Hannas Plats

Bra saker med sommarvärme:

 

- kroppen behöver salt = chips

- jag kan åka till jobbet bararmad och barbent

- allt känns lite roligare

- jag kan ha solbrillor på mig

- det eviga ljuset

 

Mindre bra saker med sommarvärme:

 

- studenterna i mitt hus drar ut på gården och sätter upp DJ-bås och kickar boll

- den ickeexisterande arbetsmoralen

- att det känns som ett nerköp att åka till Kroatien

- det eviga ljuset

 

När jag flyttade in gjorde jag en adressändring. Skatteverket hjälpte mig att avgöra vilket lägenhetsnummer jag hade eftersom det inte stod på dörren. Nu, nästan tre år senare, visar det sig att jag varit skriven på fel lägenhetsnummer. 

 

Så jag ringer till skatteverket för att ändra. Och blir nästan utskälld. "Det är JÄTTEVIKTIGT!"

 

Jag kände att vi kanske har olika prioriteringar om vad som är jätteviktigt. 

 

Men jag förstår om lillasyster vill ha koll på mig. 

Jag har väldigt svårt för att be människor om hjälp, både i smått och i stort. Men när någon ber mig känns det nästan aldrig besvärligt. Det känns ganska skönt att vara behövd. Men det är det där med tack. 

 

Jag upplever det som svårt att svara när människor tackar. Jag vet inte vad jag ska svara. 

 

"Det var så lite". Det upplevs inte alltid som lite för den som tackar, och då kan det nästan vara provocerande att säga det. 

"Nöjet var helt på min sida". Lite storslaget. Kan funka bättre på andra språk.

"Det gjorde jag så gärna". Lite väl käckt.

"Varsågod". Ja, varför använder jag inte det lite oftare. Jag känner mig förmäten när jag säger varsågod, som att jag verkligen gjort en insats - även om jag faktiskt gjort det. Samtidigt kan jag uppleva det som en markering när det används av andra.

"Tack, tack". Jag säger det ibland. Eller "tack själv". Men det är ju lite löjligt. Det är inte alltid som man faktiskt har något att tacka tillbaka för.

 

Samtidigt gillar jag att säga tack. Jag säger tack, även om det inte finns något att tacka för. Tack: för snabbt svar, för hjälpen, ändå (oftast för inget alls), tack tack (när jag betalat). Tack är ett litet ord med stor potential. Men det är svårmanövrerat. Varför har jag så svårt att ta emot ett tack?

 

Vad svarar du på tack?

 

(Vad man svarar på tack är inte minst något som kommer upp som fråga från människor som lär sig svenska.) 

 

Hade jag varit med på Fångarna på fortet hade jag nog aldrig skickats in i cellerna där det behövdes någon armstark person. Jag är motsatsen till detta. De senaste dagarna har jag fått höra lite för mycket om mina klena armar. Jag tränar i nuläget nästan bara kondition, även om dans ofta inkluderar armstyrka, men mer subtilt.

 

Jag vägrar gymmet. Främst för att jag anser att det är så nära i-landet det går att komma. Hela grejen med att bygga en anläggning så att människor ska kunna gå dit och dra i och lyfta saker för att få träning. Istället för att till exempel göra något vettigt på dagarna. Det är konstigt och ger mig nästan lite avsmak för mänskligheten. 

 

Men okej, låt säga att jag nu behöver lite extra styrketräning. (Även om det nu inte verkar så eftersom jag borde ha utvecklat muskler om jag faktiskt behövde det, men okej...) Då får jag göra det hemma, så jag slipper se eländet gymmet. Så jag har blivit med kettlebells. Kört mitt första pass efter joggingturen. Kettlebells i vardagsrummet. 

 

Nu är det bara att vänta på att musklerna ska utvecklas. Under tiden käkar jag jordnötter. Stora jordnötter. 

Det är den här tiden när världen luktar skolavslutning. Om man kunde samla på lukter skulle jag vara ute och samla nu. Jag kan längta efter den här lukten hela året. Lukten av björk, gräs, hägg, maskrosor och mylla. 

