Hannas Plats

Vår danslärare var borta igår. Då kom hans vän, som brukar vara med ibland, och steg in som vikarie. Han har alltid presenterat sig som Benny, den här dagen var han dock Benjamin. Det var som att han ville ge en seriösare framtoning plötsligt genom att ge oss sitt riktiga namn. Han sa att han var väldigt oförberedd, det var det han började med. Han verkarde också osäker på vad han skulle göra som uppvärmning och hur länge han skulle göra det. Så vänder han sig till oss och säger att vi ser helt deprimerade ut. Jag var en millimeter från att säga att det beror på att han ser helt skräckslagen ut. Men jag tänkte att det nog inte var psykologiskt korrekt med tanke på att han antagligen var skräckslagen.

När vi gjorde diagonalövningar var han bra på att ge personlig respons, dock inte till alla. Men det är sällan vi har fått det från vår ordinarie lärare. Jag tycker att det ger mycket.

Överlag är han ju väldigt söt och duktig på att dansa, men inte mycket till pedagog. Han passade även på att säga att det var evigheter sen han ledde klasser. Han glömde att räkna in oss hela tiden vilket ledde till att vi nästan aldrig gjorde början och alltid var osäkra på om det var meningen att vi skulle ha dansat. Det var lite märkligt även med tanke på att han inte själv kunde koreografin särskilt bra. Han visste knappt själv när den började. Ofta visade han oss fel och tyckte ändå att vi borde klara att göra rätt.

Han bad om ursäkt ungefär 50 gånger under klassen. Jag ville gå fram och ge honom en liten microlektion i ethos efteråt. Han var inte dålig, men han verkade själv tycka det. Det viktigaste är att tro på sig själv, annars gör ingen det. Men å andra sidan minns jag honom som killen som presenterade sig första gången med att säga "Jag är ingen talare, men..." Det verkar på något vis vara ett genomgående tema. Jag vill bara peppa honom!