Hannas Plats

Jag är inne i ett lathetsskov. Kanske har hjärnan fått lite väl många intryck att bearbeta på sistone, kanske har jag pressat kroppen lite för fårt, härjat lite för mycket. Frivilligt har jag försatt hjärnan på grönbete, gått i dvala. 

 

Saker jag gärna tänker på just nu: Hur semester smakar. Semester smakar:

 

- snabbkaffe med fullmjölk

- coca cola, gärna lite sötare än jag är van

- gräddig glass med lite artificiell smak av jordgubb

- sprite (gärna i kombination med öl...)

- pommes frites

- lamm på pinnar

- grillat i alla former

- saltvatten (gärna i kombination med hallonsaft)

- fläderblomsdryck

- salt

- saltiga flottiga chips, med tuggmotstånd

- gummi, gärna sittandes på en regulator eller en snorkel

- syrliga älpplen (se där, något nyttigt också)

- exotiska frukter 

- choklad i kombination med kola

- vitt, vitt bröd med mycket luft (som jag tyvärr inte kan äta längre)

 

En månads tjänstledighet på en Grekisk ö skulle sitta fint. Annars får jag väl nöja mig med att smaka på semester och ledighet. 

Jag var och såg Våroffer på Norrlandsoperan förra helgen. Jag blir helt glad i kroppen av att se en orkester live. Jag satt dessutom nästan längst fram så jag kunde verkligen beskåda musikernas arbete ingående. Det slog mig plötsligt hur jag ville se på de olika musikerna som olika delar i ett husbygge. Varje instrument symboliserade en yrkeskategori vid husbygge. Som att vilket instrument en person väljer att spela avspeglas också i dess personlighet, vilket förstås gäller alla yrkeskategorier. Det här var vad jag kom fram till:

 

Kontrabas - de spelade med hela kroppen med stora rörelser som kändes som de stora penseldragen. Jag tänkte på dem som träsninarna

 

Fiol - Lite tysta och nedtonade i sitt sätt, arbetssamma, som elektrikerna

 

Tvärföljt - försiktiga, lite sköra, för finlir, konstnärerna som målar eller skapar detaljer på bygget

 

Cello - bohemer, stora färgglada kläder, galna idéer, som inredningsarkitekterna

 

Trumbon - ordningssamma, alltid i slips och kavaj, säkert moderater, projektledarna

 

Slagverkare - stora, tunga, trygga, starka, hantverkarna

 

Dirigent - ledaren, gör på sitt sätt, arkitekten

 

Oboe - solist, går sin egen väg, gör kontroversiella val, byggets alltiallo som får viktiga uppdrag

 

Det är sådana saker jag har tid att fundera över när jag intar kultur. Som att hjärnan töms på allt annat, potentiellt viktigt i vardagen. Jag tyckte själv att det kändes ganska kreativt. 

De senaste veckorna har jag sporadiskt följt Livet på operan i SVT. Dansare, sångare och andra följs dokumentärt genom olika produktioner på Kungliga operan.

 

Förra veckan var det en dansare som uttryckte något ungefär så här: De stora känslorna går inte att uttrycka i ord, däremot kan de uttryckas i konst. Känslorna blir förminskade genom att man uttalar dem.

 

Jag håller med om det. Inga ord tycks exakt kunna uttrycka de stora känslorna. Men att uttrycka dem i dans, eller att se dem i andras dans, det kan verkligen bli starkt emotionellt. 

 

Men fy fasen för att ha ett arbete där en ständigt måste vara kreativ och fysisk. Vilket slit. Vilken ångest.

 

För första gången på några år kommer jag att tänka på vad jag ville bli när jag var 20. Först nu slår det mig att jag hela tiden arbetet åt det hållet och att jag nu faktiskt också gör det.

 

Jag var 20 år och jobbade på ett lite större företag. En dag hade de bjudit in en person som skulle föreläsa för oss. Det handlade just då om den inre visionen i företaget, hur vi skulle bemöta varandra och kunder. När jag satt och lyssnade på Astrid, som kvinnan hette, var det enda jag kunde tänka på "det här vill jag göra". Inte föreläsa om det hon gjorde. Men åka runt och föreläsa. 

 

Det var en så skön känsla att plötsligt inse detta. Jag åkte direkt till universitet och träffade en studievägledare. Han tittade på mig med tom blick och ett fånigt leende på läpparna. "Vad vill du föreläsa om?" sa han med insinuant ton. "Inte vet jag", det var liksom inte det viktiga! Han hjälpte mig inte det minsta. Men jag tog min snart in på ded nystartade Retorikkonsultprogrammet. Träffade helt rätt. Första terminen gjorde vi nästan inte annat än att hålla tal för varandra. Jag trivdes som fisken i vattnet. 

 

Men efter att jag trillat ut från programmet var inte självklart hur jag skulle ta mig vidare mot mitt mål. Jag jobbade som informatör, skrev mest, var intern murvel i två olika organisationer. Visionen låg i träda. Jag trivdes inte alls. Då slog det mig att jag förstås ville tillbaka till akademin där livet blomstrat. Forskarutbildning så klart. 

 

Jag tog mig dit också. Allt jag bestämmer mig för brukar slå in.

 

Men det är först nu som jag inser att jag i mångt och mycket gör precis det där som jag vill. Jag föreläser om saker som är roliga. Jag forskar, vilket också är kul. Ibland undrar jag över framtiden, vad det ska bli av mig. Ännu är jag ju inte precis något.