 

Det finns inget ljuvligare än att kunna sitta behagfullt på balkongen fortfarande vid 19 på kvällen och läsa, iförd linne. Det är trots allt bara maj! Och det här är mellersta Norrland. Jag förstår knappt att det är sant. 

 

Det är bara badet som saknas. Jag har ännu inte tagit mitt första dopp och det är förstås något av en besvikelse. 

 

Jag har tagit hand om mig själv mer eller mindre sedan jag var 14 år. Både mentalt och rent fysiskt. Man kan säga att jag har levt som vuxan sedan jag var 14, det vill säga i snart 20 år. Att då plötsligt befinna sig i ett mentalt tillstånd av tonåring är väldigt märkligt.

 

Jag är doktorand. Jag brukar kalla det akademins tonåring. Man är i utbildning, det finns överordnade - lektorer, disputerade, docenter, och så finns det "far- och morföräldrar" - professorerna. Dessutom finns det en person med ansvar - prefekten. Jag är lägst i hierarkin på institutionen, bland de anställda. Jag är tonåringen, den som får göra fel, som blir ledd på rätt väg och som inte har någon direkt status. 

 

Ibland när jag sitter med mina handledare, som är världsbäst, så får jag tydligt känslan av att vara barn. Jag får frågor som jag inte kan svara på och det är mentalt jobbigt och jag får en regression. Svarar "jag vet inte" frustrerat i olika situationer. Lite som ett barn. 

 

Även på konferenser blir det tydligt att jag är lägst i hierarkin. Och på något konstigt sätt går det alltid lätt att identifiera andra doktorander, andra i samma statusposition. Det initierar ett visst beteende. Dessutom vet ju alla att det är svårt att umgås obehindrat över hierarkigränser. Så doktorander tycks hålla ihop. 

 

Det här är en märklig känsla att ha. Att ha varit vuxen länge och att ha tagit hand om sig själv och sedan att plötsligt ha personer som ska "uppfostra" mig. Den akademiska uppfostran är en märklig sak. Egentligen gillar jag min situation, eftersom jag nästan alltid gjort mig bäst då jag slår lite från underläge, fri från ansvar men ändå vuxen. Samtidigt ska det blil fint att en dag på kliva upp ett steg på pallen. Kanske kommer det att märkas på min kroppshållning. Eller hur kommer det sig annars att jag alltid kan identifiera andra doktorander?

Min pulsklocka har fått tonårsattityd. Den lägger av precis när jag stänger av den efter avslutat pass. Och ni vet hur det är med Tamagotchin - har den inte fått mat så måste den matas. Det innebär att jag måtse mata den snart igen! Ett pass missat av pulsklockan är inget pass.

 

Det blir irriterande många pass i längden. Som aldrig loggas. 

Jag har haft en fin helg. Solig och social. En bra kombo. 

 

Tant har till och med varit på lokal. Bara att jag kallar det för att gå på lokal är tydligen tantvarning. För mitt sällskap menade att det är ett ålderstecken att jag aldrig går på lokal. Att jag håller på att fasa ut ungdomen. Jag undrade vad alla andra som var äldre då gjorde där. Men de är i en annan fas i livet, en då man hittar anledningar till att lämna hemmet. Det känns rimligt. 

 

Den senaste tiden har jag sett citronbiskvier lite var stans. Nu har jag börjat crava dem. Och då finns de ingenstans. Jag har letat på bagerierna, caféerna och på affärn. Men ingen har dem.

 

Var det bara en superkort hype som inte blev bra? Varför kunde jag inte cravat dem lite tidigare? 

Jag ligger och lyssnar på stadsljuden i Helsingfors. De påminner om andra städers ljud. Men jag har vant mig vid Umeås, eller i alla fall Hagas, tystnad. Det är varmt högst upp i hotellet och fönstret står öppet. Det luktar stad. Det luktar vår. Det luktar skolavslutning. Det luktar pollen. 

 

Jag gillar Helsingfors. Jag skulle kunna tänka mig att hänga här lite mer. Så känner jag jämt. 

Som om tiden har stått stilla i Helsingfors. 

 

 

Jag har noterat att mina mjölkpaket ofta läcker. Det innebär mjölkspill i kylskåpet. Det här irriterar mig å det grövsta. För det är inte mycket att göra åt förutom att i maklig takt tömma mjölkpaketet och hoppas att nästa inte läcker. Men ofta gör ju även nästa paket det.

 

Är det bara jag som har det här problemet med NorrMejeriers tetror?

Hell week har börjat. Vi snackar värre än versionen i Mästarnas mästare. Vi snackar akademiker style. 

 

Grenarna?

- Undervisning utan röst

- Konferenspresentation utan motivation

- Ducka för representationsuppdrag

- Mingla med en aspergerdiagnos

- Äta frukost med illamående

 

Vem vinnaren är får ni se senare i veckan. Stay tuned. 

 

 

Inatt drömde jag att "verkligheten" dragits på mitt konto. 300 kronor kostade den. 

 

Det är väl ändå ett ganska billigt pris, kan man tänka, för verkligheten. 

Det var länge sen jag blev så totalt uppslukad av en bok. Men Engelsforsböckerna av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har verkligen slukat mig. Jag har aldrig direkt sett mig som en sci-fi-person, men det här går hem.

 

Delvis är jag fascinerad av att läsa om tonåringar. Alla är de så totalt olika mig, när jag gick på gymnasiet, även om de också är olika varandra. Samtidigt är känslan av tonår så otroligt bekant. Allas deras berättelser har spår av igenkänning. Minus att jag inte var häxa. Men nog hade vi häxor hos oss också, på högstadiet i alla fall. Flera stycken faktiskt. Däremot vet jag inte om de väntade på apocalypsen, vilket de här häxorna gör. Böckerna är 600 sidor långa men det märks inte. 

 

Så strax ska jag krypa ner i sängen igen och läsa om häxor, ektoplasma, svart rök, familiaris och annat som hör den magiska världen till. Jag kan inte annat än rekomendera dem. Så inget ont i den här vansinnesförkylningen som ändå har något gott med sig.

 

Så himla 90-tal, det här med feber. Borde det inte vara något som bortrationaliserats genom evolutionen. Nej, förstås inte, det har väl någon funktion. Men jag hade glömt hur det känns att ha feber. Nu minns jag. Hela kroppen minns. Smärtorna. Frossan. Svettattackerna. Pendlingarna. Det är jättesvårt att få något gjort med feber. Ändå har jag gjort saker idag. Sovit. Varit på återkontroll. Varit på middag. Jomenvisst. Känner mig rutinerad. 

 

Men mer rutin än så här behöver jag inte, känner jag. Det får gärna räcka med feber nu. Jag gillar inte att känna mig som ett vårdpaket. 

Jag har gjort mig av med glasögonen nu. För gott enligt plan. Dagen har tillbringats under lasern, sedan blundandes i sängen med nurse C vid min sida. Vi har sovit och lyssnat på Spanarna i mörkret. 

 

Imorgon kommer domen. Det vill säga hur pass väl jag ser. Det skulle vara skönt att slippa uppleva laserbehandlingen igen. Så kul var det ärligt talat inte. 

 

Jag känner mig lite lyckligare i mitt hem nu. Det känns ljusare efter omtapetseringen. Även om jag bara fick en ny vägg i sovrummet piggar den väggen upp. 

 

Ibland tänker jag på spåren av mina gamla liv som finns inrymt i mitt hem. Stereon har hängt med sedan flickrummet. Likaså spegeln som dessutom är från den blå perioden, målad av mig. Den kommer från min mamma som köpte den i sin ungdom. Den hör ihop med byrån som nu står i vardagsrummet med en sjuarmad ljusstake. Ljusstaken kommer från mamma. Vi gör så där ibland. Roterar grejerna när vi tröttnat på dem. Ljusstaken gillar jag fortfarande. 

 

Så är det farfars röda fotölj och soffbord. Jag har matchat dem med den röda lampan som morfar gjort. Just nu separeras de av en kökssoffa som jag fyndat på Myrorna. Myrorna har också levererat bland annat byrån som stereon står på och byrån med foton. 

 

I vardagsrummet skymtar lite rött till vänster. Det är en säng som jag har sovit i på landet sedan jag var liten. När jag monterar isär den tar den nästan ingen plats alls. 

 

I sovrummet hänger gardinerna som heter Gudrun. Namnet talade inte alls till mig, men färgerna var precis desamma som jag hade i mitt dåvarande rum. Därför köpte jag dem. De får hänga med. Även om jag fortfarande är tveksam till om jag gillar dem så går färgerna in även i det här rummet. 

 

Pianot köpte jag när jag gick i fyran, av min syssling Petra för 7000 kronor. Mamma klädde om pianostolen och så har den sett ut sedan dess. Nu skulle jag sannolikt få skänka bort det, om jag ens skulle lyckas med det (en tanke som ibland oroar mig).

 

Pallen i sovrummet finns i fem-sex exemplar. De kommer sannolikt från farmor och farfar och är utspridda i familjen. Alla har minst en hemma. Kanske skulle min kunna få nytt tyg tillsammans med pianopallen. Nå, här finns sittplatser i alla fall. Och ganska mycket utrymme också, jämfört med att bo i köket. 

 

När jag kommer i min standardutstyrsel, rosa cykel, rosa vattenflaska, rosa penna och normalt sett rosa skor och eller scarf får jag ofta frågan om min favoritfärg är rosa. Om jag kommer helsvart är det aldrig någon som frågar om svart är min favoritfärg. Nej, aldrig.

 

Svart är norm, rosa är avvikande. En gubbe kom en gång och berättade för mig om en tjej som hade allt i rosa. Alltså allt. Jag reagerade inte nämnvärt så han förtydligade. Alltså allt. Jag undrade varför det skulle vara konstigare än att som han komma med allt i svart. Han skrattade nervöst och sa, nehej precis. 

 

Det är dags att göra rosa till norm. Eller grön. Eller vilken färg som helst. Men varför ska svart vara norm. Så sjukt trist. 

Blogg 100 är över. Men jag har fått ny energi i bloggandet, så det var nog bra för mig. Jag ska ta itu med era utmaningar så fort jag kommer på banan igen. Eller rättare sagt kommer hem. Först, något om mina senaste dagar. Jag har laddat med energi även i köttrymden.

 

 

 

Många tror att kön är något biologiskt, något vi är. Men nej, det är något vi blir. Kön är ett verb, ett görande. Vi iscensätter kön hela tiden. Jag tänker på hur mycket saker vi helt tar för givna.

 

Varför dansar tjejerna i Let's dance utan kläder och i höga klackar? 

Varför sitter killar bredbent?

Varför har inte killar klänning/kjol?

Varför skrattar tjejer åt skämt mer än killar?

Varför förväntas tjejer vara gulliga och tillmötesgående (och får skit om de inte är det)?

Varför uppfattas killar som roliga och de busar och är roliga på mötet men tjejer som irriterande eller löjliga?

 

Ja, jag generaliserar. Men fundera över dina egna förväntningar på människor du inte känner sedan tidigare.

 

Fundera på vad du gör på dagarna, när du gör vad, vad du iscensätter. Jag funderar på det hela tiden. Blir förbannad på mig själv, både på mina förväntningar på andra och vad jag gör själv. Hur jag har internaliserat allt jag gör, mitt beteende, på grund av mitt kön. Men bara när jag är med andra. För jag går inte runt och iscensätter något när jag är själv hemma. Tänk så få som känner mig när jag bara iscensätter mig själv. 

Jag väntar lite.