Hannas Plats

Jag fick ett nytt förtroende för min danslärare igår. Jag vet inte riktigt vad den grundade sig i men på något vis infann det sig. Det är som att han slappnat av lite. Han vann vår respekt med disciplin, och nu kan han softa lite. Vi kör fortfarande en hård uppvärmning som är väldigt stärkande för benen (och tänjande - gosh!). Det gillar jag, det ska kännas ordentligt att man har tränat. Sen själva dansen tar oftast i en specifik muskel som man inte tänker på förrän dagen efter när man har träningsvärk i den (högra sidan av nacken eller undersidan på foten exempelvis). Vi fick även köra lite teknik igår med piruetter och så. Det var länge sen, han har mest koncentrerat sig på koreografin hittills. Jag gillar teknikpass. Han var runt och visade vad man skulle tänka på och drog lite här och tryckte lite där under tiden. Det gillar jag också, så att man vet att man är på väg åt rätt håll liksom. 

Även igår körde han på med oss. Han är hård med att man inte får fråga förrän man gått igenom ett steg klart. Det är underbart skönt för tjejerna ställer en miljard specifika frågor innan vi ens hunnit få en känsla för helheten i steget. Det är väldigt tidsödande. Det tyckte jag var bra att han sa ifrån. För sen är fritt att fråga och då går han lugnt igenom det man undrar.

Så vad ligger respekten egentligen i? Han var inte lika hård under själva koreografin i och för sig vilket gjorde att man kunde köra på utan att oroa sig för hans hårda blick. Men jag vet inte om det var just det heller. Jag tror snarare att det beror på att jag nu finner honom attraktiv i och med att jag fått en större känsla för vem han är. Något som är alltigenom ont för mitt fortsatta dansande. Men, men, man får väl vara glad för det lilla.