 

Det är då det är dags att plocka fram den där visionen igen. Med betydligt mycket mer arbetslivserfarenhet, utbildning, livserfarenhet och annat har jag en gedigen cópia jag skulle kunna använda mig av för att föreläsa för andra. Och det är ju där och då jag är i mitt esse. Det är då jag trivs som bäst, på en replängds avstånd från andra människor. 

Har ni ännu inte sett söndagens avsnitt av Babel så måste ni göra det! Det handlar om kärlek och smärta och svärta. Jag blir helt lycklig av att höra om kärlek på det här sättet. Jag är en sjuk, sjuk människa. 

 

 

Om du känner dig lite för glad finns det alltid saker att känna sig lite mer arg på. Jag finns också här, på argatexter.se

Jag har de senaste tre åren lyckats förstöra många skor. Varför då? Jo, för att de senaste tre åren har jag haft cykeln som främsta transportmedel.

 

När jag pratar med andra om det här verkar ingen förstå vad jag menar. Men jag ser på andras skor att åtminstone en del faktiskt har samma problem. Det verkar dock finnas låg eller ingen reflektion runt det, särskilt som det inte finns skoskydd att köpa, särskilt ämnat för det här problemet. Vilket det borde göra!

 

Till problemet: Mina skor, eller snarare vänsterskon, blir svart på sidan. Det kommer från kedjan. Jag har ändå kedjeskydd, men det sitter på den andra sidan. Hur mycket jag än putsar så blir de aldrig helt rena. Däremot är själva skorna inte skadade, förutm på ytan.

 

Idag har jag äntligen rått bot på problemet. Hoppas jag i alla fall. Jag har sytt skoskydd, medelst resårband och vaxad duk. Jag hoppas att det ska kunna skydda mina skor lite grann framöver. Även om det ser lite crazy ut. Men crazy lady är ju mitt mellannamn, så why not.

 

Det märks att terminen är igång på allvar när jag plötsligt har en kväll ledig och liksom inte vet vad jag ska göra med den. Har till och med fixat matlådor så att det räcker gott och väl hela veckan, till lunch och middag. Sjukt nöjd med det. Behöver inte tänka på att laga mat. Bara gå och träna, dansa, och sen äta.

 

Samt infoga tid för spänningshuvudvärk. En ny vapendragare. 

Jag gillar mina dansklasser, fantastisk lärare, bra koreografier, mycket teknik. En perfekt kombo. 

 

Den här terminen har det dykt upp ett gäng killar i dansklassen. Det brukar alltid finnas någon eller några killar. Men det här är killar som inte är bögar. Direkt blir det otroligt grabbigt. Killarna är högljudda, och medan alla andra stretchar (också killarna som är bögar) står de här killarna och snackar högljutt eller låtsasslåss! 

 

Vad är grejen? Det känns som att jag är tillbaka i högstadiet. Och jag tror faktiskt att de här killarna är lite äldre än så. Jag tror, men det verkar ju inte så.  

 

Jag tycker det är synd framför allt för dynamiken i klassen. Jag gillar det vilsamma och att det blir en bra stämning i gruppen. Dessa människor blir utbrytare, personer som ska framstå som coola som inte lyssnar lika uppmärskamt. 

 

Bortskämd, kanske jag är. Men vems jobb var det att uppfostra dessa grabbiga grabbar?

Jag är inte så förtjust i fina ord. Jag gillar ord som betyder något. 

Ibland använder jag telefonen som anteckningsblock, så där i farten. Jag har just suttit och bläddrat igenom dessa anteckningar. Vissa är kanske konstigare än andra, men jag minns inte vad jag vill med dem - det är väl det som är det mest skrämmande. Jag undrar: Vad försökte jag säga?

 

Sidereel

Bitterljuv

Mysbyxor, euro, baileys i slasken

Hand att hallå, respekt, syrgas

Människor av kött och blod, så sjukt skrämmande

Some people want it all

Bob Geldof

 

Jag har mina misstankar. Men det är ju roligare med andras spekulationer.

Nästan varje sommar tänker jag: Den här sommaren har varit så fantastisk, hur ska jag någonsin kunna toppa den här? Den här sommaren är inget undantag. Det har varit en helt fantastiskt sommar. Bra start, fantastisk mitten och en underbar avslutning. 

 

Här kommer en kort summering i bilder. 

 

Fina kollegor och vackra vyer i Kroatien.

Hem och vända. Vidare till älskade Zell am See i Österrike. 

 

Fina dagar i mitt Roslagna paradis.

 

En tur över Ålands hav för att träffa...

 

Man lär sig alltid något nytt, både om sig själv, om systemet och om världen i stort på sina resor. Det här är senaste resans lärdomar.

 

- Det går bra att åka till Tyskland och tillbaka utan giltigt pass eller annan legitimation. Tack Schengen! (Samt tack flygbolagspersonalen som jag lyckades uppehålla med svåra frågor, kanske fick det dem att glömma fråga efter passet.)

- Även om flygbolaget säger att bagaget går hela vägen ska man alltid själv hämta ut det på Arlanda.

- Gamla och nya pass som är förvillande lika, så när som på hålen de gjort genom det gamla, bör ICKE ligga på samma ställe.