Hannas Plats

Några få ställen har jag under en perioder av mitt liv fått kalla mitt hem. Domherren, Grind, Queensway, Grofit och nu senast under åtta år, Skanstull.

I Skanstull har de fula husen blivit vackra, under åren som jag har kallat det mitt hem. De trista tegelbyggnaderna och betongen har fått liv. Jag tycker att min tull är helt olik alla andra tullar. Här finns allt man behöver, butiker, matställen, närheten till vattnet, vänner, fantastiska vyer, uteställen- och förstås mitt hem. Det är ett eget hjärta istället för bara en in- och utpassering till staden. Ett eget hjärta som fått eget liv. 

Och mitt i storstadssjälen har någon satt upp en dalahäst på taket. Detta mysterium för mig. Kanske en hemsjuk dalmas kom på att den skulle pryda hjärtat av Skanstull. Det finns fortfarande outforskade delar av mitt Skanstull. Ställen och attribut som döljer sin mystik för mig.

För mig är Skanstull en blandning av sött och salt. Man måste förstå och känna Skanstull för att det vackra ska uppenbara sig för en fullt ut.

Skanstull är mitt andra hjärta och ljudet av det följer mig in i drömmarna.

---

Skrivlägret: Blingbling ville att jag skulle skriva något om Skanstull.

Den första kyssen.

Alla har säkerligen läst om den perfekta första kyssen i böcker och noveller. Någon har kanske upplevt den rent av.

Själv minns jag den inte. Och då minns jag ändå allt. Någon högst oviktig person på ett party i mellanstadiet, antagligen lekte vi Svarta Madame. Eller kanske Ryska posten. Jag kan inte för mitt liv minnas vem den skulle ha varit med.

I tonåren var jag på Lollopopfestivalen. När min kompis blivit så full att hennes syster fick ta hand om henne tog jag mig iväg på en egen tur bland tälten. Där hittade jag en kille som ställde upp på att hångla. Betydligt äldre än mig, lite halvsliskig vill jag minnas. Det lustiga är att jag stötte på honom bland en bunt ansökningar jag läste för ett tag sen. För namnet minns jag. Och det finns säkerligen inte två. Jag var glad att ansökningen inte innehöll en bild, det hade kunnat bli otäckt. Ännu gladare är jag att han inte blev ombedd att komma på intervju. Det är ju många år sen och han skulle antagligen inte känna igen mig. Men ändå.

Sedan dess har jag hunnit pussa på ett antal munnar. Ganska många tror jag till och med. Men någon som jag var kär i,  någon som verkligen betydde något och som jag till slut fick möjlighet att kyssa utan att alkohol var inblandat...?

Jag väntar nog fortfarande på min första kyss. Jag är ju ung så än finns det kanske hopp.

---

Skrivlägret: Magnus ville att jag skulle skriva om min första kyss.

En skrivande varelse. Det är det jag är och vill vara. Jag definierar mig i mitt skrivande. Jag vill samla mina tankar och fokusera dem genom att skriva ner dem. Låta dem bli sanna och verkliga genom att de står där. Och genom att andra får läsa dem. Genom att jag får läsa dem, sen, senare, när allt har gått över.

14 år, den första datorn kom in i vårt hem. Jag la snabbt upp en mapp som hette kort och gott Boken. Där samlade jag allt mitt material, mina krönikor som jag skrev, inspirerade av en lokal förmåga Richard, vars krönikor jag läste med andakt och samlade på hög. De finns fortfarande kvar i en blå mapp någonstans i källaren, kanske.

Boken gjordes i Works och samtliga krönikor skrevs ut och sattes i pärm. Också dessa finns kvar någonstans i källaren, kanske.

Men redan tidigare, innan datorns intågande i mitt liv, skrev jag böcker på skrivmaskinen som jag bönade och bad mamma om att ta med hem från jobbet över helgen. Jag satt hela helgen och tappade på den elektriska skrivmaskinen. Inspirationen bara flödade ut i mina fingrar, blev till scenarier och dialoger på det vita pappret. Tankar som inte gick att hejda. När skrivmaskinen inte fanns hemma kunde jag ligga i sängen i timmar och bara tänka ut böckerna istället för att skriva ner dem. De hade säkert kunnat bli fantastiska undgomsnoveller.

Jag vill skriva hela tiden. Och jag vill att det ska betyda något. För mig. För någon. Att andra ska känna något, att det jag skriver betyder något.

Skrivandet är jag. Under några år som jag söp bort på vägen skrev jag i stort sett ingenting utom dagbok. Skrivna dagböcker har jag i massor, de sträcker sig säkert 20 år tillbaka i tiden. De finns kvar och jag läser dem med jämna mellanrum som skönlitteratur, med skratt, förtvivlan och ångest. Är det här jag?

