Hannas Plats

Jag råkade hålla ett spontant tal för den nyblivna doktorn i fredags. Det är något som jag brukar undvika eftersom jag gillar att vara förberedd inför talsituationer - om det ska bli bra. Den här gången var det dessutom på engelska.

Hur det var så kom vi vid mitt bord inpå vad man ska tänka på inför talsituationer. Som den retoriker jag är gick jag loss rejält i diskussionen. Den slutade med batongen. Batongen är en knuten näve som liksom hamras mot ett fiktivt eller riktigt underlag framför en för att liksom banka in budskapet. Ett grepp Palme gillade. Man kan fråga sig hur ofta det är användbart i vanliga talsituationer.

Jag kom på att vi läste om en del retoriska rörelser med anor från det antika Grekland och Rom. Tyvärr hittar jag dem inte nu. Jag skulle annars med glädje ha återgivit lite retoriska rörelser. Särskilt med tanke på det genomslag min batong fick.

Varje gång jag är hög på endorfiner, snus eller vin känner jag mig fylld av energi och handlingskraft. Som att jag kan göra vad som helst. När som helst. Kreativiteten flödar.

Sen går ruset över, energin dör och ersätts av inre stress och handlingsförlamning.

Jag måste försöka kapsla in den där energin. Likt pavlovs hundar lyckas återkalla känslan genom klassisk betingning. Det är bara att knyta näven och säga "Nu jävlar!"

Jag har vaknat med en mycket dålig känsla i kroppen. En oro som känns som en sten i magen. Delvis beror på den på att mina grannar bestämde sig för att vråla i trappen i flera timmar. Verkligen vråla rakt ut. Resultatet var en mycket orolig insomning där vrålen fanns i mitt medvetande hela tiden. Varför förlägga festen utanför lägenheten kan man fråga sig.

Som pricken över i visade det sig att min prenumeration på DN gick ut just idag. Ni som följt mig länge vet att lördagskrysset är mitt bästa. Jag blir utan denna morgon.

Jaha, ska man gå i ide tills en bättre dag gryr?

Som den dagens-outfit-sucker jag är kommer här en. På väg till min första disputationsfest. Jag och microbiologerna ska frottera oss. Jag hoppas bara att mina ben inte hinner bli smurfblå på vägen dit. Det är annars perfekt tajmat med kort kjol och polarkyla.

För ett år sen:

- vaknade jag 3.30 i Sollentuna.
- var jag blek och glåmig som man bara kan vara en januarimorgon i Sverige
- hade jag så mycket flygplansångest som man möjligen kan ha när man sitter och stirrar ut över Atlanten och inte vet vad som är himmel och vad som är hav
- blev Euro till CUC
- blev jag roomie med en hund
- var jag på resande fot i 20 timmar
- somnade jag i en skön säng i varma Havanna, efter att ha sagt godnatt på spanska



På en buss på Charles de Gaulle, Paris



Utsikt från mitt fönster i Havanna.

Få nunor provocerar mig som denna. Den typiska yuppien. Bankanalytikern.

Det är som att nunan påminner mig om någon väldigt irriterande person.

Och jag måste stirra på den varje gång jag ska logga in på min bank. Den irriterar mig extra med sitt pockande, enträgna pekande. Kräver min uppmärksamhet.

En helt vanlig dag i mitt liv. Även om ingen av kändisarna i DN:s söndagsbilaga skulle erkänna en sån här dag.

8.10 Vaknar till tonerna av kyrkklockor på cd. Groggy. Fattar inte att jag är vaken och somnar om.

8.38 Ångestklump av att ha sovit så länge. Stiger upp eftersom jag inser att jag måste. Kollar morgon-tv i SVT.

10.00 Väderrapporten säger snöstorm. Jag skyndar iväg mot vaccineringskliniken för att slippa snöa in där.

11.00 Hemma igen efter att ha fått livsvarigt skydd mot hepatit B.

12.00 Twittrar loss rejält över lunchgröten. Snickrar vidare på några andra nätverk.

13.52 Vaknar rufsig efter att ha somnat till en bok. Öppnar posten i sängen och bläddrar igenom Jusektidningen i jakt på en av mina recensioner.

15.00 Kaffe. Spanar ut och ser det snöar.

17.30 Middag till Mästarnas Mästare i SVT Play.

19.30 Pulsar genom snöyran till kvällens dansklass. Nuevo. Streetdance it is!

22.00 Efter att ha sprungit på inte mindre än två gamla dansvänner och känt nuet och glädjen i min älskade streetdance varvar jag ner med äggmackor och So you think you can dance.

