jag går ifrån tidigare. Paragrafryttaren har aldrig sagt emot. Men andra runt omkring tycker det är ganska underhållande att jag "kör" med honom.

Jag har fått något att fundera på. Måste se ut nästa steg på deras väg mot män som inte har problem med sin manlighet.

Andra bloggar om: könsordning, manlighet, halvkvinna

Idag stod det en rosa Barbiebil på Paragrafryttarens rum. Jag blev glad när jag såg den. Det måste ha varit barnet i mig som sprattt till. En sån hade jag nog inte tackat nej till när jag var liten. Inte för att jag kan minnas att jag någonsin önksat mig en. Men det var nog lite imponerande med folk som hade såna.

Den har givit mig mycket nytt stoff till mitt genustänk i alla fall.

Jag var tvungen att gå fram och pilla på den genast förstås och riktigt känna på den. Men jag insåg snabbt att det saknades något. Alltså i helheten. Den var rosa och fin med blommor på och hjärtan på däcken. Men det fanns inte en enda knappfunktion på den. Ingen tuta, inga dörrar som öppnades, inga ljus som kunde tändas. Just ingenting. Var det för att den var rosa - och således till tjejer. En killbil hade väl minst varit radiostyrd. Vad har man en sån där bil till egentligen?

Så skulle kollegan jag vikar för komma upp med sin bebis idag. En annan kollega, Vimsen, hastade in och undrade vad det var för en bil som stod i Paragrafrytarens rum. Den kunde väl inte vara till bebisen, det var ju en pojke!! Den var ju rosa! Jag svarade bara "och?" och stirrade på honom intensivt. Men inget vettigt kom ur honom, sen var han tvungen att svara i telefonen.

Bebisen fick dessutom en kit med saker där ett fotbollslags logga var tryckt. Det hade han antagligen inte fått som tjej. Det var ett ganska stort motstånd i mig till att köpa detta, men alla andra tyckte det var en så bra idé. 

Det är en speciell känsla att gå hem genom vårkvällen. Det är ljust, fåglarna sjunger, det luktar vår. Det väcker gamla minnen till liv.

Igår var jag hos L&M som hade bartömnnig. Mycket daquiris och frukt. Dessutom fick jag med mig en flaska bubbel hem från M som tack för jobbet (som jag hjälpte honom att fixa).

Det blev en del jobbsnack igår. Många där har just blivit klara med studier och börjat ta sig ut i arbetslivet, och det är kul att se vad det blir av folk till en början. Dessutom är det bra att nätverka så att vi kan ge varandra jobb. M är mig i ständig skuld i det avseendet :)

Någon hade för övrigt läst Girls guide to Being a boss without being a bitch. Är det inte lite typiskt? En tjej som styr blir en bitch om hon inte gör på "rätt" sätt. Ett tips var att le när man beordrade. Hur många män ler i samma mening som de säger åt en vad man ska göra? Varför blir kvinnor så ofta betraktade som bitchar när de får makten att styra över folk. Det är ganska obehagligt. Jag gillar inte ens tanken på att det finns en bok som ger en tips - det spär liksom på tanken om att det inte är helt ok att vara bossig som kvinna.

Andra bloggar om: bossa, nätverka, bartömning, genus

Det här är något jag insåg för länge sen. När jag skrev min uppsats om benämningar på könsorganen kollade jag upp en massa ord i T9:an och blev förtvivlad.

Det är faktiskt löjligt att ord som mens och trosor inte finns med.

Jag är inte förvånad över att kvinnlig biologi forfarande känns tabu i viss utsträckning. Jag är 27 år och tycker fortfarande att det är lite besvärande att ha tamponger synligt i mitt hem, eller att köpa dem för den delen.

Ska det vara så här?


Andra bloggar om: mens, T9, tabu, genus

Slår upp tidningen och hittar mitt första ämne för dagen. Franska presidenvalet och genus. Kan det bli mycket bättre?