För ett år sen la jag upp en ny mapp på min då nya laptop. Boken. Förstås. Och där har den legat orörd sedan dess. Jag vill skriva, jag vill skriva långt, en hel bok. Jag ska det. Saker formas och förkastas i mitt huvud. Vad ska definiera min bok? Vad ska den handla om som jag kan förmedla och som ingen annan kan? Jag vet. Jag vet precis. Men jag måste hitta hooken. Slutet. Eller kanske resan dit. Anledningen till att folk ska vilja läsa och kunna göra det utan att förstå, men kanske ändå känna det. Känna det som jag förmedlar.

Och jag tror det är bråttom.

---

Skrivlägret: Ellinor ville att jag skulle skriva om varför jag började skriva och varför det är viktigt för mig. Helst som ett spontant tankeflöde.

Regn ute, ett hjärta värkande av längtan efter sol. Längtan efter det som var innan allting dör. Tillbaka till den där känslan som jag alltid vill vistas i, värmen, välbehaget, lättheten i livet som bara finns under sommaren.

Den miserabla hösten. Ingen ork att gå ut och möta regnet och vinden. Ingen mening.

Varje år hinner jag glömma det, hur känslan av höstens närvaro tär på mitt inre. Alla som snackar om stora koftor, koppar med te och levande ljus är hurtfriska människor som bara behöver en anledningen till att få deka ner sig i soffan. Jag dricker inte te och tycker att levande ljus är överskattat. Svårt att läsa i ljuset av dem.

Det bor en melankoli i de mörka, murriga hemmahöstkvällar som jag inte behöver. De säger åt mig att vara hemma. Och vanligtvis trivs jag med det. Men de skänker inget hopp om framtiden.

Så här sitter jag nu, letar i minnet efter soligare stunder. Och längtar efter nya.

---

Skrivlägret: Lennart ville att jag skulle skriva om höstkvällar.

Det börjar dra ihop sig till skrivläger.

Jag har fått in ett antal förslag på vad jag ska skriva om. Samtliga inspirerande, vissa gav mig mer huvudbry än andra.

Jag börjar imorgon, så håll utkik. Sen är tanken att det ska komma en om dagen eller minst varannan.

Så här sitter jag i startgroparna. Med lite flyt kan det komma att smygas in en redan idag. Men det är inget jag lovar.

Läs även andra bloggares åsikter om årets skrivläger drar igång

Nedan stående inlägg kom till mentalt på seminariet idag. Vi pratade om skrivuppgifter, mer eller mindre idiotiska. Någon hade kontextlöst uppmanats att beskriva hallon. Jag förstår att det kan bli svårt med motivationen om man är 13 år och plötsligt står inför den uppgiften. Men jag skulle ha gjort det på nedan stående sätt.

Jag tycker att det är kul med såna uppgifter om man får göra vad man vill med dem.

Därför tänker jag nu uppmana dig att ge mig en skrivuppgift. Kanske en du gett någon annan, en som du har fått själv eller också en helt ny uppgift. Jag tänker mig att dessa ska skrivas (av mig) och publiceras här på hannasplats under temat språkfeber. Jag tar mig förstås friheten att tolka lite fritt och eventuellt avstå obskyriteter.

Nu har du chansen. Kom igen, ge mig något att bita i!

Läs även andra bloggares åsikter om go crazy!

Rosaröda vackra.
Lukt av barndomslånga somrar och hav.
Stora och lena mot tungan.
I mjölk med lite socker.
Hos mormor. Direkt från busken.
I diket.

Lukt av sommar.

På vintern till pannkakorna.
Som sylt.

Lukt av sommar.



Läs även andra bloggares åsikter om språkfeber, skrivuppgift

När jag började mina studier var det retorik som gällde. Helt och fullt. Jag föll för den, hårt, blev förälskad i retoriken. Allt är retorik och retorik är allt, tänkte jag som den sanna och insnöade akademiker jag var. I ett år varade min fulla och oförtrutna kärlek även om all kärlek har sina ups and downs. Sen var det dags för svenska.

Hur skulle jag uthärda tiden jag skulle spendera ifrån retoriken. Jag undrade. En ganska kort tid. Svenskan tog mig med full storm. Och jag insåg också att det var så här det skulle vara.

Man ska aldrig slå första bollen, inte acceptera första jobberbjudandet, inte falla pladask för första ämnet man börjar plugga. Det har jag lärt mig.

