Hannas Plats

Idag stod det en rosa Barbiebil på Paragrafryttarens rum. Jag blev glad när jag såg den. Det måste ha varit barnet i mig som sprattt till. En sån hade jag nog inte tackat nej till när jag var liten. Inte för att jag kan minnas att jag någonsin önksat mig en. Men det var nog lite imponerande med folk som hade såna.

Den har givit mig mycket nytt stoff till mitt genustänk i alla fall.

Jag var tvungen att gå fram och pilla på den genast förstås och riktigt känna på den. Men jag insåg snabbt att det saknades något. Alltså i helheten. Den var rosa och fin med blommor på och hjärtan på däcken. Men det fanns inte en enda knappfunktion på den. Ingen tuta, inga dörrar som öppnades, inga ljus som kunde tändas. Just ingenting. Var det för att den var rosa - och således till tjejer. En killbil hade väl minst varit radiostyrd. Vad har man en sån där bil till egentligen?

Så skulle kollegan jag vikar för komma upp med sin bebis idag. En annan kollega, Vimsen, hastade in och undrade vad det var för en bil som stod i Paragrafrytarens rum. Den kunde väl inte vara till bebisen, det var ju en pojke!! Den var ju rosa! Jag svarade bara "och?" och stirrade på honom intensivt. Men inget vettigt kom ur honom, sen var han tvungen att svara i telefonen.

Bebisen fick dessutom en kit med saker där ett fotbollslags logga var tryckt. Det hade han antagligen inte fått som tjej. Det var ett ganska stort motstånd i mig till att köpa detta, men alla andra tyckte det var en så bra idé.