Hannas Plats

Oj, vad fick komma hem till mig på besök. Något som gör mig glad. Piggar upp. Nej, jag vet inte.

Alltså vad jag gillar Magdalena Ribbing och hennes svar på den ena dumheten efter den andra.

Det här är faktiskt något jag ofta funderat över, särskilt som min ekonomi varit ansträngd en längre tid. Jag håller inte alltid med henne men jag gillar att hon är så bestämd i sin uppfattning. I den här frågan kan jag förstås inte annat än att just hålla med.

"När allt kommer omkring..." En mycket märklig fast fras om jag får säga det själv. Om man tittar på den rent syntatiskt och semantiskt. Herregud vad jag är skadad av det jag läser.

Det jag skulle säga var att det funnits positiva saker med att punktera cykeln så ofta som jag gör:

1. Jag är numer kompis med grabbarna på verkstan. Fick rabatt idag. Skämtade upp dem i brygga, och sånt går ju förstås alltid hem.

2. Jag uppskattar min cykel otroligt mycket när jag väl få cykla på den.

3. Vilken energikick och urladdning det var att bli så där upprörd och sen jaga runt. Bästa träningspasset sen jag flyttade hit blev det idag. Jag är helt slut. Även mentalt förstås efter den här bergodalbanan.

Men på minuskontot ligger förstås känslan och gnager. Kommer jag att komma ut till en ny punka imorgon? Jag kan inte lita på mitt transportmedel och det är en helt förkastlig känsla.

Jag älskar fortfarande min cykel. Men jag vete fan om jag älskar den här stan lika mycket längre. Hämta cykeln från verkstad, lämna in den dagen därpå. Just att jag inte kan lita på min transport gör mig helt galen. Det känns orimligt!

Om du trodde att du läste om det här igår så trodde du rätt.

Idag är jag uppe i fjärde punkan. Fortfarande utan klippkort. Och ledsen på gränsen till uppgiven. Snart packar jag och drar.

Jag älskar fortfarande min cykel. Jag älskar fortfarande den här stan.

Men fan, vad jag är trött på punktering.

Tredje gången gillt.

I fredags var jag ut på klubb. Ni vet lokal, dans, grym musik och hänga med människor från olika hörn av världen. Fick nästan känslan av att jag själv var ute och reste för att jag kommunicerade på engelska, samt var i en helt ny miljö. Det var en bra känsla. Tant var dock mycket trött framåt 2.

Igår målade jag naglarna och tänkte: "I have no party to go to, and no friends in this town." Inte sentimentalt, men kanske lite kärlekskrankt.

Idag har jag vaknat av att solstrålar kittlade mig i ansiktet. Så jag begav mig till älven. På många sätt känns det lite som att hänga vid Årstaviken - och det var inte fy skam.

För övrigt är det en svart helg i mitt antikonsumtionistiska liv.

Något annat jag lagt märke till är att mina helger nästan är mer fullbokade här än de varit i Stockholm de senaste åren.




Jag och älven. Jag fick ett enormt badsug.



Solen!

Nytt liv nytt hår har jag ju brukat säga. Nu säger jag: ny stad ny frisör. Det gick över förväntan med klippningen, men det var mycket ångestladdat innan.

Å så har jag haft min första föreläsning. Oj, vad jag kände mig läraraktig första kvarten. Sen blev jag jag. Vet inte riktigt hur det mottogs i den föreläsande kontexten. Men jag kände mig glad i alla fall. Dessutom fick jag respons på att jag valt att ta med mig ett påskägg fullt med lattjolajbansaker i. Det var modigt av studenterna måste jag säga. Och uppskattat. Men jag kommer att göra det igen.

För mig är retorik lekfullt. I alla fall anser jag att det ska vara det att lära sig retorik.

Idag firar jag med ett glas vin. Trots att jag inte packat upp vinglasen. Det är därför bilden är suddig, om ni undrade.

Så var det höstdagjämning. Förra fredagen cyklade jag runt i mörkret utan lampor. Idag har jag pimpat mitt rosa vrålåk med lampor. Så att jag ska se något imorgonkväll.

Nu är jag redo för mörkret.

