Hannas Plats

Jag har fått dille på krig. Vi snackar andra världskriget och jag sväljer allt med hull och hår.

Har de senaste veckorna följt dokumentären Världens undergång, samtligt material är restaurerade filmer som modiga personer lyckades fånga krypandes runt bland skyttegravar och annat. Jag tittar även på Band of brothers, även om det känns konstigt när plötsligt Vänner-Ross dyker upp mitt i kriget. Kvalitet på den serien.

Utöver fackböcker om kriget sväljer jag skönlitteratur.

Jag undrar varifrån det här intresset kommer? Min pappa älskade allt som hade med stridsflyg och flottan att göra. Själv svalde jag en 800-sidors skildringar av judarnas liv i Warsawaghettot redan som 15-åring. Så det är inget nytt påfund det här.

Det är verklighet i dess grymmaste och fulaste form. Det är väl det som gör det så fascinerande.

Jag tröttnade ganska rejält på Roberg Langdon och hela dramatrugin / upplägget efter att ha läst da Vinci-koden och Änglar och Demoner i rask takt.

Men ändå så sitter jag och sträckläser den Förlorade Symbolen nu, några år senare. Jag snackar förstås om Dan Browns senaste bok.

Det är något med miljön som verkligen fångar mig. Känslan av att Robert befinner sig i trygghet, med mäktiga personer, i mörker, i labyrinter, steget före som gör att det nästan är som en av mina egna drömmar där jag ändrar förutsättningarna själv och gör som det passar. Det finns en trygghetskänsla hela tiden. Självklart vänder sig allt emot honom, saker är inte vad man tror och så vidare. Men det är ju det som skapar spänning.

Så jag är fast igen. Säga vad man vill om Dan Brown, men killen är smart. Vilka tankar han samlar ihop i sina hisnande berättelser.

Höre och högre blir traven med olästa böcker på min bokhylla. De ligger där och tittar förebrående på mig varje gång jag går förbi.

Jag försöker ibland. Lägger mig i sängen och slår upp boken. Släcker snabbt lampan för att istället ta en lur. Vaknar och går upp. Boken blir kvar i sängen.

Antagligen är det inget som lockar tillräckligt mycket. Eller också är böckerna som lockar mest för långt ner i högen. När man lånar böcker på biblioteket bör man ju beta av dem i den ordning de ska lämnas tillbaka. Resultatet är oavsett detsamma. Inget blir läst.

Jag vill bättra mig. Jag vill ju läsa. Och ärligt talat har jag inte mycket intelligentare saker för mig.

Just nu verkar jag bara inte vilja tillräckligt mycket.

Vinterstudion. Say no more.

Sitter till och med gladeligen och ser med spänning på över 10 år gamla tävlingar. Visst, det går bra.

Det börjar gå utför för mig.

Tidningar som droppar in genom brevlådan skapar ångest. Jag lägger dem på hög och där blir de liggande. Olästa. Det finns en god idé med att få hem tidningar i brevlådan, men oftast är det nästan för bekvämt. Så bekvämt att man blir för lat för att läsa dem.

Tricket för mig är att börja bakifrån. Där finns oftast något lättsamt. Rent psykologiskt känns det inte heller om att jag ska läsa tidningen, utan bara bläddra lite i den lite. Ingen press. När jag bläddrat i den, inser jag hur mycket spännande där finns att läsa, och vips har jag läst hela. Men bakifrån.

Bakifrån, is da shit! Undrar om jag ska börja tillämpa det på skönlitteratur som känns tung också?

Läs även andra bloggares åsikter om tidningen, lättläst

Det är intressant att så mycket av diskussionen runt Tiger Woods otrohetsaffär handlar om "hur kunde han vara otrogen mot en så vacker kvinna?". Hade det varit mer ok och förståeligt om hon varit medioker eller halvful?

Jag måste ligga före min tid, men jag trodde inte kärlek handlade om utseende. Framför allt inte omvärldens åsikter om utseende. Vad är det för värld vi lever i?

Läs även andra bloggares åsikter om skönhet, framtid

Inser att jag försummat Mammas nya kille. Avsnitt på avsnitt har tankats ner, lagts på hög. Idag var det så äntligen dags att lyssna av dem.

Jag gick till dansen med mungiporna vid öronen. Vad jag saknad mina favoritkaraktärer. Tur att jag har några avsnitt kvar så att jag kan få gå runt att flina så att folk undrar vad det är för fel på mig. Klart och betarrt!

Läs även andra bloggares åsikter om Mammas nya kille, återupptäckt

Jag är så trött på självhjälpslitteratur. Jag recenserar en del böcker och där är självhjälpslitteraturen stor kan jag säga, så jag har läst en och annan bok på området det senaste året.

