Hannas Plats

Ni tror kanske att det är ett påskuppror på gång här. Snarare är det här ett pågående uppror, inombords. Enda skillnaden är att ni nu får ta del av det. 

 

Jag fortsätter citera Valerie Solanas eftersom jag tycks uppslukad av SCUM. Och eftersom jag kan. Idag har vi kommit till kärlek och sex. Två aspekter som Solanas främst kretsar runt. Solanas menar att kvinnor och män inte kan ha kärlek. "Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man."

 

Dessutom är mannen besatt av sex, detta medan: "Kvinnan kan enkelt - mycket enklare än hon tror - förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lung klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter". Är det det som driver mannen till gränslösa sexuella handlingar? "Mannen är icke desto mindre besatt av att knulla; han simmar genom en flod av snor, vadar näsan i mil av spyor, om han tror att det finns en vänlig fitta som väntar på honom. Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst och dessutom betalar han för möjligheten." 

 

Det må vara skruvat. Men det är icke desto mindre underhållande. Och skrämmande. 

 

 

Jag fortsätter på inslaget spår. 

 

För en tid sedan läste jag Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och tänkte på de normer vi lever efter i den här världen, vilka egenskaper vi värderar. Vi nedvärderar egenskaper som traditionellt ansetts kvinnliga: omhändertagande, omvårdande, känsliga. Att jobba inom yrken som vård och omsorg är dåligt betalda. Många yrken har blivit det så fort de har blivit kvinnodominerade (läraryrket är ett typexempel). 

 

Det stämmer ganska väl överens med synen vi har på vad vi anser oss styrda av. Vi anser oss styrda av vårt förnuft. Förnuft trumfar känslor. Om man frågar någon vad de går på när de ska ta ett beslut tror de oftast att de styrs av förnuftet. Sen hur det verkligen ser ut med det är en helt annan sak - ni kan ju rannsaka er själva vad som får er att välja det ena jobbet, lägenheten eller resan framför det andra. Om förnuftet trumfar känslor, om vi nedvärderar känslor, vilka är de motsatta egenskaperna - de vi premierar och värderar högt? Jo, motsatsen är ickeomhändertagande, känslolösa och kalla. Samma egenskaper som startar krig och utlöser våldsamheter. Jag frågar er nu: vilken värld skulle ni helst leva i - den känslosamma eller den känslokalla?  

 

Jag vill gärna återknyta till Valerie Solanas, som resonerar runt detta: "Mannen är uppäten av spänningar, av frustration över att inte vara kvinna, över att inte vara förmögen att någonsin nå tillfredsställelse eller njutning av något slag. Han är uppäten av hat - inte rationellt hat riktat mot dem som skadar eller förolämpar honon - utan irrationellt, urskillningslöst hat... i grund och botten avsky för sitt eget värdelösa jag."

 

I vår kultur är det förknippat med svaghet att vara känslosam, med styrka att vara känslokall. Men hur tar man egentligen de bästa besluten? Med eller utan känsla? 

 

 

Två skönlitterära intryck från igår kommer att prägla det här inlägget (samt mitt fortsatta liv).

 

Jag såg filmatiseringen av bibeln på SVT igår. Jag satt och kände mig nöjd över att de olika händelserna faktiskt är bekanta. Min bibelkunskap är det alltså inga större fel på. Det som ändå slog mig är den fanatism som berättelserna ger uttryck för och som skett i guds namn. Människor har varit beredda att offra sina söner. Män, har varit beredda att offra sina söner. Män har haft uppenbarelser av gud. Mycket har gjorts okej helt enkelt för att det gjort i guds namn. Och det är framför allt män som har handlat. 

 

Jag läste även SCUM manifest igår. Valerie Solanas skriver: "Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinsikten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion." 

