Hannas Plats

Jag tycker att det känns trist och lite fattigt med alla svenskar som går runt och försöker prata brittiska eller amerikanska.

Idag satt jag och lyssnade på en kille som pratade engelska i en timme. Och jag njöt. Han hade en så där riktigt skön engelska som inte var svengelska, men som gjorde att man hörde att han var svensk. Det var inte en brittisk eller amerikansk accent. Och han hade bra flyt i språket och ett jäkla tempo eftersom han antagligen inte behövde anstränga sig för att det skulle låta perfekt.

Och det är ju helt riktigt. Jag uppskattar även spansk eller italiensk eller japansk eller indisk brytning för dem som pratar de språken. Varför ser många svenskar det som en sån prestigeförlust att bryta på svenska?

Några repliker mannen men den sköna engelskan fick var på "tillgjord" amerikansk eller brittisk accent. Och de stakade sig och det gick långsamt, antagligen för att de fokade så på uttalet. Och där satt jag och såg ner på dem. Pamparna. De var med största sannolikhet nöjda med sina uttal.

Ett annat exempel på någon som har skön engelska är exempelvis Anna Ternheim som också har någon form av brytning i sina låtar. Det tycker jag kan få vara en vägledare.

Jag tror och hoppas att det är en förändring på gång inom engelskan. Jag ska själv sätta mig och träna på snygg engelska. Jäklar vilket tempo jag hoppas på att komma upp i.

Var stolta svenskar för fasen! Exotisch är vad det är!

Läs även andra bloggares åsikter om accent, stolt svensk, uttal, språk, britt, amerikan