Hannas Plats

Antingen har jag väldigt trevligt på jobbet. Eller så är jag produktiv på jobbet. Varför kan de tu aldrig sammanfalla?

Gissningsvis för att jag är som mest produktiv när jag jobbar hemma. Men det är ju inte alls lika trevligt.

Jag har för bra kollegor.

Lillen är lagad. Vi försöker lära känna varandra igen. Ni vet hur det kan bli efter en svår sjukdom. Lillen har tappar vissa egenskaper, vi känner inte igen varandra. Det är som att lillen glömt saker vi pratat om förut.

Jag arbetar på att få minnet att komma tillbkaa.

Huvudsaken är att lillen är frisk igen.

Hur ska jag någonsin kunna tacka datordoktorn för att han återförde lillen till livet?

Det verkar ha blivit min grej på sistone att se till att träffa nya människor. Eller internetvänner rättare sagt. Att lajva.

Hade tweetup i Umet idag. Sköna människor, avslappnat, mysigt på alla sätt. Och jag fick cykelsällskap hela vägen hem. Bara en sån sak. Det skulle aldrig hända i Stockholm. Knappt ens att jag brukade få det i Norrtälje. Här har jag människor på en armlängds avstånd.

Det känns så fint!

Den dåliga nyheten är att lilldatorns disk har kraschat.

Den bra nyheten är att när jag pratade om detta på jobbet erbjöd sig en kollega att ta sig en titt på den.

I meningen före tyckte han helt sonika att jag skulle ta bort hårddisken. Eh, sånt man gör? Inte.

Snart kommer den fällande domen.

Jag gillar min lilldator. Vi har gjort så mycket tillsammans. Den har varit med mig jorden runt! Som trogen följeslagare.

Det är full rulle här hemma. Jag blir glad när jag hittar saker hemma som jag kan använda så jag slipper köpa nytt. Gardiner, gardinstänger, gamla ramar och annat.

Hemmafixet har med andra ord fortsatt.



Gardiner har plötsligt uppenbarat sig i fönstret.



Förfäderna ska upp på väggarna.

Minns ni det där brevet jag skrev, för nästan två månader sen. Ja, jag fick aldrig något svar på det. Men det gör inget. Ibland kommer jag på mig själv med att skratta till över att jag alls skrev det. Vilken ingivelse. Men jag ångrar det inte. Man behöver inte alltid få respons för att det ska vara betydelsefullt. Ibland är det själva skrivandet i sig och att jag faktiskt skickade det, som betyder något.

Det känns nästan som att jag fick det där avslutet som aldrig riktigt blev av för 10 år sen. Och det är gott nog.

Säga vad man vill, men våren tycks ha gjort mig lite extra pysslig. Antar att det kan bero på att jag inte kan titta på Vinterstudion hela dagarna.

Hittade äntligen lite tyg att klä om kökssoffan med. Så chip chop var det klart. Häftpistolen har väntat på det här i nära nog halvåret.



Före.



Efter.

Snart ska jag få gå på Indiska och köpa lite kuddar att pryda den med.

Jag har idag inköpt och skruvat upp min första rullgardin. En spännande upplevelse från början till slut. Mäta upp (vad behöver den täcka), välja ut (färg och funktion), frakta hem (140 cm på cykel), öppna paket (det tog orimligt lång tid och jag fick helt självsvådligt klippa upp hela plastförpackningen), mäta ut var den skulle sitta (preciiiiiis där gardinstångsfästena satt faktiskt) och skruva upp (med hjälp av två händer och en fot).

Här sitter den nu.



Och den fantastiska bildbeskrivningen.



Det känns som att det här kan bli en följetong. Att skruva upp det andra fästet medan gardinen satt där, det var inte det lättaste kan jag säga. Omöjligt, in fact. Så vi får se hur länge den är med oss där ovan. Kanske vaknar jag redan imorgon av att den ramlar ner på mig.

Fortstättning följer (sannolikt)...

De här hittade jag på Ica nyligt. De slank snabbt som tusan ner i magen. Smakade barndom, klassfest i mellanstadiet. På den tiden hette de flygande mattor. Gott.

Jag har varit inne mycket på retrogodis på sistone.

Jag har inte glömt att jag varit i sagornas stad Marrakech. Jag kan tänka mig att återvända till landet där jag får pruta som besatt. Och ibland klä mig som sagoprinsessa.

Marocko.



Hör ni vad jag säger: For what? For thiiiis?

Ja, jag var blond i Marocko.

Det var länge sen jag funderade särskilt mycket på åldersgränser. Säkert inte ens när jag var 20. Av någon anledning kom jag oftast in på ställen även om de hade åldersgräns. Men nu är jag hur som helst långt ifrån den senaste åldersgränsen, som jag gissar brukar vara 23.

Sen är det ju ungdomspriserna, som slutar gälla vid 26. Jag har dock lyckats ta mig tillbaka till studentstadiet vilket innebär att jag ofta har studentrabatter.