 

Det var ganska många saker som slog mig när jag läste SCUM. Religion är som så mycket annat uppfunnet och upprätthållet av män, eftersom kvinnor har haft små möjligheter och liten makt historiskt. Vad går religion ut på i stora drag? Det går ut på att begränsa människors möjligheter, exempelvis emotionella. Kvinnor har blivit (och blir fortfarande) bortgifta till (ibland betydligt äldre) män. De är en handelsvara. Kvinnor (framför allt) blir begränsade i sin sexualitet eftersom de ska vara oskulder vid giftermålet. Kvinnan är också den som åt av den förbjudna frukten och den som straffas för detta. Stackars Adam gjorde ingenting. Enligt berättelsen. 

 

Och det här är ändå en religion som är alive and kicking två tusen år senare. Någon har upprätthållt och gött den väl. 

 

Ibland önskar jag att jag inte kände behovet att vara så politiskt korrekt, att jag kunde ösa ur mig av min ilska. För ni ska veta att det finns en del att ösa ur den brunnen. Vad jag är rädd för? Inte för att vara feminist. Men för att vara en feminist som "gör ner", skuldbelägger och hatar mannen. Det är inte det jag vill. Men hur många gånger har jag inte varit utsatt för det motsatta. Jag vill att feminism ska handla om att strukturerna gör både kvinnor och män till offer. För det är det jag anser. Jag vill att alla ska inse det. Ingen vinner på att lägga hela skulden och offerbördan på mannen. Samtidigt, känner jag ofta att det här är den politiskt korrekta versionen. 

 

Är det slut på smekmånaden?

Idag har jag spisat musik. Ni minns: CD-skivor, stereo, dansa, byta låt, dansa.

 

Jag är inne i en Madonna-period. Madonna har varit en del av mitt liv så länge att varje skiva definierar en tid av mitt liv. Like a prayer och Like a virgin är barndomens partyn. Erotica och Bedtime stories är högstadiet. Ray of light gymnasiet och året efter. Den toppar alla andra för mig. Känslan jag får när jag lyssnar på hela skivan. Skivan är solid. Den påminner om studenten. Den påminner om London. Så mycket känslor bor i varenda låt på den skivan. Snacka om throwback thursday. 

 

Skivorna efteråt har jag inte lyssnat lika ambitiöst på. Visst finns det godbitar, men de liknar inte alls skivorna från 80- och 90-talet. 

 

Förstå hur lysande den kvinnan är. Madonna, I love you!. 

 

 

Jag inser att jag har tillbringat (minst) två påskar med Anna. Förra året satt jag och C på Annas mammas altan i solen och drack kaffe och åt smörgås. Solen värmde i ansiktet. Llivet var gott. 

 

För tre år sedan åt jag påskmiddag med Anna and friends. Vi blåste ägg. Och vi målade ägg. Det föranledde en hel del kreativitet. Jag tänkte dela delar av den med er. 

 

 

 

 

Käkar honung från sked som en slickepinne. 

Har kommit över en spännande broschyr. I den finns följande text att läsa:

 

"Sista torsdagen varje månad fylls Klubbstugan av x:ka klubbens Aktiva kär(r)ingar och diverser kvinnliga aktiviteter som har med handarbeten och utseendet att göra

 

I mitten av månaden samlas Herrklubben ofta för att se på film, spela dataspel eller utöva andra pub-lika aktiviteter."

 

Gissa nationaliteten. 

 

Vintern går mot sitt slut. Det märks inte minst på att Vinterstudion är inne på sin sista helg. Det är sorgligt. Vinterstudion är som en lägereld för mig under vinterhelger. Något att värma sig vid och glädjas åt. Men det finns en  sak som gör mig lite nedslagen när det gäller Vinterstudion. Som lägger sordin på vintersportstämningen. Jag talar förstås om normer inom sportvärlden.

 

I Vinterstudion är det alltid mycket män. Det finns några kvinnliga experter som bjuds in också, men överlag är det männen som dominerar; i kommentarsbåset (nästan uteslutande män), bland experterna och bland programledarna. Det kan finnas anledningar till det, främst tror jag att dessa heter tradition. 

