Hannas Plats

Jag var på Skara sommarland när jag var liten. På den tiden när Bert fortfarande ägde det. Familjen var på väg ner i Europa med bil och tre ungar i baksätet, sommarlandet var ett stopp på vägen. Alla var lyriska över detta event. Bröderna blev som galna på sina fyrhjulingar och andra motordrivna fordon. Jag var för liten för och för feg för att riktigt ens våga mig på vattenlandet. Men det såg väldigt kul ut när bröderna åkte gummiringar ner för stora rännor. Själv fick jag nöja mig ganska länge med en studsmatta. Inte fy skam det heller för den var gigantisk.

Några år senare var vi där på skolresa. Då var jag för frusen för att finna mig själv plaska runt i vattnet i tidiga juni. Fick nöja mig med studsmattan även den gången. Och paddelbåtarna förstås. Men den gången hade de i alla fall fått stående loopen som jag åkte gång på gång på gång. Lagom med äventyr för mig.

Ibland känns det som att jag gått miste om saker på grund av min feghet. Ofta antaglien. Men jag tror också att jag blivit tillbakahållen mer av mina föräldrar än mina bröder blev. Alltså att jag betraktades som för liten för olika "farliga" saker längre. Dels för att jag var yngst och "lillflickan", men kanske dels för att jag var tjej. Om man ser på genusordningar så har pojkar ofta fler "alternativ". De kan busa runt, klättra i träd, bli smutsiga, ha sönder kläder och komma undan med det. Flickor har andra förväntningar på sig. Jag tror att det var så för mig. Det är svårt att se sånt själv när man är liten och det blev först senare som jag ifrågasatte de förväntningar som fanns på mig.

Kanske är det dags att ta sig en tur till sommarlandet och leka av sig i vattenlandet. Jag älskar ju vatten! Det är höjder jag är rädd för.