Jag har inte fattat nåt va?

Dansen blev inställd idag. Har man bara en dag i veckan så blir det extra känsligt. Mina dansnerver bor utanpå och de hoppar och pirrar.

Så jag fick hänga på gymmet istället.

Not the same.

Imorgon blir det piruetter längs de långa, öde korridorerna där jag håller till på dagtid. Jag får ständigt tvångstankar om det när jag går där. Varför inte liksom? Istället för att gå, gör det bästa av det.

Efter en tung dag igår börjar jag nu komma tillbaka på banan.

Jag hade en lång att göra lista även idag, jag får energi av att ha mycket saker att göra så de var i stort sett avbockade redan på förmiddagen.

En viktig detalj kvarstår. På fredag ska jag hålla min första föreläsning.

Föreläsning you people, jag är ingen lärare. Men jag har fått största förtroende vad gäller detta.

Jag är så peppad. Men hur förbereder man en klass på två timmar? Jag har ingen aning. Jag är bara en enkel retoriker.

Och idag kom vår studierektor in, förfärad. "Va, men hur länge har du varit här egentligen?! Ska du redan ha en klass?!

Min kollega: "Va, två timmar? Hur ska du hålla igång så länge utan att de somnar?"

Ja, så om ni har något att tillägga så går det bra i kommentarsfältet nedan.

- Tvätta - check
- Göra pumpasoppa - check
- Rösta - check
- Träna
- Sy om klänning
- Läsa
- Be till högre makter över utfallet i valet

Oväntat tillägg
- Städa tvättstugan, inte ett vackert jobb, men någon måste ju göra det åtminstone en gång i år. Förstår inte att människor vågat hänga sina kläder i det grovt smutsade torkrummet. Medelst smutsiga städattiraljer har jag nu kommit igenom åtminstone två lager smuts, men minst ett återstår.

Brrr... Känner mig smutsig. Dessutom har jag ju sett SD:s röstsedlar och bara det gjorde att jag kände mig smutsig.

Idag var det nära tårar.



Tre vackra vita fluffiga röror...



...blev en, med svarta prickar.



Den fick lite brunt ringlat över sig.

Och därav min känslostorm.

Hur?

Här.

Sen jag flyttade till norret har jag ännu inte hittat min favorittandtråd. Den står helt enkelt inte att finna i den här stan.

Då är det tur att man har en så fin vän och sugarmommy i södret som ser till att skicka en saker precis när de som mest behövs.



Tack M!

Tydligen fick jag punka av spån från klippt plåt. Fick tipset att fundera på var de håller på och bygger med plåt och sedan undvika att cykla där helt enkelt.

Enkelt. Efter några sekunders funderande kom jag på var de arbetar med plåt, eller har gjort i alla fall. Där jag bor.

Så jag ska undvika att åka hem. Lättish!

Alternativen är :
att hitta någon annastans att bo.
eller att lära mig laga punka.

Hmm...

Idag fick jag gå till jobbet. En rask, uppfriskande promenad i småduggande.

Min andra punka på en månad (trots att jag curlar cykeln och ställer den i garaget varje kväll). Jag hade glömt att det är så här det är med mig och cyklar. Vi får punka ihop. Ofta.

Ska jag behöva lära mig laga punka nu, är det så det är? Alltså jag betalar gärna för att leja bort det, men jag kan inte hålla på att knata runt med en punkad cykel fram och tillbaka och sedan vänta dygn på att få cykeln åter. JAG KLARAR MIG INTE UTAN CYKEL!

Jag ska se om det här kan inspirera mig på något sätt.

Så har jag återigen svarat på Stockholms hälsoenkät. 21 frågor av 103 i övrigt väldigt varierade frågor handlade om matbeteende och då framför allt mat som problem för övervikt. Några exempel på frågor:

- Jag blir så sugen på mat att magen ofta känns som en bottenlös grop.

- Jag är alltid sugen så det är svårt för mig att sluta äta innan jag ätit upp allt på tallriken.

- När jag känner doften av en biff som fräser i pannan eller ser en saftig köttbit, är det mycket svårt att låta bli att äta, även om jag just innan avslutat en måltid.