Det är så trist att det inte finns något djup, att alla vill kunna lite om allt, men ingen orkar gå på djupet. Självhjälpslitteraturen är generaliserande och så light att man knappt hinner tugga innan det liksom ofrivilligt halkar ner i genom strupen och kissas ut en halvtimme senare. Det finns ingen substans och när man läst den har man genast glömt vad det var man läste. För det finns inget som riktigt stannar hos en. Det liksom fladdrar till och ibland kan man få en idé, en ny tanke, som känns genialisk. Men det blir liksom inget mer. Inget att grubbla och fundera vidare på. De kommer aldrig att få ett bättre betyg än två J av fyra möjliga.

Kan vi inte få böcker om psykologi, kommunikation eller sociala spel som är lite mer faktaorienterade och inte lika lättsmälta. Ge mig något med lite tyngd! För jag känner att jag börjar bli tjatig i mina recensioner: just another självhjälpslitteratur - läs om den du har sedan tidigare i bokhyllan istället.

Kan någon våga tänka, svårt, lite på gränsen, något att riktigt sätta tänderna i. Ge mig nåt som känns!

Läs även andra bloggares åsikter om självhjälpslitteratur, light, härdsmälta

I DN idag står att läsa om socialstyrelsens diagnoskoder. Om du har en ihållande, förhöjd grundstämning, är fysiskt energisk och effektiv samt känner sig problemfri - dock med vissa drag av tölpaktighet - så finns risk att du har hypomani. Ett förstadium till bipolär sjukdom.

Så det är det jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om tölpaktig, hypomani, självdiagnos

Magdalena Ribbing hade en ganska träffande krönika i DN idag om hur dåliga människor är på att svara på e-post. Det är så enkelt, tar ingen tid. Ändå drar sig folk för det. Vad är det frågan om? Dålig hyfs? Tror inte det. Jag tror ju att det ofta handlar om ansiktshotande svar, man vill ta sig ur, har svårt att bestämma sig, måste formulera något bra och så vidare.

Jag undrar vad Magdalena skulle säga om status-livet på fejjan. Herregud! Där kan vi snacka att människor inte alltid har känsla för det passande. En del råkar spilla lite för mycket om sig själv, eller om andra. Människor lägger ut bilder där man undrar hur de kom på den geniala idén att exponera sig på det viset på Fejjan.

Dessutom är det intressant med gnäll. Statusuppdatera och sen gnälla på att ingen kommenterar. Där tror jag definitivt att det handlar om att ge och att ta. Om man kommenterar andra får man kommentarer tillbaka - som i blogglivet skulle jag säga. För visst är det lite en sport att få människor att skriva något. Människor skriver de mest geniala saker i sin status, men får ändå ingen respons. Hålla på halster, inte ge utan att få. Lite så. Man skulle kanske kunna skriva en avhandling på temat fejjan-liv.

Läs även andra bloggares åsikter om fejjan, hyfs, Magdalena Ribbing

Jag såg Cocktail igår. Vilka minnen! Älskade 80-tal. Tom Cruise och Elisabeth Shue. Jamaica. Red eye. Coughlins law.

En riktigt dålig film upptäckte jag.

Läs även andra bloggares åsikter om cocktail, Tom Cruise, Elisabeth Shue

Nu har trailern för min film kommit.



Läs även andra bloggares åsikter om trailer, Hannas film, Jorden runt på 103 dagar

Jag klarade nutidsorienteringen i DN idag. Vet faktiskt inte om jag någonsin haft full pott förut. Nå, inte på utslagsfrågorna, men ändå. Var den ovanligt enkel eller?

Känner mig lite nöjd. Trots att jag är över skolålder.

Läs även andra bloggares åsikter om nutid, full pott

Från Fråga på stan, DN igår.

När jag är ute dricker jag bara öl. Problemet är att jag blir så trött av att drcka öl och vin att jag ofta får gå hem. Utekvällen blir förstörd och jag har slösat pengar på en kväll som knappt har börjat. Vad har ni för tips? Kan all alkohol göra en sömnig? Ska man dricka mycket vatten samtidigt, eller ska man blanda med typ Red Bull, eller är sprit/drinkar ett bättre alternativ?

Allvarligt. Detta måste vara dagens i-landsproblem.

Sluta drick för i helvete!!

Läs även andra bloggares åsikter om stora problem

De senate veckorna har jag slukat böcker som aldrig förut. Just nu håller jag på med en tegelsten. Emellanåt kom jag på att jag ville läsa ungdomsböcker för att bryta av. Så jag har läst om Tre deckares och Fem-gängets äventyr.

Det känns som att man missar något när man går från ungdomsböckerna till vuxenlitteraturen. I ungdomslitteraturen finns den där oförställda lyckan över småsaker. Det finns naturliga rädslor för saker som inte bara är genuin ondska, sånt vi tydligen lär oss hantera i vuxenlitteraturen som vardagsmat. Det finns också en vänskaplig värme som oftast förloras i vuxendeckare till förmån för trassliga kärleksrelationer som tycks ändlösa.

Hur hårda måste vi bli i vuxendeckarna?

Jag saknar ungdomslitteraturen. Den känns oförstörd och varmare att träda in i.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomslitteratur, Tre Deckare, Fem-gänget

Läser Hemligheten av Dan Josefsson om relationsmodellen.

Och gråter.

Läs även andra bloggares åsikter om Hemligheten, relationsmodellen, psykologi

En epok har gått ur tiden. Cityakutens sista avsnitt sändes igår. Det var härligt långt. Jag kunde inte få nog. Grät redan innan det börjat. Grät mig sedan igenom mer eller mindre hela avsnittet. När gamla ansikten dök upp. Hela säsongen har de dykt upp i ett eller annat sammanhang. Alltid har jag fått en klump i halsen. Cityakuten och jag har hängt ihop så länge, hela mitt vuxna liv. Jag har sett repriserna flera gånger. Karaktärerna är nästan som vänner.

Är det ännu ett tecken på att livet börjar om just nu?



Läs även andra bloggares åsikter om cityakuten, vemod, avslut

Som att aldrig ha gått upp. Uppstigningen frös inne idag. Till frukost testade jag om jag har det som krävs för att bli officer. Det har jag. Jag har fortfarande våta drömmar om att få springa runt i skogen iförd kvistig hatt, sova i tält och leka soldat. Var faktiskt på väg att göra lumpen en gång för länge sen.

Men inte idag. Det regnar fortfarande och jag är lite förvånad. Men glad. Det innebär att jag och min bakismage kunde krypa ner i sängen igen. Läsa ut Bitterfittan. Gråta en skvätt för kvinnskligheten, Maria Svelands klokskap och den höga igenkänningsfaktorn. Ändå tänka nya tankar om revolution. Vad det är och hur man gör sin egen. Min hjärna gjorde revolution flera gånger under läsningen av boken. En dag ska jag skriva ner de tankarna. Idag har fröet såtts och det behöver fortfarande gro. Men i den här regnmängdstakten kan det kanske komma att gå riktigt fort.

Läs även andra bloggares åsikter om officersmaterial, revolution, Bitterfittan

Jag har kommit in i en läsperiod där jag slukar böcker på löpande band. Framför allt Arne Dahls böcker. Jag är nog lite småförälskad i Arne Dahl och hans karaktärer.

Idag är det dock jobbläsning, en ny bokrecension ska skrivas.

Sen väntar en hel hög böcker på mig. Så jag kan med gott samvete krypa ner i sängen igen och kanske rent av plocka med mig en nybakt scones.



Läs även andra bloggares åsikter om Arne Dahl, jobb, scones, regn

Jag har inte röstat ännu. Gjorde nog inte det i förra parlamentsvalet heller. Kan inte riktigt känna motivationen över de där 18 platserna. Röstkortet har jag till och med förlagt, antagligen kastat i bara farten, redan med insikten att jag aldrig skulle komma att använda det.

För att ändå sätta mig in har jag lyssnat på Lantz i P1, på samtliga inbjudna partiledare. Och jag har en reflektion. Många av dem låter som att de är döda, på reklambilderna av dem har de ett stelt leende och verkar inte det minsta engagerade.

De personer som faktiskt låter som att de fortfarande lever och som jag får förtroende för är Maud Olofsson och Lars Ohly. Nu menar jag helt oberoende av vad de säger. Lars Ohly låter lugn och trygg och hans röst är mycket behaglig att lyssna på. Han säger sällan nej utan leder svaret vidare dit han vill, blir inte agiterad eller lätt retad. Maud Olofsson talar engagerat och som att hon verkligen bryr sig om det hon säger.

Men alltså Reinfeldt, han låter helt blasé. Ibland blir han irriterad och låter då släppa igenom ganska syrliga kommentarer, vilket visst kan ha ett humoristiskt inslag, men som ändå visar att man trampat honom på tårna.

Mona Sahlin ska vi inte tala om. Hon blir så lätt mästrande i sin ton, även om hon är lugnet själv. Det är kanske det där lugnet i sig som gör att hon blir lite översittartyp när hon talar. Dessutom låter hon konstant nervös med sin lilla darr på stämman.

I tidningen idag såg jag också en bild av Gudrun Schyman. Hon ser glad och levande (oretuscherad) ut. Dessutom är det en text som förklarar vad man ska göra om man inte hittar Feministiskt initiativ bland valsedlarna eller om man tidigare röstat fel (det vill säga något annat än Fi). Det väckte i alla fall mig imorse.

Hanna blev plötsligt politiskt intresserad. Eller kanske var det bara så att retorikonsulten i mig vaknade till.

Uppdatering: Nu har jag röstat!

Dagens googling: Starta eget politiskt parti

Läs även andra bloggares åsikter om gå och rösta!