Hannas Plats

Nästa år ska jag bli dansgalning på riktigt. Jag har bokat in min på tre klasser i veckan och väntar på den att få även den fjärde klar. Det blir jazzfunk, street och - hör och häpna - balett. Ja, jag vet. Men jag tänker att jag kanske får bättre teknik i jazzfunken och bättre hållning överlag om jag kör lite balett. Jag tycker att det är schysst, men jag kommer aldrig att kunna bli bra på det - det inser jag. Då skulle jag ha börjat för 20 år sen eller nåt. Men kul ska det bli. Det var förstås L som övertygade mig om att börja dansa mer. Och det blev mer självklart i och med att min klass som jag gått på den här terminen inte kommer att finnas kvar nästa. För att kompensera min förlust blev jag tvungen att ge mig själv extra mycket dans. I januari får vi se om jag även får plats på popping som jag också skulle vilja gå på.

Däremellan någonstan ska jag ,utöver att gymma och repa med bandet, även hinna jobba lite. Men att umgås och gå ut kommer nog att få prioriteras bort helt. Det går bra. Får ju umgås med L på heltid och det är bara kul. Vi har verkligen funnit varandra på senaste tiden.

Jag missade dansen förra veckan eftersom jag var på Marit-konsert, så jag låg lite efter i koreografin idag. Tydligen hade många varit borta så vi gick igenom från början ganska noga. Det gick över förväntan bra och det var en kul koreografi. Slapp golvet för en gångs skull. Mina knän har varit blåa sen terminen började av allt krypande på golvet.

Så var L tillbaka idag, vi har inte setts på de senaste tre veckorna för att antingen hon eller jag varit borta. Det var kul att snacka med henne. Hon hade gjort en massa förändringar i sitt liv. Kom på att vi aldrig hinner prata mer en max fem-tio minuter varje danstillfälle, det blir inte att man hinner säga så mycket. Så jag tyckte vi skulle ses i helgen. Hon tyckte det var en bra idé. Jag måste göra sånt lite oftare, träffa nya människor. Jag måste bli bättre på det, att socialisera. Det är något jag måste jobba på under praktiken också så att jag skapar en massa nya kontakter. Jag är ju snart vuxen liksom, dags att bli det i sinnet också.

Jag fick ett nytt förtroende för min danslärare igår. Jag vet inte riktigt vad den grundade sig i men på något vis infann det sig. Det är som att han slappnat av lite. Han vann vår respekt med disciplin, och nu kan han softa lite. Vi kör fortfarande en hård uppvärmning som är väldigt stärkande för benen (och tänjande - gosh!). Det gillar jag, det ska kännas ordentligt att man har tränat. Sen själva dansen tar oftast i en specifik muskel som man inte tänker på förrän dagen efter när man har träningsvärk i den (högra sidan av nacken eller undersidan på foten exempelvis). Vi fick även köra lite teknik igår med piruetter och så. Det var länge sen, han har mest koncentrerat sig på koreografin hittills. Jag gillar teknikpass. Han var runt och visade vad man skulle tänka på och drog lite här och tryckte lite där under tiden. Det gillar jag också, så att man vet att man är på väg åt rätt håll liksom. 

Även igår körde han på med oss. Han är hård med att man inte får fråga förrän man gått igenom ett steg klart. Det är underbart skönt för tjejerna ställer en miljard specifika frågor innan vi ens hunnit få en känsla för helheten i steget. Det är väldigt tidsödande. Det tyckte jag var bra att han sa ifrån. För sen är fritt att fråga och då går han lugnt igenom det man undrar.

Så vad ligger respekten egentligen i? Han var inte lika hård under själva koreografin i och för sig vilket gjorde att man kunde köra på utan att oroa sig för hans hårda blick. Men jag vet inte om det var just det heller. Jag tror snarare att det beror på att jag nu finner honom attraktiv i och med att jag fått en större känsla för vem han är. Något som är alltigenom ont för mitt fortsatta dansande. Men, men, man får väl vara glad för det lilla.