- Jag är alltid tillräckligt sugen för att äta när som helst.

Frågorna är sanslöst vrida mot att de allra flesta skulle ha problem med övervikt eller att de äter för mycket. Det är normen i samhället. Vi borde äta mindre. Dessvärre stämmer ju inte detta på hela befolkningen, långt därifrån. Det gör mig förbannad. Man kan ju ha det motsatta problemet. En del lider exempelvis anorexi. Ingen av frågorna tog det i beaktande. Visst kunde man svara händer aldrig på samtliga, men det i sig implicerar ju inte att man har ett sjukligt beteende. Det blir också svårt att svara på frågorna utifrån ett motsatt beteende.

Jag tycker det är mycket märkligt i en hälsoenkät att utgå så totalt från en specifik hälsofråga - vikt - och bara ett perspektiv på den.

Det finns en outtalad bilprincip där jag bor. Den är att man inte ställer bilen i garaget utan utanför.

Själv ställer jag alltid cykeln i mitt garage. Där trivs den bäst. Helt själv får den stå där.

Jag gillar att Coop ganska snart uppenbarar sig här så snart jag skrivit om dem. Det gäller även andra.

Någon där ute håller ständigt koll och ser allt.

Big brother.

(Ja, kanske han också.)

Det var roligt att hämta ut dessa biljetter från en fotbollskille på lokala kiosken.

- Var det evenemang sa du? Eeehhh... dyngkåt... och helig...

- Japp, det stämmer!



Det är ett tag kvar, men jag har sett fram emot detta länge.

Igår fick jag en komplimang för mitt hår! Den kom mycket lägligt för på vägen till jobbet hann jag tänka att Bad Hair inte är en dag utan snarare en livsstil, i mitt fall. Fukt och en hjälm skapar min frisyr varje dag och det är normalt sett inte alls en särskilt bra kombo för uppåthår, som jag ju försöker ha.

Jag söker desperat en ny frisör. Inte aktivt, men i huvudet. Och på.

Hjälp.

Temporärt hävde jag besöksförbudet hos Myrorna. Vädret var strålande. Jag hade mycket energi. Och tydligen lite pengar över.

Man får studentrabbat på Myrorna och jag är ju student så det passade utmärkt. Det här med att de kör hem grejerna för sama pris oavsett hur mycket man köper är förödande för min karaktär. Jag gick därifrån två möbler rikare. Igår levererade de, killen som kör ut klämde in mig på en egentligen fullbokad dag - av någon anledning har jag flyt med sånt här, att människor bjuder till.



Mitt numera linneskåp luktade farmor och deras hus i Ångermanland inuti. Jag fick en liten tår i ögat bara av den lukten.



Kökssoffan står för tillfället i vardagsrummet. Den ska få lite nytt tyg. I övrigt är den perfekt för små människor att sova i.



Efter dessa inköp tog jag det lite lugnt i solen med en tjock bok om hur vi använder språk.

Men jag har ju glömt att berätta. Jag har blivit vald till ständig sekreterare.

Så nu är det jag och Peter Englund.

Det är billigt med bil här tydligen. Dessutom får man köpa den ren.

Det händer något spännande på mitt jobb. Jag är lite orolig att de låst in små barn för att studera hur deras språkutveckling ser ut om de inte får någon input. Universal grammatik och allt det där.

Men i så fall borde jag väl hört dem banka vid det här laget va.

En av dessa dagar. Jag har känt mig oförklarligt ledsen. En av dessa nätter. Då  jag ska behöva lyssna på torktumlaren som går med jämna intervaller för att någon inte tömt den. Det gör mig ledsen. Att jag ska behöva acceptera att de kommer då och då. De här nätterna. När hjärtat aldrig går ner i puls för att min hjärna jävlas med mig.

Just nu gör det mig ovanligt ledsen. Eftersom jag inte tycker att jag har någon anledning att ligga vaken. Eftersom allt är bra.

Det är ju det. Men jag är ändå ledsen.

En dålig dag väntar.

I wish I could sleep.

