Hannas Plats

Jag försökte undvika det, men nu kan jag inte hålla mig längre. Den figurerar på bloggen idag så jag måste ändå slå ett slag för jämställdheten idag.

Polisen undrar om du vill bli polis och på bilden finns en man som tittar på sitt hjärta. Det är en man på bilden av oidentifierbar etnisk tillhörighet. Men det är en man.

Följande står att läsa om man klickar på länken:

Jag råkar veta lite mer om kampanjen än just detta. Det finns nämligen även en bild av en kvinna som tittar på sitt hjärta. Men dessa annonser figurerar endast i tidningar som främst vänder sig till kvinnor. Är det ett jämställdhetstänk om man nu vill att även kvinnor ska söka sig till polisen? Borde man inte ha lika många kvinnor i annonserna som män i så fall. Eller är det så att kvinnor inte alls läser annat än "kvinnotidningar".

Jag tycker att den här mentaliteten speglar samhället allt för ofta. Mannen är trots allt norm. Klart att vi vill se en man på bilden då. Eller?

Något som i och för sig inte gått mig förbi, men som ändå inte fallit mig in att skriva om, är att det är internationella kvinnodagen idag. En mäktig dag. Det var först när jag läste ett inlägg hos Blingbling som jag kom på tanken att man kan göra ett inlägg om denna viktiga dag.

En dag för mig och alla andra kvinnor att vara starka, svaga, kvinnliga, okvinnliga och kraftfulla på. Mäktiga också, hur svårt det än ter sig i en mansvärld.

Jag hade en tanke om att jag dagen till ära skulle ta tag i att byta lampan i min ugn. Den har varit trasig i två år. Som den mäktiga och handfasta kvinna jag är kikade jag in ugnen och började försöka vrida på lampan. Inget hände. Jag tog farm bruksanvisningen (jajomän) och läste hur man skulle gå till väga. Vrid moturs var det handfast tips den gav. Jaha, men den går inte att rucka på, har den bara fastnat eller måste man ha något litet extra knep. Efter en stunds pulande kom jag fram till följande: jag har klarat mig utan den i två år, jag klarar mig utan i två till. Det handlar inte om att jag är ohändig eller att det inte finns en man i mitt hushåll, utan helt enkelt om att jag insett att jag klarar mig utan. Det är inte hela världen. Så kan man göra om man är en handfast kvinna. Man kan göra ett val. Jag gjorde mitt idag.

Lite märkligt kanske att ha ett sånt inlägg på temat internationella kvinnodagen, för det är väl inte det den här dagen ska handla om. Men samtidigt är det väldigt svårt att definiera vad den ska handla om. Att vara kvinna innebär en massa olika saker. Idag innebar den att jag struntade i att byta lampa i ugnen för att jag inte riktigt lyckades få ut den gamla. Imorgon kanske jag ringer till fastighetsskötaren och ber henne hjälpa mig :-)

Förstås var det nya tårar som rullade ner för mina kinder idag när Anja knep sitt andra raka guld i VM. Hon är grym, hon är cool, en vinnarskalle och ändå så ödmjuk. (Mer än man kan säga om någon av de andra svenska tjejerna som åkte idag som tyckte att banan var skitdålig - det kändes för mycket som att hon skyllde på något. Hon borde nog mediatränas.) Dessutom gick Anja förbi Stenmark i statistiken vad gäller antal VM-guld. Hon har dem i fyra olika valörer. Är hon inte en guldtjej så säg.

Det som är konstigt är hur lite efterdyningar detta ändå tycks ge i media på något vis. Dessutom hörde jag att Jens Byggmark i och med sin vinstskräll häromveckan satte Tärnaby på kartan. Det trodde jag Anja gjort för länge sen. Eller har jag fel?