Nästa åldersgräns att se fram emot är 55, det är väl då man får börja flytta in i +55-boende. Sen vet jag inte, PRO har säkert åldersgräns också. Något att se fram emot med andra ord.

När jag var liten och i min ungdom så rodnade jag väldigt lätt. Hände ganska ofta om någon bara tilltalade mig, någon som jag inte var van vid eller i en situation som var ovanlig. Men det kunde också hända i helt vanliga sammanhang när jag kände mig extra exponerad.

Det var väldigt jobbigt. Inte så sällan passade människor på att påpeka det här för mig och det blev inte precis bättre. Ibland hade jag självbevaresedrift nog att liksom göra en grej av det, för att underlätta situationen.

Under åren verkar det där faktiskt ha vuxit bort, i alla fall oftast. Jag antar att inte lika många situationer känns skämmiga på samma sätt. Och nu för tiden om jag känner att det hettar till tycker jag inte att det är hela världen.

Tänk, jag trodde aldrig att det där skulle gå över. Att det skulle bli bättre. Men det blev faktiskt det.

Eller så var det jag som blev bättre.

Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på att det ska hända något. Något. Allt är en väntan på det som kommer sen. Jag skaffar mig ett jobb, för tillfället, för att jag senare ska få drömjobbet. Jag sticker i väg och reser, en avvägd tid att vara borta, för att sedan komma hem och fortätta väntan. Jag sätter upp mål, når dem till slut och undrar: vad väntar jag nu på?

Det är det. Vad väntar jag nu på?

Inget är dåligt. Men inget är heller förträffligt. Jag önskar att jag kunde säga att det här med livet, det är livet. Den känslan vill jag ha, i alla fall någon gång, under någon tid. När min inre lycka sammanfaller med andras inre lycka. För det där med dubbel glädje kanske ändå är grejen. Jag har aldrig riktigt upplevt den under en längre period. Lyckoträffar, bra kvällar, bra helger eller veckor. Men inte perioder i livet.

Jag kan inte vänta!

Jag minns så väl när farmor blev sjuk. Jag var 8 år. Den sommaren skulle bli den sista i huset i Ångermanland. Två veckor utan mamma och pappa, med farmor och farfar, med kulliga berg, vidsträckta ängar och djupa skogar. Med hemlagad mat och saft och kakor i skuggan. Sovkammaren på vinden och handmangeln i boden. Leka tjuv och polis och få hjälp av farfar/domaren att rymma genom fönstret. Köra åkgräsklippare och springa genom vattenspridaren varma sommardagar. Dagsturer till Näsåker och besök hos grannarna nere vid järnvägen. Fruktfat till Rapport och ibland smyga ner i källaren och hämta glasspinnar åt allihop.

De där somrarna tog slut.

För farmor blev väldigt sjuk.

Jag visste att hon skulle dö. Hon hade blodproppar i benet och i lungan. När vi åkte ut till landet med mamma blundade jag varje gång vi åkte förbi en kyrka, det fanns tre stycken på vägen, för jag ville inte tänka på att farmor skulle dö. Jag besökte farmor på sjukhuset och det luktade sjukhus. Om min farmor, som skulle lukta rosentvål och stekta pannkakor.

Jag ville inte gå och lägga mig på kvällarna. Satt i hallen medan brorsan spelade Roxettes Listen to your heart. Jag drabbades ofta av svåra ångestattacker i mörkret i sängen. När dödsångesten drabbar en finns inget som tröstar, inget som gör det bättre. Jag var bara 8 år när jag började drabbas av de där ångestattackerna regelbundet.

Hösten 1989 dog hon, min farmor. Jag fick veta först en vecka senare. Även om jag inte förstod varför jag sett min bror gråta i mammas famn så visste jag. Att det inte skulle bli någon mer spenatsoppa, inga fler pappersdockor från Allers och ingen farmor som sjöng Mors lilla Olle ur sångboken.



Huset i Ångermanland, farmor & farfar, bröderna & kusinerna.

Jag rev morötter till middagen ikväll. Det påminde mig om farmor. Lukten, färgen, konstistensen, smaken. Hon rev dem alltid på fina sidan av rivjärnet och serverade till lite vad som. Men framför allt till köttbullar och potatis.

Det var länge sen jag träffade min farmor. Hon dog när jag var bara 9 år, men jag har fortfarande många minnen förknippade med henne. Framför allt vad gäller mat. Lukten av spenatsoppa påminner om henne har jag konstaterat. Härom dagen på jobbet var jag på väg genom korridoren till fikarummet. Då slogs jag plötsligt av att det luktade farmors och farfars hus i Ångermanland. Lukten av kaffe, men ett alldeles speciellt kaffe. Farmor kokade alltid kaffe i en don Pedro. På jobbet har vi en pressobryggare. Det är lite samma grej. Man låter hett vatten och kaffe få blanda sig innan kaffet på olika sätt pressas bort efter några minuter. Det luktar likadant. Det luktar farmor.

Min farmor var även en early adopter när det kommer till exotisk frukt. Kumquat, physalis och litchie serverades på hennes fruktfat redan på 80-talet.