 

Men det som ändå gör mig mest nedslagen är hur kvinnorna som ändå är inbjudna får "vara med". Framför allt tycker jag att det märks i uppvärmningarna, det vill säga det som sänds på webben innan sädningen. Männen busar runt, gör roliga saker och bygger vidare på varandras berättelser och inspel. Ibland tilltalas kvinnorna, men av någon anledning ligger ljudet från andra samtidigt ute. Dessa andra (män) talar på om sina saker och dränker kvinnornas inlägg. Eller också negligeras det kvinnorna säger. Ingen spinner vidare på detta. 

 

Jag säger inte att det här sker medvetet. Tvärtom. Jag tror att det sker omedvetet. Men det blir väldigt olyckligt så att kvinnorna ofta (absolut inte allitd) marginaliseras. Med tanke på att det fortfarande är en manlig domän (ingen kan motsäga detta) så gör det saken ännu svårare. Om man nu ska tala om dominans kan man säga att det blir väldigt svårt för kvinnorna att få eller skapa dominans i samtalen och i interaktionen när de inte blir uppmuntrade i sina utspel. Återigen, det gäller inte när de talar om sina expertisområden, anledningen till att de blivit inbjudna. Här har får de oftast stöd i sina uttalanden från övriga. Jag talar framför allt om helhetsupplevelsen. 

 

Så nästa år önskar jag mig en sak. Jag önskar att de kvinnor som blir inbjudna att delta också blir inbjudna i samtalen. Oavsett det är runtbusandet eller annat. Nu kanske någon invänder, "jamen de vill/kan inte vara med och busa för att de inte vet hur man gör". Och det kanske är så. Men för att vilja/kunna måste man också vara bevkäm i den rollen. Och det blir man aldrig om man aldrig blir inbjuden och uppmuntrad i den.

Hela dagen går jag och tänker på det där jag ska skriva här. Formulerar i huvudet, men inte med tangentbordet. Sen när jag har väntat klart är jag för trött i hvuudet för att formulera det på riktigt. 

 

Men imorgon. Kanske. 

Norrlands inland avfolkas. Om utveckligen i Åsele håller i sig kommer samhället vara helt dött om 55 år. Jag tycker det känns otroligt sorgligt. Särskilt som det ju faktiskt finns människor som vill bo där. Men förutsättningarna gör det svårare och svårare för varje år då vård och omsorg läggs ner och tvingar människor att resa längre och längre för att få sina behov tillgodosedda. Hela syftet med att bo i ett litet samhälle är väl just att ha nära till det som man behöver mest. Detta tas ifrån många inlandsbor i Dorotea, Åsele och på andra platser. 

 

Det känns också sorgligt att samhällen ska dö medan människor i storstäderna trängs och betalar hutlösa priser för boende. 

 

Jag kommer från Sveriges mellanland. Har bott nära eller i Stockholm 30 år av mitt liv. Jag flyttade till Umeå och konstigheten i detta märks på vilka frågor människor har ställt mig i och med att de förstått att jag lämnat Stockholm för Västerbotten. Varför? Ingen skulle fråga mig detta om resan varit den motsatta. 

 

Det känns trist att det som är normen också är det som är lättast. Ger det oss mest livskvalitet att bo i en storstad? Det har jag svårt att tro. 

 

Min dröm har länge varit en egen ö. Och för fyra år sen blev det lite lite tydligare. Jag vill komma närmare naturen, så där som man gör om man flyttar norröver. För 2,5 år sen flyttade jag norröver, om än till Umeå. Det var steg ett. Vi får se när jag lyckas iscensätta steg två. 

 

Till dig vill jag säga: Gör något unikt. Gå mot strömmen. Flytta till Norret. Bara göre. 

 

Jag knep nog den absolut sista biljetten till den här föreställningen. Längst bak, längst ut, där satt jag hällde i mig en halv liter vatten och sög i mig en hel ask halstabletter i desperat försök att hålla tillbaka torrhostningsattackerna som istället kom ut genom ögonen. 

 

Det var stand-up, så det var praktiskt taget arbete. Jo, faktiskt. Femtio procent ironisk generation och femtio procent trubadurhumor. Schyffert hånade in-house-twittrare och (Björn) Gustavsson skrev en låt, som ju är det tiggrar är bäst på. 