Min närmaste butik är en Coop Nära. Ganska välsorterad, jag hittar det mesta jag behöver där. Det jag främst saknar är en delikatessdisk med ostar. Annars går jag sällan bet (hittills). Men min mamma blir helt förtvivlad när jag berättar om Coop Nära.

- Så dyrt! är hennes första reaktion.

Därför blev det en exkursion till min närmaste riktigt stora butik Coop Forum idag.

Jag hinner inte ens innanför dörren innan jag blir äcklad, förvirrad, tappar matsuget och vill vända. Det är för mycket saker, för stort - och ändå inte särskilt mycket bättre sorterat för att vara helt ärlig.

Jag saknar små butiker, som finns nära, med specifika inriktningar och kunnig personal. Tänk slaktare, brödbod och så vidare. Det är dit jag vill. Bakåtsträvare? Vem vinner på Coop Forum-stilen undrar jag? Människan? Hälsan? klimatet? Knappast.

Vad hände med specialisering, kunnighet och medvetenhet egentligen?

Är det inte lite passé med den här flygvärdeinnementaliteten. Alltså jag är glad att de finnns, men vad är grejen med att göra allt synkront och ständigt leende, samt att kjolen har precis rätt längd, ansiktet är lagom sminkat och håret alltid välfriserat. Vad är grejen? Har vi inte lämnat det sedesamma hemmafrustadiet bakom oss?

De är kvinnor inte maskiner! Också flygvärdinnor måste kunna ha dåliga dagar, se söndergråtna ut, osminkade, komma till jobbet i trasiga jeans, stänga luckorna i fel ordning huller om buller, visa hur man sätter på flytvästen under press (dvs bakochfram).

Däremot kan de gärna få säga allt det där som man eventuellt vill veta i högtalarna i en takt som inte går i 250. Jag fattar, de har sagt det tusen gånger förut. Men ibland är det något av det där de läser upp som man vill uppfatta och det är faktiskt stört omöjligt.

Hur skulle en flygvärdinna vara som är som mänskligheten i övrigt?

Så har jag då varit på mitt första bloggbröllop. Och nog var det en och annan bloggare där alltid. Huvudpersonen Grannen, självklart, PapaMac, FrökenSoffe, Lillebror och så förstås min egen bordsdam Bling.



Brudparet var strålande precis som vädret. Vi höll oss dock mest inomhus i tält där vi arbetade upp värmen bland annat med dans. Anna i sin blottarkappa passade på att blotta sig mitt i ett nummer. Bejublat!

Vägen ifrån denna lantliga idyll bjöd på äventyr då Anna och jag plötsligt tyckte att vägen blivit väldigt dålig, sämre än när vi åkte dit. Vi kom ut, men inte på samma ställe som vi åkte in.

Efter denna blixtvisit i Norrtälje är jag tillbaka i norret. Jag cyklade hem från flyget, snabbt gjort. Och här är det rena rama värmeböljan.

En kärleksfylld helg. Tack alla som fyllde den!

Nu ska jag ut och leka en stund. Även om jag är trött.



Moi och le Bling.



Eventuellt var även James bond där. Han höll tal.

Från mitt fönster. Sol med hotfulla moln i fonden.



På jobbet: En samisk ackja och en rysk gitarr. Hur vet jag att gitarren är rysk? Det vet jag inte, men jag tror att dess ägarinna är det.

Dansen började äntligen idag. Ny stad. Ny dansskola. Nya salar och människor. Ändå var det första som slog mig när vi började inget av detta. Det jag noterade var mig sjäv. Jag har krympt.

Alltså jag vet att våren och sommaren gick ganska hårt åt mig. Vågen har redan sagt det. Men det var först när jag såg mig själv i helfigur på lite håll tillsammans med andra sunda människor som jag insåg hur illa det var.

Jag såg ut som någon med ätstörningar. Det är inte så jag vill framstå.

Men å andra sidan så är det väl det jag har haft om jag nu inte fått i mig tillräckligt med mat för att behålla vikten. När lågvattenmärket uppmättes, första gången jag ställde mig på vågen i Umeå, hade jag totalt sett under året gått ner 4 kg.

Det känns som att jag misströstar. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra.