Hannas Plats

Jag har haft en helg på landet för att vara med på höstmöte med stugföreningen. Helgen har varit rätt så skön, men den har kantats av en del krockar av genuskaraktär. Det var väldigt tydligt på mötet med föreningen hur strukturerna där ser ut. Det är främst män i styrelsen (bara) och det har alltid varit ett överskott av män i styrelsen. Jag undrar om kvinnorna verkligen inte har intresse av att vara med eller om det bara är svårt att röstas fram som kvinna i ett sammanhang där medelåldern är runt 65. Hur som helst kände jag min kvinnliga plikt då de frågade vem som kunde tänka sig att köra röjsåg. Det var bara två män som räckte upp handen så jag tänkte: "Hur svårt kan det vara?" Ja, jag räckte upp handen och anmälde mig som frivillig att köra röjsåg. Min mamma höll först på att gå i taket och jag skulle absolut inte köra röjsåg. Sen kom hon på vad jag höll på med, så hon och några kvinnor till räckte också upp handen. Det gäller att börja med de små förändringarna. Det är omöjligt att ändra på samhälleliga strukturer om man inte ens kan förändra stukturer i det lilla sammanhanget. När det sen var dags för lite hederligt gammalt kroppsarbete var jag inte sen att hugga i. Jag bar bryggor och hade mig. Det är ändå väldigt tydligt vem det är som "ska" jobba i de där sammanhangen. Många av kvinnorna på området tar inte precis något steg fram för att få vara med och arbeta. Det kan mycket väl bero på att de inte kan av olika anledningar, men det är omöjligt att veta att det är så. Jag tror att många anser att det är jobb för männen. Jag vill gärna vara snabb att säga att jag kan göra allt och jag vill ogärna att min förmåga bedöms utefter mitt kön. Jag undrar om de tycker att jag är obstinat. Några stod och pratade om att det varit härligt att se när kvinnorna erbjöd sig att köra röjsåg. Jag hade kunnat ge mig in i en lång diskussion om varför kvinnorna inte skulle göra det. Jag förstår samtidigt att de inte alltid får plats eller förväntas att ta plats, men det blir såna jobbiga krockar i mitt huvud som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vad är orsak och vad är verkan. Männen vill nog gärna i teorin ha hjälp med allt sånt här, men sen står de ändå och "snackar ihop sig" utan att bjuda in kvinnorna. De är de som "kan bäst".

För övrigt passade brorsan och jag på att röka cigariller. Vi var tvugna att göra det efter att vi burit bryggor. Även där tror jag att det lite var en kvinnogrej, ingen förväntade sig mig med en cigarill. Mycket riktigt kom en man fram och sa: "Det luktar man, men jag ser ingen". Det var spydigt mot brorsan, men ändå. Det visade också ganska väl hur förväntningarna på mig som kvinna ser ut. Inte ska jag röka cigariller i alla fall. Kommentaren passade ganska bra ihop med en annan jag fått om att akta naglarna.