 

Och vad säger den här gamle retorikern? Jo, humor är som bäst när den är här och nu. Närvaro. Är det inte det jag alltid har sagt? Jag frågar humor-forskaren vad hen säger. Hen svarar: inget. 

 

Någon har tagit ifrån mig både rösten och kroppstemperaturen. Ge tillbaks! Tack.

Aldrig mer ska jag tillåta att någon behandlar mig så illa. 

 

Det är en tanke jag borde ha tänkt flera gånger i mitt liv än vad som är fallet. Inte för att jag önskar att folk behandlat mig illa oftare. Snarare för att jag borde ha erkänt, åtminstone för mig själv, att jag har blivit illa behandlad. Men jag har nog låtsats att det runnit av mig. Snabbt, till synes, lämnat det bakom mig. Men det är klart att det sätter spår. 

 

Idag på lunchen (jag har ju sagt att det är då allt spännande avhandlas) pratade vi om härskartekniker på tidigare jobb. Jag har varit med om väldigt många, och ganska grova överträdelser. Visade det sig. Jag vet ju att det har varit fallet, men jag har nog inte tänkt att det har varit unikt. Jag undrar varför människor, mina kollegor och chefer, känt detta behov av att härska över mig? Men framför allt undrar jag vad jag hade kunnat göra för att avvärja de här härskarteknikerna? Är en, vilket jag har varit, i underläge och en överordnad behandlar en dåligt då är det svårt att visa på det i situationen. Det krävs att det finns någon som stöttar upp en. Jag har vid ett tillfälle, till och med, blivit inkallad i efterhand och fått frågan "om det är något som är ett problem", alltså mycket spydigt frågat. När det varit jag som utsatts för en härskarteknik - som jag har försökt avvärja. 

 

Det går inte att vinna. Inte i situationen. Inte om man är själv. Men ändå. Jag kan inte heller känna att det är rätt att låta människor komma undan med att behandla sina medarbetare eller underordnade så illa. Därför går jag nästan och längtar efter att någon ska utsätta mig för en härskarteknik, och att jag direkt ska kunna identifiera den, så att jag kan se om det går att bemöta den. 

 

Läs mer om härskartekniker här. 

Vad som händer och vad jag gör. Ibland är det svårt att veta vad det är som gör att saker händer en. Jag lever i tron att jag till största del måste få saker att hända genom min egen handling. Genom att vara aktör eller regissör eller vad man vill kalla det. 

 

Nu har jag bestämt att det ska hända något bra varje dag i mitt liv. Och jag kan förstås inte förvänta mig att det ska hända av sig själv. Jag menar det kommer inte bli norrsken varje dag i mitt liv precis. Så jag måste göra något bra varje dag. 

 

Igår gick jag och bastade. På väg dit lyssnade jag på podd-radio. För mig är båda dessa entiteter exempel på livskvalitet. Jag är en person som alltid eller oftast mäter eller klockar eller på andra sätt värderar mina aktiviteter, vardagliga som stora. Men i bastun finns det bara två lägen: jag trivs och sitter kvar eller jag är varm och går ut och duschar. Inget annat avgör längden på mitt bastande. När jag går därifrån är jag varm, mjuk och känner mig finskare än någonsin. Bastun gör gott för både kropp och själ. 

 

Idag höll dagen på att inledas med något dålig. Jag hann tänka: jahapp, jag som trodde att det här skulle vara en bra dag. Men så vände det hela. Det dåliga blev bra. Och vid lunch hade jag haft en intressant samtal om konsumtion och trender med en kollega som slutade med att vi konstaterade att den andra var en intressant person. (Det är för övrigt på lunchen jag lär mig mest och som det mest intressanta i livet händer.)

 

Det var dagens bra. Men imorgon är det dags att uträtta nya stordåd. Varje dag ska det hända något bra. Jag ska se till att något med min dag är bra. Vi får se vad det kan tänkas bli imorgon. 

Lycka och magi. 

 

När man önskar sig konkreta saker kan de gå i uppfyllelse. Bilden är tagen från min balkong. Tyvärr har jag inget stativ.

 

Snart är jag norrlänning på riktigt. 

 

Hur chanserna ser ut framöver? Kolla här. 

 

Användbara ord för dig som lär dig svenska:

 

Rugguggla. Skallgångskedja. Gröngöling. Kioskvältare. As. Snapphane. Näbbgädda. Svårmod. Plugghäst.

 

Någon annan dag ska jag ge er mina bästa finska ord. Så länge kan ni väl ge mig era bästa!

Jag har sammanställt en lista under dagen. Titeln på listan är "Ämnen för blogg/terapi". Ja, tänk så nära de tu ibland kan ligga. Jag ska nu delge er denna lista. 

 

- Behovet/försöken att ständigt försöka välja "rätt" (vare sig det gäller inköp, resor eller livsval), och hitta rätt premisser utefter vilka jag ska göra mitt val.

 

- Min oförmåga till relationer med människor.

 

- Min Asperger, den konstanta rädslan att vara med människor, framför allt i grupp. Att försöka tolka och förstå människor, vilket är otroligt svårt såvida de inte är väldigt raka i sin kommunikaiton (vilket inte alltid är fallet). 

 

- Att jag alltid har människor med mig i huvudet och pågående samtal med precis vem jag vill. Det gör att jag nästan aldrig känner mig ensam. Men innebär det att jag inte lever mitt liv till fullo utan istället har de allra flesta relationerna just i mitt huvud?

 

Som ni märker handlar mycket om att göra "rätt". Och då menar inte framför allt rätt utefter de normer som finns i samhället. Snarare tvärtom (förutom när det gäller andra människor, där måste en väl vara lite mer lyhörd). Jag försöker att hitta mina egna premisser. Och det är nog det som är grejen i mitt liv och det som utgör den största delen av min tankeverksamhet. Att försöka hitta de premisser jag vill leva efter. Att definiera dem. För att sedan kunna välja när jag gör avsteg ifrån dem och när de är viktiga. 

 

En del av de här sakerna har jag med största sannolikhet bloggat om många gånger förut. Men bloggen är som det övriga livet. En serie av pågående samtal. Tankar som formuleras om och om igen. Vem vet, en dag kanske jag kan börja formulera svar. Eller premisser. 

Fick idag höra att jag nog skulle klara av att bli stå-upp-komiker eftersom jag är ett "walking joke". Allt jag behöver göra är att börja stå still.

 

Det skulle jag väl klara. 

Ibland hjälper Spindelmannen mig och täcker upp för min akilles. 

 

 

Den här låten påminner mig om Stockholm, hur jag på riktigt blev förälskad i den där staden. Det var när jag besökte min bror när han precis flyttat till Stockholm. Alla de där känslorna jag fick för Stockholm och specifikt Vasastan uppstod den där hösten 1995. Jag var 16 år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte mig att ett liv i Stockholm skulle kunna te sig. Vuxet, Eva Dahlgrenskt, med vuxna vänner, vuxna tillställningar, middagar, rödvin. 

 

Mitt liv i Stockholm blev inte alls så. Förstås. Men alla de där förväntningarna bor i den här låten. De kommer tillbaka till mig varje gång jag lyssnar på den. 

 

Ja, jag ska skriva något här idag. Det finns några saker som underhåller min hjärna.

 

- Krisen jag har med feminismen. Igen. Gör inte dumheter in the name of feminism. Det blir inte bra. Och då menar jag faktiskt andra och inte jag själv. Men krisen blir min. 

 

- Känslan av att vilja något så otroligt mycket, men inte våga säga något. Tänk att det alltid blir så när jag måste blanda in människor i det jag vill. Annars brukar jag bara fixa det direkt. 

 

- Obehaget över att ha sagt något dumt. Fast liksom bara ett ord (okej två). Märktes de ens? 

 

Dessutom glädjen i hela kroppen efter ett danspass. Jag vill bara ha mer. 

 

Kluvenheten i den här kroppen ikväll. Lycklig och olycklig. I ett. I evighet. Amen. 

