Hannas Plats

Kom till Norrtälje. Fick en oväntad sängkamrat. Är det Valborg så är det. 

 

Det som är praktikst när man måste tvätta igenom hela sin garderob är att man helt sonika tar allt som är grönt och kör in det i maskinen. Sen tar man allt rosa. Sen tar man allt blått. Sen tar man... ja, ni fattar. 

 

Byggdamm är inget man skojar bort. 

Att bära piano är ändå inte så kul som man skulle kunna tro. Jag ska inte göra det nu på ett litet tag. Lyckades få blåmärken i händerna!

Jag har så många saker att skriva, men inget av det blir skrivet. Så jag funderar på att utmana er. Eller rättare sagt låta er utmana mig. 

 

Vad ska jag skriva om? Jag hoppar på allt. Typ.  

Jag har lärt mig mycket den här veckan.

 

Att det går utmärkt att leva på en mycket liten bostadsyta.

Att sova trots ljus

Att sova bredvid en kyl

Att städa en hel lägenhet från byggdamm på en kväll

Att det är otroligt lyxigt med ett sovrum

Att jag bör plasta in varenda tygpinal innan renovering

 

Som sagt, en lärorik och ganska lång vecka. Jag känner mig glad att den är över. För lärdomar gör en också ganska trött. Först ska jag bara städa lite mer i helgen.

Splint. Om jag får en liten, liten träbit i fingret så är det en träsplint jag får. Splint har jag nu också introducerat som plåtsplint. Sånt som jag fick i mina cykeldäck ofta för några år sedan. 

 

Fast mest har jag nog sagt spint. Träspint. 

 

Nå, oavsett var det ingen som kände igen detta ord. Så vad får du i fingret om du drar det över ohyvlat trä?

Varje gång jag ser en smältande snöhög kommer jag att tänka på den avslutande frågan jag fick på ett fysik-prov jag skrev i åttonde klass. Frågan var en fempoängare och löd ungefär: "Vilken snöhög smälter snabbast, den rena eller den med grus i, om de i övrigt har exakt samma egenskaper". Frågan kunde ge full pott oavsett svar, bara man motiverade svaret med hjälp av fysikens förutsättningar. 

 

Jag svarade att snöhögen med sten och grus i skulle smälta fortare eftersom solens strålar skulle värma upp stenarna så att snöhögen skulle smälta snabbare. Ungefär. 

 

Anledningen till att jag fortfarande tänker på detta så fort jag ser en snöhög är dock att jag aldrig fick veta "rätt svar". Är det läge att kontakta min gamla fysiklärare? Visste han kanske inte svaret?

 

 

 

Jag sitter i köket och tittar på Vita stenen. Älskar öppet arkiv på SVT. 

 

Gillar inte känslan av smuts. Dammet ligger som en dimma över Lützen, ett tjockt lager över allt jag äger. Torkade mig just på en dammig handduk. 

 

Går runt i flipflop inomhus. Var glad att det var dansklass idag så att jag fick komma iväg, slippa vara hemma. Vet ändå inte hur jag ska fördriva kvällen riktigt. Mer än att andas. 

 

Jag är inget fan av att ha ett hem i kaos. Jag blir kaos då. 

Ärligt talat. Man sover inte bra i ett kök. Det finns ungefär 30 olika sorters ljud (ja, jag har räknat och sorterat dem) som ett kylskåp kan göra. Dessa har olika tonlägen, olika rytmik och olika tempo. När dessa ljud pågår ca 50 cm från örat på en trouble sleeper, ja, då är det svårt för John Blund att hälsa på.

 

Snart går jag in i dammolnet. Ska först krypa in i min mycket lilla TV-hörna. 

 

Om man har tråkigt i vardagen kan man alltid muntra upp sig med lite ovanliga möbleringar. Som att ställa sängen i köket. Eller vända pianot fel så att det endast går att spela på ovanifrån. 

 

Vad brukar du göra?

 

 

 

Det har kanske inte undgått er att jag gillar att basta. Jag går gärna till badhuset enkom för att basta en stund. Min stund för det andra kallar mindfulness. 