Något annat som slår mig nu när jag skriver är att Anja oftast är just Anja i pressen, medan exempelvis Stenmark var just Stenmark. Inte var han Ingmar i pressen i alla fall. Hon förnamn, han efternamn. Skillnader i status. Kvinna - man. Jag måste bara påpeka det för att ha det gjort.

Såg en reklam för Burger King häromdagen. Den gick ut på att en kille lämnade en restaurang och sin tjej med orden "I don´t want this chickfood". På tallriken hade det legat ett salladsblad. Istället gick han till BK för att få sig en dubbel whopper med parollen "I am a man". För så är det ju. Alla tjejer äter ett salladsblad och är då tjejer. Alla killar vill ha rejält med kött. Gärna från BK. Mat för en man.

Jag undrar om jag ska anmäla reklamen till JO. Den är helt absurd och superlöjlig. Mat för en man. Från BK. Med kött. Det är knappast smickrande för vare sig killar eller tjejer.

Bara det att killen blir man och tjejen chick. Det säger väl något om hur de ser på män och kvinnor. Snacka om att rekonstruera könsföreställningar.

Innan bröllopet så hade jag och bruden en diskussion vad gällde bordsplaceringen. Jag minns att hon med en bestämd stämma sa att jag säkert skulle bli nöjd. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Jag förstod ganska snabbt vad hon menade när jag träffade min bordsherre.

Han var en driven intervjuare och erfaren bordsherre, det märktes direkt. Han visste mitt namn redan innan och hade redan läst raketpresentationen av mig i programmet. Sen började det. Tyvärr blev vi avbrutna oftast då diskussionen var som ivrigast. Dock var det ett ämne vi hann uttömma ordentligt - mitt favorit. Genus. Tydligen hade han nyligen blivit omvänd i jämställdhetsfrågan, den drivna företagsledaren som han var. En arbetskamrat till honom hade suttit i sex timmar och diskuterat innan han förstod alla perspektiv av begreppet - så som hon såg det. Det blev naturligtvis ett hett ämne för oss - och något jag bar med mig resten av kvällen.

Under avecen passade vår käre trummis på att kalla mitt val av avec för kärringdricka. Jag lät det för ovanlighetens skull passera. Men senare när han sa: "Va, ska du inte dansa till schalger? Du är ju tjej!" Då bröt det lös. Slutade med att han tyckte att jag tyckte att han var sexistisk. Jag var tvungen att lyfta på lite gamla stenar då han vid tillfälle sagt att det var äckligt med tjejer som snusar. Jag klarar inte riktigt av den indelningen av fack som han erbjuder. På gott och ont blev vi avbrutna någonstans mitt i diskussionen. Senare på dansgolvet frågade jag om han var tjej när han dansade till schlager. Får se hur stämningen är mellan oss ikväll när vi ses.

Vad han än säger om att han vuxit upp med fem systrar och är lite av en provokatör, tycker jag att en typen av uttalanden visar på ett perspektiv. Och något jag ogärna upprätthåller för övrigt. Jag tycker att man ska undvika den typen av uttalanden, för även om det är på skoj så konstituerar man vissa könsföreställningar i och med dem. Det gäller förstås åt andra hållet också. Jag ser knappast ner på killar som inte kan eller vill skruva upp saker på väggarna. Snarare tvärtom tycker jag det är bra, visar på en trygghet i deras manlighet.

Tv igår var faktiskt helt ok. Jag fastnade framför sportens årskrönika, gråtmild som jag blir av sport. De pratade om Kallur som den goa, glada tjejen som alltid ställer upp på intervjuer. Men att hon under sommarens EM i Göteborg varit "grinig".

Det var just det ord de använde. Det hade de aldrig sagt om det varit en kille. Han kanske hade varit bister eller sammanbiten, men knappast grinig. Jag uppfattade henne inte heller som just grinig. Men det irriterar mig när de gör henne till något som jag mer tycker kan härröras till ett barn - eller för all del kvinnor i karriären. Men blir män verkligen aldrig griniga? Eller är det bara så att det är ett adjektiv som gör sig bättre på kvinnor. Det låter definitivt mindre mäktigt att bli grinig än bister eller sammanbiten. De sista två känns mer neutrala än grinig. Grinig låter mer som att någon surar. Bah! Typiskt kvinnligt. Eller?

Appropå vad jag skrev min c-uppsats i svenska om hittade jag nyligen den här sidan. Jag var tvungen att kopiera in hela listan i Word och den blev 63 sidor lång. Vad är problemet? Ska det vara så svårt att namnge det kvinnliga könsorganet?

Jag skrev alltså en uppsats på det här temat och var väldigt inne i dessa tankar en längre tid (börjar återgå till normaltillståndet så sakteligen). Ändå kan jag inte påstå att jag själv har ett ord för det. Jag tycker att kvinnligt könsorgan fungerar om man pratar om det i allmänna ordalag, men om jag skulle prata om mitt eget!? Jag tror att problemet är att vi så sällan pratar om det och att det är därför vi inte heller har ett ord för det. Hur svårt är det att säga snopp egentligen? Inte särskilt. Varför är det kvinnliga könsorganet så tabu? Ett av de mest långsökta orden på listan på sidan ovan är okuken. Kan vi få slippa den typen av översättningar?
 
Det handlar inte så mycket om att hitta ett bra ord som att ordet är tabu. Om själva företeelsen i sig inte var så tabu skulle inte heller orden bli det. Jag tycker att vi ska reclejma ordet fitta. Vi får helt enkelt börja använda det frenetiskt så att det blir avdramatiserat. Prata om det hela tiden!

Jag är glad att jag inte bloggade på tiden då jag skrev uppsatsen för då skulle mina inlägg ha handlat om det här hela, hela tiden. Eller kanske skulle det ha varit jättebra att få sprida min mission via bloggen. Det är aldrig för sent att börja - så värja er.

Jag har stött på lite för mycket fördomar mot kvinnor idag. I en "stilskola" på webben såg jag vad man skulle tänka på i sin klädstil beroende på vilken kroppsfom man hade. Bland de allmänna råden stod att läsa att vanliga, klassiska T-shirts "inte är något för kvinnor" (hur kan detta vara ett generellt råd, skulle alla kvinnor vara likadana). De bör hellre satsa blusar eller tröjor med form. Blus är ett skällsord i min värld. Och varför skulle tjejer inte kunna ha T-shirts? Bör kvinnor alltid visa sina former? Kvinnan är kropp, mannen hjärna - något som sitter i sedan Platons tid tyvärr. Jag känner för att stämma personen som skrivit detta helt urlöjliga för konstituerande av kön.

Nyss råkade jag ut för en telefonerande marknadsundersökning. Kvinnan pratade på lite väl mycket mellan frågorna och plötsligt lyste hon upp. "Ja, men nu känner jag på mig att jag kommit till rätt person." Jag var ytterligt nyfiken på vad det skulle handla om och hur hon gjort sin bedömning. Det visade sig handla om smycken. Skulle jag vara rätt person att veta något om smycken. I så fall är hon helt ute och harvar i saker hon inte förstår. Hon måste ha gjort sin bedömning endast utefter mitt kön. Vad annars?

Idag fick jag möjlighet att speak my mind angående inlägget igår. Jag beklagade mig över att den ordinarie sättningen i Så ska det låta endast bestod av män. Eftersom jag var med på deras presskonferens idag och mellan intervjuerna och fotograferandet fick jag möjlighet att träffa projektledaren för programmet - även det en kvinna (som så många andra bakom kamerorna på programmet). Då passade jag förstås på att kommentera det hela (jag kan ju inte hålla tyst - och varför ska jag). Hon trodde nog att jag bara syftade på pianisterna, Putte och Stefan. Så hon sa att de gått igenom en autdition med fler sökande. Stefan passade på att ha en lång utläggning om hur psykiskt påfrestande den varit. Sen sas det inget om orkestern till exempel som också är helt manlig (eller ja, den består av män i alla fall). Men jag orkade inte säga mer. Kände inte att det skulle komma något gott av det ändå. Men jag fick i alla fall tillfälle att säga vad jag tyckte. Det kändes lite skönt.

Ok, ni fattar, det är praktiken som gäller just nu. Tänker just inte på så mycket annat än just den. Jag får så mycket nya tankar varje dag om saker jag ser omkring mig. Det är så inspirerande med nya miljöer att utforska. Särksilt när man har oändligt med tid och inga direkta krav på prestationer. Jag hinner tänka mycket på dagarna kan jag säga. Och snabbt går de - dagarna alltså.

En sak som slog mig idag. Alla fasta deltagare på Så ska det låta är män: alla i bandet, pianisterna och programledaren. Är inte det lite fel signaler att sända på bästa sändningstid. Varje vecka. Varje säsong. När det slog mig blev jag lite besviken. Särskilt som jag läste senast idag på intranätet att de välkomnar programförslag med kvinnliga programledare. Kanske har de insett en brist redan. Men är det ändå inte lite konstigt att hela sättningen i fredagsunderhållningen består av män. Hur ofta består den av bara kvinnor? Ändå tror jag få reflekterar runt det. Det fanns ju kvinnor i produktionen, men bara bakom kamerorna (och som blombärare då!). Bakom varje framgångsrik man står ett helt spann med kvinnor och kämpar så fingrarna blöder.

Jag har som sagt en del tid.

Däremot måste jag säga att Peter Settman är oerhört charmig. Lite småtöntig men på ett roligt sätt. Han blir ändå inte för mycket. Har i alla fall fått chansen att insupa honom idag.

Äntligen har jag fått tummen ur. Jag har gett min årliga allmosa till Cancerfonden. Eller jag har väl inte gjort det ännu, men betalningen är i alla fall inlagd nu. Den går till bröstcancerforskningen förstås. Det plågar mig hårt att det är så många som drabbas, delvis för att jag själv är kvinna själv förstås. Men det plågar mig också eftersom det är en så åsidosatt forskning som görs på området. De enda pengar de får är de som du och jag ger. Det är väl typiskt eftersom det bara är kvinnor som drabbas. Det är som med allt annat i samhället att kvinnor är lägre prioriterade. Det är faktiskt väldigt typiskt även i forskning, så väl på naturvetenskapliga och medicinska områden som på exempelvis språkvetenskapliga. Man utgår allt som oftast från mannen och sedan eventuellt från kvinnan som det avvikande. Vad ska vi göra för att få ta lika mycket plats som männen i samhället? Jag vet inte, men jag vill uppmana till uppmärksamhet kring denna normbildning kring män. Den är så vanlig att vi oftast inte ser den. Men den finns där, var så säker!

Jag har haft en helg på landet för att vara med på höstmöte med stugföreningen. Helgen har varit rätt så skön, men den har kantats av en del krockar av genuskaraktär. Det var väldigt tydligt på mötet med föreningen hur strukturerna där ser ut. Det är främst män i styrelsen (bara) och det har alltid varit ett överskott av män i styrelsen. Jag undrar om kvinnorna verkligen inte har intresse av att vara med eller om det bara är svårt att röstas fram som kvinna i ett sammanhang där medelåldern är runt 65. Hur som helst kände jag min kvinnliga plikt då de frågade vem som kunde tänka sig att köra röjsåg. Det var bara två män som räckte upp handen så jag tänkte: "Hur svårt kan det vara?" Ja, jag räckte upp handen och anmälde mig som frivillig att köra röjsåg. Min mamma höll först på att gå i taket och jag skulle absolut inte köra röjsåg. Sen kom hon på vad jag höll på med, så hon och några kvinnor till räckte också upp handen. Det gäller att börja med de små förändringarna. Det är omöjligt att ändra på samhälleliga strukturer om man inte ens kan förändra stukturer i det lilla sammanhanget. När det sen var dags för lite hederligt gammalt kroppsarbete var jag inte sen att hugga i. Jag bar bryggor och hade mig. Det är ändå väldigt tydligt vem det är som "ska" jobba i de där sammanhangen. Många av kvinnorna på området tar inte precis något steg fram för att få vara med och arbeta. Det kan mycket väl bero på att de inte kan av olika anledningar, men det är omöjligt att veta att det är så. Jag tror att många anser att det är jobb för männen. Jag vill gärna vara snabb att säga att jag kan göra allt och jag vill ogärna att min förmåga bedöms utefter mitt kön. Jag undrar om de tycker att jag är obstinat. Några stod och pratade om att det varit härligt att se när kvinnorna erbjöd sig att köra röjsåg. Jag hade kunnat ge mig in i en lång diskussion om varför kvinnorna inte skulle göra det. Jag förstår samtidigt att de inte alltid får plats eller förväntas att ta plats, men det blir såna jobbiga krockar i mitt huvud som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vad är orsak och vad är verkan. Männen vill nog gärna i teorin ha hjälp med allt sånt här, men sen står de ändå och "snackar ihop sig" utan att bjuda in kvinnorna. De är de som "kan bäst".

För övrigt passade brorsan och jag på att röka cigariller. Vi var tvugna att göra det efter att vi burit bryggor. Även där tror jag att det lite var en kvinnogrej, ingen förväntade sig mig med en cigarill. Mycket riktigt kom en man fram och sa: "Det luktar man, men jag ser ingen". Det var spydigt mot brorsan, men ändå. Det visade också ganska väl hur förväntningarna på mig som kvinna ser ut. Inte ska jag röka cigariller i alla fall. Kommentaren passade ganska bra ihop med en annan jag fått om att akta naglarna.

Jag har precis dragit iväg ett uppfordrande mejl till DN. Jag läste artikeln om vem som ska bli ny partiledare i (s) med stor vånda . 4 av 7 var kvinnor, alla med ett uttalat minus i sin lilla text. Bara en man hade ett uttalat minus. Varför? Varför rekonstruera vår världsbild med mannen som norm som en stor morgontidning. De skjuter, om inte sig själva, så åtminstone alla kvinnor, i foten. Socialdemokraterna verkar själva vilja ha en ny kvinnlig partiledare. Så varför klanka ner på de som finns att tillgå. Jag tror nog att de har svårt att komma fram ostraffat även om tidningarna passar på att trycka på de minus som ligger dem i fatet. Hos Margot Wallström gällde det att hon inte satt i riksdagen. I en artikel ovanför citeras Nalin Pekgul som säger att detta faktum inte har någon som helst betydelse. Varför väljer ändå DN att lägga in det som ett minus. Mona Sahlin får självklart Tobleroneaffären. Kan vi inte bara få lägga det bakom oss, det är 11 år sen nu, om inte mer. Ulrica Mässing var för ung och Carin Jämtin för oerfaren. Det är lite märkligt med tanke på att Thomas Bodströms minus inte består i brist på erfarenhet trots att han bara varit med sedan 2002. Hans minus består istället av att han endast varit med i (s) sedan 2002. Hmmm, han kanske har erfarenhet ändå, just därför att han är man. Under Pär Nuder nämns inget om hans historia av klavertramp i form av fläskbergsmetaforer. Det skulle annars kännas ungefär lika relevant som att någon inte sitter i rikdsagen. Nä, kan vi få lite mer jämställdhet?

Hela mejlet var väl mest som en stor retorisk fråga som inte kan få några svar. Men jag ville åtminstone göra min röst hörd.

Utdrag ur DN: s vision på nätet:
DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat (min fetstil).

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=602&a=4514&previousRenderType=6