De kvarvarande kandidaterna kallas Ségo och Sarko. Gissa vad. Ségo kommer från Ségolene Royal, den kvinnliga kandidaten. Man har använt sig av hennes förnamn. Sarko kommer från den manliga kandidaten, Nicholas Sarkozy. Naturligtvis kommer det av hans efternamn.

Det är förstås lite av en ordlek, men det har ändå blivit så att man tagit kvinnans förnamn. Kvinnor är mer personliga, man kan tilltala dem med förnamnet. Männen är mer professionella, man använder därför efternamnet som tilltalsnamn. Så är det ofta i historien. Ville bara påpeka att det sker hela tiden.

Min chef pratade härom dagen kort om vår outtalade klädkod. Hon vill inte att man ska ha urringat på sig. Anledningen var att hon tycker synd om männen..

Hon berättade att hennes egen karl tycker att det är jobbigt när kvinnor på jobbet har urringade kläder på sig, för han vet inte vart han ska titta. Och det förstod hon. Det är klart det är synd om männen som inte vet vart de ska titta.

Ett tips är att se personen i ögonen.

Jag är inte den som sörjer att man inte får har urringat på sig. Men jag tyckte att anledningen känns helt uppåt väggarna. Varför får jag ibland känslan av att mäns beteende ursäktas med att de inte vet eller kan bättre. Också av kvinnor.

Jag har fått många bra och tänkvärda kommentarer angående mitt genusinlägg. Det gillar jag! Det utvecklar mig i mitt tänk. Måste läsa mer, tänka mer och se mer så att jag kan skriva ännu mer om genus.

Jag kan inte lova det, men vid tillfälle kanske jag skriver något om Nalle Puh. Men då har jag nog lite läsning att ta tag i först. Av den barnvänligare sorten...

Läste en intressant artikel om huruvida den kvinnliga och manliga hjärnan är olika.  

Forskarna har alltså visat att fördomar direkt kan påverka hur bra kvinnor lyckas på ett matematikprov. Så länge folk tror att män är bättre på matematik kommer kvinnliga matematiker att känna att de behöver kämpa hårdare för att visa att de duger, och prestera sämre när de blir frustrerade. 

Igår på festen hade jag ett annat intressant samtal med en tjej som är i 30-årsåldern och sommelier. De allra flesta inom detta yrke är män i 50-60-årsåldern. Hon hade varit med på en kockskola på Åland för att vara domare i en ritual med att hälla upp vin. När hon och hennes kvinnliga kollega kom dit och fick träffa de övriga domarna (de här gubbarna i 60-års åldern) hade dessa utbrustit: "Ja, men här kommer sekreterarna!" Någon hade förklarat att de också var domare precis som dem. Då hade de fått en viss respekt igen. Men det är märkligt att de som kvinnor måste visa sin titel och vad de åstadkommit för att få den respekt de förtjänar. Sekreterare!?

I situationer när man ska prestera får kvinnor ofta slå ur underläge. Om män börjar på noll i neutralt läge för att sedan kunna arbeta sig uppåt i prestige, börjar kvinnor på minus för att först visa att de alls duger. När de sen har visat att de klarar av det som de ska, kan de eventuellt också stiga i graderna och visa sig vara riktigt duktiga. Det här var något som tjejen som var sommelier definitivt varit med om. Hon hade, utöver könsfördomen, också åldersfördomen att arbeta emot.  

Jag tror ofta att kvinnor måste kämpa mycket hårdare för att visa att de duger, i situationer där män redan har en massa cred utan att kämpa livet ur sig. Så tänkte jag att det kanske är tvärtom inom områden där kvinnorna dominerar, som i vården. Men så kom jag på att de tillfällen jag har haft kontakt med arbetslag inom vården så får männen om möjligt ännu mer uppmärksamhet för att de är så duktiga att de ens dyker upp, bara för att de är just män.

Redan i skolan har tjejer och killar olika förväntningar på sig vilket gör att deras insatser bedöms olika. Jag tror väldigt få skillnader beror på biologi. Därför är det desto större anledning att vi blir uppmärksamma på när vi gör skillnad på varandra beroende på kön (eller ålder och etnicitet för den delen).

Jag hade en genusupplevelse idag. Jag inser allt oftare att före vi är olika personligheter, är vi framför allt kvinnor eller män. I de flestas ögon i alla fall.

I omklädningsrummet på gymmet satt en kvinna och väntade på att väninnan skulle bli färdig för att gå. Hon verkade vara ljusår efter. Kvinnan som inte var klar sa: du är som en man. Inte: du är väldigt snabb. Man blir alltså man för att man inte har behov av att duscha i en halvtimme, sminka sig lika länge och sen ställa sig och blåsa håret. Eller vad?

Det som jag också tänker på är att män som är lite "feminina" i sina bestyr eller som gillar matlagning och heminredning kallas metrosexuella. Det tycker jag är helt absurt. Det har ingenting med sexualitet att göra. De är män som gillar kvinnor, men som gillar att göra saker som inte ingår i deras könsroll. Kan inte män få gilla vad de vill utan att kallas något särskilt. Det är ju bara för att de inte ska behöva må dåligt över att de gillar att göra "kvinnliga" saker. Borde de inte bara kunna få vara heterosexuella och ändå vara ok och få må bra?

Vad blir kvinnor som är mer "manligt" lagda då? Bara manhaftiga. Jag tycker att könsrollerna känns så förlegade. Jag förstår att de fortlever eftersom vi rekonstruerar dem hela tiden och eftersom vi uppfostrar barn olika beroende på vad de har för kön. Men är det inte dags att börja försöka tänka i lite nya banor. Istället för att fokusera på skillnaderna mellan könen tycker jag man ska fokusera på skillnaden som kön gör. Den gör skillnad. Inte bara i lönekuvertet, utan i hela dominanstänket och maktstrukturen. Till nackdel för båda könen - ska sägas.

Jag var på Skara sommarland när jag var liten. På den tiden när Bert fortfarande ägde det. Familjen var på väg ner i Europa med bil och tre ungar i baksätet, sommarlandet var ett stopp på vägen. Alla var lyriska över detta event. Bröderna blev som galna på sina fyrhjulingar och andra motordrivna fordon. Jag var för liten för och för feg för att riktigt ens våga mig på vattenlandet. Men det såg väldigt kul ut när bröderna åkte gummiringar ner för stora rännor. Själv fick jag nöja mig ganska länge med en studsmatta. Inte fy skam det heller för den var gigantisk.

Några år senare var vi där på skolresa. Då var jag för frusen för att finna mig själv plaska runt i vattnet i tidiga juni. Fick nöja mig med studsmattan även den gången. Och paddelbåtarna förstås. Men den gången hade de i alla fall fått stående loopen som jag åkte gång på gång på gång. Lagom med äventyr för mig.

Ibland känns det som att jag gått miste om saker på grund av min feghet. Ofta antaglien. Men jag tror också att jag blivit tillbakahållen mer av mina föräldrar än mina bröder blev. Alltså att jag betraktades som för liten för olika "farliga" saker längre. Dels för att jag var yngst och "lillflickan", men kanske dels för att jag var tjej. Om man ser på genusordningar så har pojkar ofta fler "alternativ". De kan busa runt, klättra i träd, bli smutsiga, ha sönder kläder och komma undan med det. Flickor har andra förväntningar på sig. Jag tror att det var så för mig. Det är svårt att se sånt själv när man är liten och det blev först senare som jag ifrågasatte de förväntningar som fanns på mig.

Kanske är det dags att ta sig en tur till sommarlandet och leka av sig i vattenlandet. Jag älskar ju vatten! Det är höjder jag är rädd för.