 

Jag gillar framför allt när jag får ha bastun för mig själv. Eller åtminstone dela den med andra som är tysta. När jag går dit på "konstiga" tider får jag nästan alltid ha den själv. Särskilt eftersom torrbastun som jag föredrar är impopulär jämför med den som kallas bastun (Är det alltid underförstått att bastu innebär ångbastu? Själv är jag van vid att själv få ånga på genom att kasta vatten på aggregatet - vilket nu inte ska misstolkas för dess eufimistiska betydelse). 

 

Jag gillar att vara själv för att det är tyst och för att människor överlag beter sig konstigt i bastun - kommer in iförd badkläder men utan handduk, har mat med sig osv). Idag kom det in en kvinna. Hon kastar upp dörren, stiger in och lägger in många handdukar i bastun, ursäktar just det "jag ska bara lägga in några handdukar här". Dörren står under tiden öppen. En person till kommer in. Kanske är dörren öppen i 15 sekunder. Fem minuter senare kommer två barn in och virar in sig i handdukarna men stänger inte dörren. Efter en stund stänger jag den. De tittar storögt på mig. En av de vuxna kommer in, sätter sig, virar in sig i en handduk men stänger inte dörren. Ena barnet säger "man måste stänga dörren". Den vuxna stänger. En vuxen till kommer in. Virar in sig i handduk... ja, ni fattar. Till slut stänger hon dörren självmant. Den ena vuxna tycker det är för varmt, den andra att det är härligt varmt. Själv har jag svalnat av avsevärt under hela sejouren. 

 

Men ärligt, vad är meningen med att stiga in i en bastu om man inte gillar värme. Och för det andra undrar jag: brukar de sitta där med dörren öppen? Barn är ju väldigt receptiva och de förstod att jag ville ha dörren stängd, men det verkade inte vara något de i vanliga fall tillämpade. 

 

Dörren till bastun ska vara stängd, och det gäller för samtliga trafikanter. Basta.

Jag trodde inte mina ögon när jag såg det här. Det kan väl inte ha undgått Västerbottensnytt att det heter samer?

 

Ibland kommer jag att tänka på vilken fantastisk plats i mitt liv jag är på just nu. Jag har verkligen hamnat rätt till slut. Aldrig har jag omgett mig med så många fina kollegor samtidigt, där jag liksom gillar och kan underhållas av vem som av dem på lunchen. Jag har ett jobb jag gillar och som inte allt för ofta går ut över sömnen. Jag har balans i livet och även om dansen fått stryka lite på foten så har jag hittat många nya träningsformer som jag verkligen gillar, kanske lite oväntat. Jag har en bra lägenhet, som snart ska få nya tapeter (även om hyresvärden har bestämt att endast tapetsera om EN vägg i sovrummet, hur nu det ska bli). Jag tar mig snabbt runt i stan till de flesta ställen på mina wheels. Jag har nära till naturen, även om jag ibland saknar det vattennära läget.

 

Ja, jag vet. Allt det där är bara på ytan. Det är framför allt inuti som jag har hittat balansen. Ibland vippar förstås den där gungbrädan också. Mörkret kommer över mig. Ibland känns allt misär. Men idag är allting strålande. Jag tar vara på det eftersom jag inte vet hur det är imorgon.

 

Jag älskar det här livet.

 

Jag kräks lite på normer just nu. Eller det är väl ganska generellt i och för sig. Jag har bara haft mer anledning att tänka på det på sistone. Framför allt kräks jag på hur vi pratar om normer. Det går inte att vinna över dem. För så fort vi pratar om dem reproducerar vi dem.

 

Jag önskar inget mer än att människor bröt normer lite mer i vardagen. Både stort och smått. Men framför allt stort. 

 

Jag önskar att människor gjorde fler annorlunda val. Val som fick oss att lyfta på ögonbrynen. Första gången. Och som sen utvecklade våra normer. Jag vet, det händer redan. Dagligen. Men mest känns livet som ett lämmeltåg. Folk tågar på.  

 

Om normbrottning någonsin blir en OS-gren vill jag bli normdrottning. Eller normbrottningsdrottning, okej. 

 

Om ni ser ett åskmoln så är det för övrigt säkert mitt. 

I vårt övermedierade samhälle undrar jag var ventilerna finns. 

 

Jag längtar plötsligt ut. Till den där stugan. I skogen. Med ett litet lantbruk för eget bruk. Isolera mig helt. Bli kuf på riktigt. Jag tror det är målet. Och att jag skulle göra det jäkligt bra. 

Jag lät kaffe komma in i mitt liv igen. Det blev destruktivt. Så nu vinkar jag återigen adjö.

 

Men det är synd på en så fantastiskt god dryck. 

Jag har varit på min första högmässa på minst ett halvt liv. Definitivt den första i Umeå. 

 

Det första som slog mig var hur välbekant kyrkorummet känns för mig. Trots att jag bara varit i Umeå stadskyrka två gånger förut så är hela miljön varm och bekant. Det luktar kyrka och det är välkomnande. Jag tillbringade ganska mycket tid i kyrkomiljö som barn. Jag gick på kyrkans barntimme, miniorerna och juniorerna, jag sjöng i två olika kyrkokörer och jag konfirmerade mig. Allt har gjort att jag är inskolad i den kristna traditionen. Även om jag inte kommer från en kristen familj.

 

Jag har absolut ingen aning om när man ska ställa sig upp. Men jag följde hjorden och det gick bra.

 

Jag kunde inte psalmerna. Men mannen bredvid mig kunde samtliga och han sjöng bra. Jag sjöng med.

 

Prästen hade en otacksam publik när han skämtade. Men han gjorde det ändå. Han skämtade om ett stort "men", "trots att det mest är kvinnor i kyrkan". Han skämtade även om "Härlig är jorden, även om hjorden med h kan vara ganska svårhanterad". Mannen bredvid mig skrattade till lågt. De andra skrattade inombords, om de alls noterade skämten. 

 

Det måste vara jobbigt att vara präst om man inte kan eller vill sjunga. Nå, prästen sjöng nu i alla fall. Inte precis som det skulle vara. Men Jesus älskar honom som han är.

 

Nattvarden innebär numer glutenfria oblater och alkoholfritt vin. Så jag tog förstås emot både Kristi kropp och Kristi blod för mig utgjutet. 

 

Jag kan inte den nya versionen av Fader vår. Jag är olds school och föredrar det ärligt talat. Den gamla versionen är mer rytmisk. 

 

Högmässan var texttolkad. Det måste vara ett vansinnigt otacksamt och svårt jobb. Men spökskrivaren kämpade på. Vid ett tillfälle blev Umeå Luleå, men det är sånt man får ta.

 

På det hela taget, en varm och positiv upplevelse. Kyrkan var mer eller mindre fullsatt. Det är en väldigt allvarlig situation, skämten till trots. Och jag kan uppskatta att det får vara allvarligt.

 

Mest satt jag och tänkte på kyrkorummet, trots allt. Hur jag skulle vilja spela och sjunga i den där underbara ackustiken. Så jag bestämmer mig för att jag ska göra det. På något sätt. 

 

Jag har tillbringat hela eftermiddagen med en bok. Inte vilken bok som helst, utan Gul utanpå av Patrik Lundberg, alias Pudding.

 

Pudding ingick i samma bloggkluster som mig och som jag var med och startade 2007. Vi kallade oss Blogmafia. Det var en fantastisk tid, bloggarna vi hade blomstrade. Vi träffades med jämna mellanrum hela gänget. En del reste över halva landet för att vara med på våra bloggdejter.

 

Alla i bloggklustret hade sin specifika historia, sin anledning till varför de bloggade. Någon hade precis börjat livet efter en cancerbehandling, någon kämpade stenhårt mot skador och för att nå drömmen om att bli polis, några var nyskilda och trevade efter ett liv efter det, någon var nyhemkommen från att ha levt utomlands många år, någon längtade efter barn osv. Jag följde alla deras liv via bloggen med skratt och gråt.

 

De flesta av dem har de nu slutat blogga. Det känns på ett sätt lite sorgligt, eftersom det betyder att jag inte är med dem dagligen längre. På ett annat känns det fantastiskt. Anledningen till att de slutat är i de flesta fall att den där anledningen till att de började blogga, deras mission i livet, nu har uppfyllts. De är på den plats där de hela tiden hoppades att hamna. Jag följer fortfarande några av dem, fast lite mer på avstånd. Jag var den som blev kvar i bloggen. Betyder det att jag fortfarande har min mission kvar? Mycket möjligt. Eller antagligen är det så. Jag letar fortfarande efter min ö.

 

Gul utanpå är i alla fall den resa som jag delvis fick följa via Puddings blogg, live så att säga. Hans resa tillbaka till Sydkorea, landet där han föddes och därifrån han reste 9 månader gammal för att leva sitt liv i Sölvesborg. Det är en hisnande resa. Jag får en känsla av Haruki Murakami. Det är miljöer som jag inte förstår och känslor som jag inte har någon erfarenhet av. 

 

Jag tycker förstås att du också ska läsa den. Den höll mig fast från sida ett till sida 220. 

 

Text är skickad. Innan lunch till och med. Axlar välkomnas ner från öronen. Jag jobbar sjukt effektivt och snabbt när jag behöver. 

 

Text är förstås inte färdig. Jag vet inte ens vad färdig är. Vad innebär det konceptet? Klurig känsla. Att känna sig färdig. 

 

Men min hjärna har lite paus just nu i alla fall. 

Mormor ringer ibland.

Hon vill sällan prata särskilt länge.

Men hon vill höra om hur våren fortskrider här, om det går att åka skidor fortfarande, om isen ligger.

Hon vill höra min röst.

Det blir lite långsamt hos henne och ibland känner hon sig lite ledsen säger hon.

Klumpen i halsen. Lilla mormor.

Så långt bort ifrån mig och resten av familjen.

Men så säger hon, inte så ledsen. Bara lite.

Sen är hon glad igen.

Så avslutar hon och säger att hon ska fortsätta läsa sina romaner.

Önskar mig en god kväll.

Tre minuter har gått.

Tre minuter och många mil.

Jag har flugit hela vägen till henne och hem igen.

Ändå är det långt tills jag träffar min lilla mormor igen.

Jag tänker ofta på vem jag är med olika människor. Överlag är jag inte så förtjust i människor. Jag tycker det är ganska svårt att umgås, såvida jag inte har en tydligt definierad roll och ett syfte med umgänget. Trots detta tycks jag alltid finna själsfränder. Oavsett om jag ska på konferens i bara några dagar, om jag har ett nytt jobb eller allt möjligt däremellan så tycks jag alltid hitta en person som jag direkt gillar.

 

Dessutom är jag en mycket god människokännare. Jag kan nästan direkt avgöra om jag kommer att gilla en person eller inte. Det är något med utstrålningen, blicken och attityden som gör att jag kan avgöra det här redan innan de har öppnat munnen. Väldigt ofta har jag rätt. Självklart har jag ändå gått på nitar, men det har nästan alltid berott på att jag struntat i magkänslan, för ofta har jag haft det på känn.

 

Det som ändå är intressant med det här är att jag antagligen går in med en helt annan attityd själv om jag tror att jag hittat en person jag tror att kommer att gilla. Eller så är det självklart. Det gör säkerligen dem till en bättre människa, eftersom jag "gör" dem bättre, precis som dessa personer gör mig till en bättre människa. 

 

Så mycket av min person blir en spegling av den person som jag umgås med.

 

Att vara en bra person är en grupp-prestation. Om två nu kan vara en grupp. Och trots att jag inte gillar människor (lätt misantropiskt jag vet) så gillar jag verkligen att få vara i den där bubblan. Bubblan gör mig bra och gör mig gott. 

Jag har möjligheten att stå på scen igen. Dansa på scen. Det var länge sen sist. En mycket mäktig dans dessutom. 

 

Men jag tackar nej. Med ett litet styng i hjärtat. 

 

Tänker ibland att jag borde vara lite mer fri i tanken här. 

 

Eller att jag vill, snarare. 

Jag erkänner. Jag ställde mig i den mycket långa kön. På biblioteket. För att läsa boken. 50 nyanser av honom. Av  E L James. Mest var jag fascinerad över tanken över hur den slagit i så många länder och så stort. Varför? Det ville jag ta reda på.

 

550 sidor tjock är den. Jag kommer direkt att tänka på Twilight-serien. De är väldigt lika i själva storyn. Dessutom är kvinnan oerfaren, rodnar mycket, upplever sig själv som klumpig i sitt sätt samt har dåligt självförtroende. Mannen är kontrollerande, morrar eller muttrar ofta det han säger, har mycket pengar och är världsvan. Hon måste dela med sig av alla tankar och känslor, han knappt av några. Där liknar böckerna varandra. Dessutom är storyn, tonårsmässig. Den är enkelt skriven, vilket ju i och för sig kan vara en anledning till att många kan och vill läsa den. Men jag gissar att det är sexet som lockar. Det dominanta sexet. 

 

Jag har hittills läst 400 sidor. Visst, de har haft mer eller mindre dominant sex ett antal gånger hittills. Men det är mycket story där emellan. Tvivelaktig story. Eller hur man vill se det. Sexet är inte heller så spännande (helt subjektivt förstås) att jag förstår dess popularitet. Ärligt talat finns det mer intressant beskriven dominant sex på internet. Bara att googla. Det är knappast ogooglebart. 

 

Så jag förstår inte riktigt grejen. Ärligt talat. Är det för att det är "rumsrent" att läsa en skönlitterär bok som handlar om dominant sex? 

 

Någon annan som har någon tanke?

 

För övrigt var det väl ren galenskap att låna boken på biblioteket. Tur att det nog främst är kvinnor som har lånat den. (Varsågod för mentala bilder.)

 

Kraften, som jag nu väljer att kalla den, har egentligen alltid funnits i mitt liv. Så länge jag kan minnas i alla fall. Den har bara haft olika skepnader.

 

När jag var liten trodde jag att jag var med i Truman show (filmen). Detta innan Truman show ens skapats. Jag såg det som att det alltid fanns någon som såg mig, vad jag än gjorde.

 

Ett tag var den hos mig i form av en man. Den här mannen hälsade på mig, främst på nätterna, han sa aldrig något. Men han satt på min sängkant. Den där mannen var så frekvent att han blev som en familjemedlem som även mina övriga familjemedlemmar talade om. Trots att de förstås aldrig träffat honom. Och även om de aldrig trott på övernaturliga ting, så vitt jag vet, så var det självklart för dem att den här mannen verkligen besökte mig. 

 

Men jag har även kallat den för min skyddande ängel. För det är så jag ser på den. Som att den håller mig ifrån riktigt dåliga saker, räddar mig när jag behöver det och håller mig från dåliga val. Kollegan kallar den numer för min inneboende vän. Och det är väl så den bäst kan beskrivas.

 

Jag har alltid burit någon med mig. Någon som jag delat mina upplevelser och erfarenheter med. Den gör att jag nästan aldrig känner mig ensam, trots att jag nästan alltid är för mig själv. 

 

På den här senaste veckan känns det som att kraften, Jesus som jag har kallat den just nu, faktiskt har stärkt mig. I de mest triviala situationer. På innebandyn var jag on fire och jag tänkte att Jesus är med mig. På handledningen började jag plötsligt att skratta när jag fick en svår fråga eftersom jag satt och tänkte på Jesus. 

 

Oavsett vad det här nu är, så känner jag mig märkligt stärkt av känslan. Och samtidigt väldigt ledsen. Som att jag tänker att det har promenerat en god man på denna jord. Honom tog de livet av. Och det var för 2000 år sedan. Det gör mig ledsen.

 

 

Det här kan roa mig vilken dag i veckan som helst. Jag har börjat skratta lite mindre åt det nu. Men det är fortfarande hysteriskt när jag är på det humöret. Det fina är att det får roa mig varje dag i veckan, om det skulle vara så, eftersom jag jobbar med det här. Från 1.10 är absoluta höjdpunkten. 

 

Ljuset förvånar mig varje år det dyker upp efter att vi har ställt om klockan till sommartid. Min kropp förstår inte kvällningen. 

 

Det är ju ändå ett kärt besvär. 

Två vänner från förr, en obruten bibel och ett välanvänt kors, båda från konfirmationen. På insidan av bibeln står det "Som minne av konfirmationen i Norrtälje kyrka den 7 maj 1994 Joh 3:16". Jag citerar Joh 3:16. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". Och över detta fälldes en liten tår.  

 

Korset har åkt på och bibeln har för första gången lästs. Matteusevangeliet först. Sen blir det Markusevangeliet. 

 

Är Jesus vägen?

 

Min påskhelg har, som vanligt, varit av det sekulariserade slaget. Det vill säga, den har stått helt ofirad, passerat som vilken långhelg som helst. 

 

Jag har sett filmatiseringen av The Bible, mycket fascinerat. Igår kom jag så till den sista delen. När Jesus återuppstod var det som att jag förstod. Jag förstod allt, vad kristendomen egentligen handlar om. Som om all tidigare kunskap, även om jag vetat exakt lika mycket, nu plötsligt fått en helt ny innebörd. Det var som att möta Jesus. Ni kanske inte tror mig. Jag har knappast gett uttryck för religositet tidigare. Jag är 33 år. Jag lever i det högst sekulariserade Sverige där "alla" firar påsk, dock utan att skänka Jesus större eftertanke. Men plötsligt så förstod jag Jesu kärlek, och ville ha en del av den. 

 

Kombinationen av att läsa Scum manifest och en bok om judendom, lyssna på Madonna, se The Bible på TV och gå och ha allmänt existentiella frågor snurrande i huvudet var tydligen det som gjorde att jag föll. Det gjorde mig helt mottaglig. Mottaglig för Jesus. 

 

Jag vet inte exakt vad jag ska göra med det här. Men jag behövde få det sagt. Nästan så att det förtjänar en egen kategori här på bloggen. Nå, det återstår väl att se. 

 

Kanske behöver jag bara en ny hobby.

En sak som jag sörjer (okej, starkt ord i sammanhanget, men ni fattar) är att jag inte har något bra promenadstråk i Umeå. Jag går gärna, men endast mot ett mål. Eller längs ett vackert promenadstråk. Detta låter sig näppeligen göras om man som jag bor på Haga. Inte nu i alla fall. 

 

På sommaren och vintern promenerar jag gärna längs med skogsvägarna på regementet. Inte jättevackert, eftersom stora delar av "skogen" utgörs av kalhyggen. Men skog är skog, vindars sus, mygg osv. Alternativet är att gå i husområden, och det känns ju bara sorgligt.

 

Nä, helst av allt vill jag ha Årstaviken, eller något annat vatten går bra, att flanera längs med. Sätta mig på en sten, känna solen i rygg eller på kind. Höra änder kvacka förbi. Spegla mig i vatten. Allt det där mycket poetiska. 

 

I Umeå har jag lite för långt till vatten. Om det nu är promenerflanera jag vill ägna mig åt så vill jag inte först behöva cykla alternativ gå en halv promenad först för att sedan strosa längs vattendraget. Nej, då får det faktiskt vara. Visst, på somrarna kan jag cykla ner till älven bara för att sitta på min favoritsten. Men dit är det i ärlighetens namn ganska långt kvar i utomhusgrader. 

 

Så några promenader blir det knappast här. Såvida det inte är outgrundligt vackert på träden och jag får med mig kameran. Våren är inte en vackert-på-träden-period. Så jag blir mest inne. Bland bokträden. Alltså, böckerna. Och det går också bra. Bara man inte säger något till mamma.