Idag var det de rivna morötterna. Det blir alldeles särskilt gott och saftigt när man river dem med på den fina sidan av rivjärnet. Och det smakar farmor.

Jag och skidorna besökte skogen idag. På lite, lite darriga ben. Men med glädje och spritt i kroppen. Som jag gled, på det lite isiga underlaget.

Längtar till jul. Då ska jag vara ledig och bara skida hela tiden. Så ge mig en vit jul, va!

I Stockholm träffade jag förresten en karl. Tyvärr är han upptagen, men jag tror att hans fru kan tänka sig att dela med sig av honom lite. Han heter Elvis och har precis som jag ett ganska hårt skal. Jag hoppas att vi ska återses mycket snart.

Typ eftersom att jag planerar beställa en hel trave serieböcker. Har inte köpt serier sedan jag prenumererade på Kalle Anka när jag var i 10-års åldern.

Senast jag hämtade något på posten utspleade sig följande samtal på macken/posten.

Kassakillen: Ska du hämta paket.
Jag: Ja, hur visste du det?
Kassakillen: Folk brukar stå och fippla med mobilen då.

Kassakillen: Här, varsågod. Kul att du får ett paket med rolig bubbelplast.
Jag: *Förvånad blick, tyst* Vad är det där?

Tittar förundrat på paketet som ser ut som att de slagit in en stationär pc i bubbelplast.

Kassakillen: Det vet inte jag, för det är inte jag som har beställt den.
Jag: Näe, vem har gjort det?
Kassakillen: Du?

Fortfarande förbryllad går jag i alla fall därifrån med mitt paket bubbelplast. Undrar hur förbryllad killen på macken var.

Ur förpackningen kom hur som helst en laptop, som avsett. Och som jag hade beställt.

Ibland tvivlar jag på min egen förmåga. Både den att beställa rätt saker och den att förstå saker.

Glad plutt.



Faster underhåller



Faster barnvaktar.



Nordiska muséet.



Nya dryckesvanor.



Jag imiterar brorsdottern. Inte riktigt lika gulligt i vuxen storlek...



Fick med mig en del hem i matväg. Som om det inte fanns mat i Umet.



Ja, och lite annat också.

Jag har en ny kollega i veckan. Vi jobbar bra ihop. Jag skriver, hon kontrollerar och bearbetar pappret.

Jag hälsar på i Stockholmen igen. Det är ett tag sen sist. Den här gången blir det lite längre. Ska försöka bara vara i mitt Stockholm också. Strosa på mina gator. Göra mina grejer.

Idag har jag pussat på två barn. Jämngamla. Med samma ljud, samma rörelsemönster och i stort sett samma temperament. Jag luktar nu kräks från två barn. En fin solig dag med möten som gör mig varm i själen.

Jag saknar inte Stockholm. Men ibland saknar jag det här.

Jag har under de senaste 10 åren samlat på mig en hel del jeans. Jag har alltid gillat jeans. Efter att jag flyttade hemifrån och fick jobb har jag aldrig underlåtit mig att köpa jeans, gärna dyra. För att det är värt det.

Tydligen har det varit värt det, för de håller genom åren. Praktiskt nog har jag inte heller ändrat mig mycket i storlek. Så min samling har hunnit bli stor.

Men när jag räknade efter insåg jag att jag inte köpt jeans sedan 2008. Det var väl senast jag hade fast jobb och tillvaro. Som ni förstår anser jag därför att jag är värd ett nytt par. Hade tänkt köpa när jag åker till Stockholm eftersom jag vet var jag brukar ha jeanslycka.

Så var jag förbi en affär i jakt på annat och började kika lite på jeans. Vips hade den trevliga säljaren plockat fram det finaste paret jag sett. Man går inte ifrån ett par jeans som sitter som en smäck. Så de fick följa med mig hem. Och jag är nöjd.



Eh, prickarna är inte på jeansen utan på spegeln. Hmm...

Min rygg börjar se ut som ett slagfält. På riktigt. Vintern har tagit mycket hårt på den. Jag kan ändå inte låta bli att klösa på den. Antagligen för att jag slipper se den själv. Men den kommer att vara ärrig och ful när den väl får läka ifred.

Till råga på allt har den nu börjat göra ont. Misstänker att mitt jobb påverkar den negativt. Ibland sitter jag en hel dag framför datorn med musen i hand och drar i saker på skärmen och vare sig ryggen eller armen/axeln gillar nog den typen av aktiviteter.

En massör och en hudterapeut skulle sitta finfint just nu.

Med ny dator idag. Den lyckan.

Har minst sagt haft strul med den gamla. Typ sen jag köpte den.

Nu går det snabbt att... det mesta faktiskt.

Mitt hem räknar till tre datorer. Bara det.

Hört idag:

- Jag tror att du är tuff.

Då har jag i alla fall lyckats dupera någon.

Det är alldeles korrekt, jag tvingade någon att lägga sig på golvet för att ta den här bilden. Tycker bilden i sig implicerar att jag har den typen av effekt på människor. Eller?