Svenskan hade allt det där som inte retoriken hade. Den hade den totala kompetensen knuten till sig på alla vis. Alla jag mötte i svenskan fick mitt fulla förtroende, på ett sätt som retorikerna aldrig riktigt kunde uppnå. Jag kände tillit till människorna och förtorende för att de ville att jag skulle förstå och förkasta, ta till mig och kritisera allt som jag läste och som de sa. Tilliten som jag kände till dem är en sådan som måste finnas i en lärandesituation. Jag kände deras stöd och att de ville att jag skulle lära mig, lära mig själv, men med deras goda insyn.

Sedan dess är jag fast med svenskan. Hittills har den aldrig gjort mig besviken. Den gör det för mig om och om igen.

Det handlar om tillit - eller pistis som vi säger inom retoriken. Det handlar så mycket om människorna man möter. Det är de som måste inge och förmedla tilliten. Annars är alla slag förlorade.

Läs även andra bloggares åsikter om jag talar helst svenska

Sommarvikarierna i tidningarna är igång igen. Idag kan man läsa följande:

Svd har en notis om vildsvinens rekordsnabba förökning med en bild på ett vildsvin som de menar beter sig svinigt.

I en annan notis har de ägnat sig åt grävande journalistik när de konstaterar att snyggingar i personalen inte ökar lönsamheten, även om många arbetsgivare tycker att det estetiska är viktigt.

Ekonomidelen konstaterar att Spanairs nödlandning gav lyft åt SAS-aktien.

I DN använder de den något provocerande rubriken Provrörsbarn ska befolka glesbygden i sin notis om att Jämtlandskommuner ska ge barnlösa bidrag för provrörsbehandling.

Det kan vara underhållande att läsa tidningarna ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om rubriker, sommarvikarier, Leffe på hög nivå

I veckan fick jag ett brev från ARN, allmänna reklamationsnämnden angående min tvist med Telenor. Lite förvånat läser jag

Skål för beslutet.
På hämndens vägnar.

Det gjorde mig lite glad. Snart insåg jag att det stod: Skäl för beslutet. På nämndens vägnar.

Nåja, hoppas kunde man ju alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om freudianska, felläsning, ARN, skål

När jag pratar med människor om språkvård och språkutveckling är det första intresserade personer säger: "ja, är det inte fruktansvärt att folk skriver hur som helst nu för tiden. Och de säger större än dig istället för större än du - som det ju heter". Och jag får alltid snabbt bekänna färg. För jag håller förstås inte med. Bara för att vi alltid sagt på ett vis betyder inte det att vi ska fortsätta göra det i alla tider. Språket måste få utvecklas. Fredrik Lindström skrev om det i sensaste numret av Språktidningen.

Vi skriver exempelvs Sverige och uttalar det ganska ologiskt enligt stavningen. Inte särskilt praktiskt och jag tror att stavningen kommer att förändras. Så som all förändring sker stegvis. Den historiska orsaken till stavningen är naturligtvis att det kommer från Svea Rike. Det säger vi inte längre, vi har förenklat och till slut utvecklat till Sverige.

Om vi slutar med dessa små förändringar visar det på att vi inte längre vårdar vårt språk. Ständig utveckling är vård för mig. Men ofta lever vi kvar i vad vi lärde oss i skolan. Det är det rätta för all framtid. Allt annat är förkastligt och får skyllas på vårdslösa ungdomar. De är vårdslösa med vårt språk.

För mig är språket ett sätt att kommunicera. Att vi förstår varandra är det viktigaste. Det är klart att vi vill göra det enklast möjligt för oss. Tänk bara på sms-språk med alla förkortningar. Vem orkar skriva långa uppsatser med källhänvisningar i ett sms?

Jag önskar att fler ville se språket som något som lever - för att vi använder det. Språkpolis behöver inte betyda bevara i nuvarande skick, utan tvärtom förbättra, förenkla och - utveckla.

Så vårt dagliga språk giv oss idag och förlåt oss våra kommunikationsmissar. Så som och vi förlåta dom oss språkförbistrat har.

Hitta på ett nytt ord idag!

Läs även andra bloggares åsikter om språkvård, utveckling, språkpolis, språkvåld, språkfeber

Jag tycker att det känns trist och lite fattigt med alla svenskar som går runt och försöker prata brittiska eller amerikanska.

Idag satt jag och lyssnade på en kille som pratade engelska i en timme. Och jag njöt. Han hade en så där riktigt skön engelska som inte var svengelska, men som gjorde att man hörde att han var svensk. Det var inte en brittisk eller amerikansk accent. Och han hade bra flyt i språket och ett jäkla tempo eftersom han antagligen inte behövde anstränga sig för att det skulle låta perfekt.

Och det är ju helt riktigt. Jag uppskattar även spansk eller italiensk eller japansk eller indisk brytning för dem som pratar de språken. Varför ser många svenskar det som en sån prestigeförlust att bryta på svenska?

Några repliker mannen men den sköna engelskan fick var på "tillgjord" amerikansk eller brittisk accent. Och de stakade sig och det gick långsamt, antagligen för att de fokade så på uttalet. Och där satt jag och såg ner på dem. Pamparna. De var med största sannolikhet nöjda med sina uttal.

Ett annat exempel på någon som har skön engelska är exempelvis Anna Ternheim som också har någon form av brytning i sina låtar. Det tycker jag kan få vara en vägledare.

Jag tror och hoppas att det är en förändring på gång inom engelskan. Jag ska själv sätta mig och träna på snygg engelska. Jäklar vilket tempo jag hoppas på att komma upp i.

Var stolta svenskar för fasen! Exotisch är vad det är!

Läs även andra bloggares åsikter om accent, stolt svensk, uttal, språk, britt, amerikan

Det är många metaforer nu, som blandar sig blir till en härlig förvirring. En katakres utan dess like.

Dessutom verkar det kretsa runt maritima teman som fisk och glaciärer. Havet. Jag kanske bara längtar efter havet.

Men att skriva ut är inte att tänka på. Förvirring i det fördolda, tiga still och låta tiden passera, det är vad jag jobbar med nu.

Tidens tand ska läka alla sår.

Läs även andra bloggares åsikter om katakres, metaforer, mix, dolt

Varje gång jag besöker språkrådet slås jag av vilket fantastiskt ställe det är.

Under mitt senaste besök hittade jag bibeln på nätet. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att den skulle kunna finnas virtuellt. Där kan man få en snabbgenomgång om vad som egentligen berättas i den. Något jag tänkte ta tag i en regnig dag när jag inte har annat att göra. 10 minuter ska jag väl kunna avvara på kristendomen.

Jag blir också lycklig av att få läsa månades ord, nyord och dialektord. Exempelvis var det där jag fick läsa vad en pumla var, ett ord Bling introducerade i mitt vokabulär.

Jag vill gifta mig med språkrådet!

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, språkrådet, kärlek

Nej är nej.

Nej.

Nej är kanske.

Kanske.

Kanske är ja.

Ja.

Ja är ja.

Kanske.

Ord är svårt. Verkar en del tycka.

Läs även andra bloggares åsikter om ja, nej, kanske

Jag blir glad när jag skapat snackisar i korridoren. Idag pratades det om 2007 års ordlista när jag skulle hämta te.

Då har jag fått lite uppmmärksamhet. Folk läser ibland det jag skriver om på jobbet.

Läs även andra bloggares åsikter om snackis, språk, genomslag

På temat lustiga rubriker.

Faderskapstest på torskar.

Det är inte vilka torskar som helst...

Läs även andra bloggares åsikter om who´s your daddy?

Ni har väl inte missat 2007 års nyord? 

Språkrådet har publicerat listan med ord som betalvärd, dampa, förortare, givomat, jobbtorg, klimatmat, koldioxidbanta, kristofobi, kulturkofta, munhota, näthat, pimpa, reinfeldtare, spelnykter, vardagspussel och wikipedisk

Vilka känner du igen sedan tidigare?

Uppdatering: Språkrådet har förstås också en lista ord som människor hittat på och skickat till dem.

Läs även andra bloggares åsikter om nyord, språkrådet

Kommunikation är så mycket.

En kommunikation, kan man säga istället för exempelvis ett meddelande. Tydligen.

Följande samtal utspelade sig i korridoren idag.

H: Han har inte hört av sig ännu, så jag vet inte om vi hinner.
E: Vad konstigt, det var ju hans idé.
H: Eeehhm... Du vet att han är på semester va?

Kan man kalla det bristfällig kommunikation?

En man kommer inrusande i kommunikationsrummet inför att ett pressmeddelande ska gå iväg.

- Jag brukar aldrig komma med synpunkter men nu har jag en.

Han uttalar sin visdom, som han så ofta gör när han väl talar (vilket nog är lite oftare än han vill påskina). Den intelligenta kommentaren möts av kompakt tystnad, och han lommar därifrån och säger att det kanske är han som är helt galen.

Sa jag att vi druckit champagne idag eller?

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikationens många ansikten

Jag fick härom dagen höra att jag borde mejka mig oftare. Och jag tänkte genast på mamma. Mamma sa alltid "mejka sig" när jag var liten.

Själv säger jag bara sminka mig. Vad säger du?

Läs även andra bloggares åsikter om mejka, sminka, måla, spackla