Vaknade inatt av att jag höll på att klia hål på huvudet. Kom på mig själv med att undra om man kan få löss i en badbassäng.

 

Nu kliar det över mage och rygg. Vill torrborsta hela kroppen. Kan jag ha överkonsumerat badbassäng och bastu möjligen. Har inte duschat hemma sedan i måndags. Mycket bastu och bassängbad blev det. 

 

Eventuellt skulle jag behöva bada i hudlotion. Känns inte alls lika lockande men. 

Ett problem jag har med simning är att vågskvalpet i mina öron gör mig kissnödig. Allt för fort. Efter 1,5 km måste jag gå och kissa. 

 

Och jag brukar lämna bassängen då, till skillnad från er andra. 

Hej, jag heter Hanna. Jag är en kvinnlig människa. I hela mitt liv har andra kvinnliga människor sagt till mig att jag är rolig. Den roligaste de känner. Att jag borde bli komiker. Sedan jag var liten. Och fortfarande. Men aldrig har någon manliga människa sagt det till mig. I alla fall inte rolig som i humoristisk. Möjligen har de sagt till mig att "du är rolig du", som i lite konstig, korkad. 

 

Det här tycker jag är intressant och jag undrar varför. Eller nej, jag tror snarare att jag ses som ett hot som rolig kvinnlig människa. Jag tror det finns många manliga människor där ute som tycker att jag är rolig. De säger det bara inte. Av olika orsaker. Jag kan ju inte vara roligare än manliga människor? Så roliga är inte kvinnliga människor. Generellt sett. 

 

Jag tycker att det är så intressant att jag vigt mitt liv åt detta. I alla fall fem år av mitt liv. Min avhandling heter preliminärt "Jättekul att det är så många tjejer här ikväll - Humor och iscensättande av kön i politisk parodi på TV". Jag vill veta hur kvinnliga och manliga komiker blir stöttade till att vara roliga, att framstå som roliga. 

 

Jag är rolig. Det har jag alltid vetat. Men jag har också alltid vetat att jag aldrig kommer att bli rolig som yrke. Istället ägnar jag mig åt att studera det roliga. 

 

Lyssna gärna på Soran Ismails Vinter-program, det handlar (runt 37 minuter in i podd-versionen av programmet) ganska precis om det jag intresserar mig för. 

 

 

Varje morgon flätar jag mitt hår. Flätan får en hårsnodd längst ner. Ibland händer det att jag tappar bort snodden. Hittills har den nästan alltid kommit tillbaka, upphittad på ganska oväntade ställen. 

 

En morgon försvann den. Upphittades flera timmar senare när jag satt på en stol som jag inte suttit på tidigare under dagen. 

 

En gång hittade jag den i trosorna (?). 

 

Idag hittade jag den på magen, under klänningen, flera timmar efter att jag tappat bort den.

 

Hur tar den sig till alla dessa ställen? Det är det jag vill veta.

Sportlov. För mig innebär det att mina sportiga aktiviteter ställs in. Dansen har lov. Så jag har extra mycket tid. Tid som jag passar på att ägna mig åt att jobba på istället. Lite längre. För att jag äntligen hinner. Det är ganska skönt att sitta och skriva på kvällen, just därför att jag inte har kravet på mig.

 

Dessutom har jag stuckit till badhuset bara för att basta. Det tar mig bara en timme att göra denna utflykt. Ändå hinner jag det nästan aldrig göra den på vardagarna. Det känns verkligen som lyx, denna lilla aktivitet. Det har blivit min sportlovsaktivitet. Nu när skidandet och dansen är inställd. Imorgon blir det dock innebandy. Bastun inställd. 

 

På önskelistan står: en egen bastu. Kanske i köket?

 

 

Kan någon gissa vad det här är?

 

Jag har misslyckats med #blogg100. Men jag är inte ledsen för det. Inte när anledningen heter internetskugga. Tvärtom. Jag har varit utan internet i tre dagar och det har varit väldigt avslappnande. Har knappt tänkt på internet (true story). 

 

Anledningen? Kvinnorna i mitt liv.