Hannas Plats

Det blir tråkigare och tråkigare att fylla år. Mitt eget fel, förstås. Jag borde ju planera något kul bara helt enkelt. Men jag minns i Stockholm, när hela familjen klämde in sig i mitt kök, jag lagade flerrätters och vi drack vin och bubbel. En helkväll. Det var mysigt. Nu har jag bättre plats i lägenheten, men ingen familj som kommer på besök. 

 

Så då får man fira på annat sätt. Idag har jag gått och funderat på vilken den ultimata efterrätten är: chokladmousse, äppelpaj eller ingefärskaka. Dessutom har jag äntligen ramat in två bilder från resan down under förra året. Brorsdottern, L 7 år, var tyckte det var trist att jag var tvungen att jobba på min födelsedag, men hon blev på riktigt upprörd när hon fick veta att de inte sjungit för mig på jobbet, att jag inte skulle ha kalas och att jag därmed inte skulle få några presenter. 

 

Men det jag kan säga till 33-årsdagens fördel är att jag nu har uppnått den ålder då visdomen kickar in. Det var när Jesus var 33 som han började uträtta stordåd, detsamma gäller Buddha. Så jag hyser höga förhoppningar om livet framöver. 

 

Nu - och då. 

 

 

Jag har just köpt, vad som skulle kunna vara, världens skönaste och mest fantastiska byxor. Ett par vindbyxor med fleece på insidan. Träningsbyxor. Jag vill flytta in i dem. De är perfekta för alla utomhusaktiviteteter vid just den här årstiden och ett tag framöver. Nu undrar jag: varför ska det vara så svårt att få både funktion och socialt accepterade kläder i ett?

 

Jag skulle gärna ha dessa byxor på mig även på jobbet. Men det är helt uppenbart att de är träningsbyxor. Och träningsbyxor har man inte på sig på jobbet, det är inte socialt accepterat. "Vanliga" byxor har aldrig någonsin funktionsduglighet för alla temperaturer. De flesta är i bomull eller andra material som inte lämpar sig när det är kallt. Dels suger de upp kylan när man cyklar snabbt, dels torkar de inte om man nu skulle börja svettas efter ett tag. 

 

Varför har vi inte kommit längre inom det här, som ju ändå måste vara ett problem som gäller de allra flesta i Sverige (och stora delar av världen)? Jag vill ha funktion och social acceptans i samma plagg. Tack! 

 

Tills dess går jag i dessa till jobbet. 

 

På senare år har jag börjat tycka att mat är problematisk, dels på grund av överkänslig mage och dels kanske på grund av lite väl mycket rutiner eller närapå ticks. 

 

Varje gång jag ställs inför att någon annan bestämmer om min mat får jag lätt panik. Jag tycker alltid att det är jobbigt när jag inte själv får bestämma vad, var och när jag ska äta. För det ställer så ofta till med problem för mig. Kanske kan jag inte äta det som serveras. Det är förstås alltid mitt problem. Mitt problem eftersom jag måste avböja. Och det kan såra människor. Jo, visst är det så. Jag måste förklara varje gång varför jag inte kan äta och personen får då dåligt samvete över detta vad jag än vidhåller. Ibland, särskilt med äldre personer, äter jag ändå och tar själv konsekvenserna. 

 

Det här har i alla fall lett till att jag verkligen inte gillar spontana matintag. Jag vet exakt hur ofta jag bör äta och vad jag kan äta. Därför väljer jag helst att bestämma själv. Och det är oförskämt. Jo, det är oförskämt att tacka nej till kaffe, fikabröd, annat intag av olika slag. Ofint. 

 

Jag märker att det här har gått så långt att jag till och med känner obehag när jag ser tv-serier eller läser böcker om människor som spontant bjuds in att äta, eller serveras fika.

 

Jag kanske borde gå i terapi för det här. 

Om ni oroat er för hur jag sysselsätter mig nu för tiden så kommer svaret nu. Det här är bara början. Temat är citat ur det material som jag undersöker i min avhandling. Vi får väl se vad nästa blir. 

 

När jag var liten hade vi en låda i köket som innehöll roliga saker. Bland annat tårtljus, serpentiner, sugrör och annat festligt. Det var alltid så spännande och glatt att kika ner i den där lådan. Kanske drömma lite om nästa gång sakerna skulle tas fram och användas. 

Jag har inte haft någon festlig låda sedan dess. Men senast på affärn hittade jag dessa och bara var tvungen att slå till. Så nu är det bara att bygga vidare på lattjolajbanlådan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lukten av kaffe är för mig förknippad med trygghet, värme och lugn. Jag minns den fantastiska lukten av kaffe i farmor och farfars hus i Ångermanland. Kokt i en Don Pedro. Själv fick jag sju sorters kakor och hemgjord jordgubbssaft. Kaffe får mig också att tänka på regniga dagar på mammas lantställe, och hela familjen runt köksbordet inomhus. Även första tiden då jag bodde i Umeå kunde jag komma hem och känna lukten av perkolerat kaffe i mitt eget hem och känna trygghet, känslan av hemma. Hemma är där jag brygger mitt kaffe.

 

Eller var. Nu har kaffe och jag gjort slut. Och ibland kan jag sakna hela kaffegrejen, känslan av trygghet och alla kaffeminnen. Kaffe är ljuvligt. Men vi passar bara inte ihop. 

 

När jag hänger upp tvätt i husets tvättstuga brukar jag alltid hänga handdukar och lakan ytterst, sedan tröjor och byxor. Underkläderna brukar jag försöka hänga bakom allt det andra. Det känns väl lite privat och jag föredrar att underkläderna inte är det första man ser om man kliver in i torkrummet.

 

Jag har noterat att andra verkar tillämpa samma principer. Underkläderna hänger längst bak. Man vill helst inte att alla ska se ens underkläder.

 

Därför är det något av ett mysterium varför människor låter sina kläder hänga i torkrummet i flera dagar, ibland upp till en vecka. Till och med så länge att andra måste plocka ner deras hängda tvätt för att få plats med sin egen. 

 

Jag har kamoufärgade skor. 

 

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Los Angeles. Har varit där en gång. En dag. Det blåste och regnade. Inte en särskilt exotiskt dag, inte på något sätt. Vadan denna längtan till artificialitetens Mekka?

 

Dessutom har jag tänkt på Israel. Jag tillbringade några månader i Israel i slutet av 90-talet. På kibbutz. Det var ett enkelt liv i en het öken. Jag kom att gilla det där landet skarpt. 

 

Nu sitter jag alltså här och längtar efter en tillvaro i ett varmt land. Tänk att kunna gå runt i linne på dagarna, att inte behöva ta med sig mer än en tjock tröja på kvällen. Jo, här regnar det. Vi går mot vinter. Och jag sitter och undrar hur det skulle vara att leva i ett varmare klimat. Varje natt drömmer jag om en sådan tillvaro.