Hannas Plats

När jag började mina studier var det retorik som gällde. Helt och fullt. Jag föll för den, hårt, blev förälskad i retoriken. Allt är retorik och retorik är allt, tänkte jag som den sanna och insnöade akademiker jag var. I ett år varade min fulla och oförtrutna kärlek även om all kärlek har sina ups and downs. Sen var det dags för svenska.

Hur skulle jag uthärda tiden jag skulle spendera ifrån retoriken. Jag undrade. En ganska kort tid. Svenskan tog mig med full storm. Och jag insåg också att det var så här det skulle vara.

Man ska aldrig slå första bollen, inte acceptera första jobberbjudandet, inte falla pladask för första ämnet man börjar plugga. Det har jag lärt mig.

Svenskan hade allt det där som inte retoriken hade. Den hade den totala kompetensen knuten till sig på alla vis. Alla jag mötte i svenskan fick mitt fulla förtroende, på ett sätt som retorikerna aldrig riktigt kunde uppnå. Jag kände tillit till människorna och förtorende för att de ville att jag skulle förstå och förkasta, ta till mig och kritisera allt som jag läste och som de sa. Tilliten som jag kände till dem är en sådan som måste finnas i en lärandesituation. Jag kände deras stöd och att de ville att jag skulle lära mig, lära mig själv, men med deras goda insyn.

Sedan dess är jag fast med svenskan. Hittills har den aldrig gjort mig besviken. Den gör det för mig om och om igen.

Det handlar om tillit - eller pistis som vi säger inom retoriken. Det handlar så mycket om människorna man möter. Det är de som måste inge och förmedla tilliten. Annars är alla slag förlorade.

Läs även andra bloggares åsikter om jag talar helst svenska