23.00 Börjar fundera på att stänga ner datorn och krypa till kojs. Det är ju en dag i morgon också.

23.15 Sitter fortfarande kvar framför datorn. Inser att jag är flickan som inte ville gå och lägga mig.

Over and out.

En värk har börjat smyga sig på i munnen. Det började ila i en framtand. Sedan flyttade ilningen till en annan tand. Nu tror jag att jag har lokaliserat roten till det onda i en kindtand. En tand som borrades upp för några år sedan, med förutsikten att den snart skulle bli dålig på riktigt. Behöva rotfyllas.

Så jag går och väntar på att ta tag i att ringa tandläkaren. Det är som bekant ganska dyrt att besöka de där vännerna, och samtidigt är det lite skralt i den där pengar-in-kassan. Men risken är att jag en dag vaknar med en sån smärta att det blir akut.

Man vill inte ha tandvärk. Inte för att jag prövat. Men jag tror verkligen inte att man vill det.

Jag har länge undrat vad Jif skurcreme egentligen innehåller eftersom det är så extremt effektivt (all skit försvinner).

Jag har fortfarande inget svar på det, däremot har jag två fräthål i linoleumgolvet.

För en gångs skull passar jag på att frosta av frysen på vintern. Annars är klassikern att göra det i 25-gradig sommarvärme så att allt som en gång låg i frysen definitivt ska hinna tina medan istapparna sakta trillar ner i plasthinken.

Det var verkligen på tiden. Har haft frysen i två år och ännu aldrig frostat av den. Shame on me. Dessutom har jag haft en minor rödvinsolycka i den (ni vet, husmorstipset att frysa in kvarvarande rödvin för att använda i grytor - prova det inte i isbitspåsar!), så det ser ut som att någon försökt halalslakta ett rejält nötkreatur där. Nu ska det bort.

Fysen är åtminstone lämpligt tom eftersom jag nyligen storstädat den. Det som fortfarande är frysvaror hemma hos mig står i nuläget på en gemensam balkong. Jag hoppas att det står kvar även när jag ska hämta in det igen.

Nya frillan är svårfångad. I dubbel bemärkelse. Den tycks vilja simma ur bild och leva sitt eget liv.

Jag har blivit en seriefigur på riktigt. Äntligen.

Inom både konståkning och pardans finns det par som är syskon.

Jag har aldrig fattat det. Jag fattade det inte när jag var liten. Jag fattar det inte nu. Jag har två bröder och kan inte på något vis se mig själv ingå i ett dans- eller konståkningspar med någon av dem - även om man helt bortser från talangaspekten.

Är det bara jag?

Alltså det här med att städa. Det är bland det tristaste jag vet. Men om man väntar tillräckligt länge så blir det roligare har jag märkt. Roligare eftersom det verkligen är rejäla grushögar och dammtussar som man får suga in i dammsugaren. Roligare också eftersom det blir så stor skillnad efteråt.

Idag var det städdag. Städpatrullen gick ut 10.57. 11.22 var städpatrullen klar. Ja, det är ju inte framför allt tiden, för särskilt mycket tid tar det mig inte att rengöra mina 36 kvadrat ens när jag moppar och dammar. Det är bara trist.

Dessutom tror jag vi behöver lite skit i hörnen för att inte alldeles få immunförsvaret att braka ihop.

Idag är det rent här hemma. En stund i alla fall.

Min lägenhet har börjat fyllas av högar igen. Ett linne hänger på soffkanten. Ett par mysbyxor hänger över en stol. Strumpor i en hög på hallgolvet. Trikåer har fastnat på ett dörrhandtag.

Lämnade lägenheten när nyheterna börjar. Kom hem när det mesta på tv ebbat av.

Retar grannarna med att duscha sent.

Kvällsmackan har kompletterats med en proteinladdad drink.

Dagen har över lag haft en nervös känsla över sig.

Det betyder bara en sak. Dansterminen har startat.

Idag återsåg jag den. Bomberjackan.

Jag har tidigare konstaterat att bomberjackan står för något som man direkt kan specificera som taget ur en annan tid eller också en annan intelligens. Senast höll en dam på bussen på att få sig en smäll av en kille i bomberjacka. Sen kom farbror polisen och plockade av bomberjackan.

Den här bomberjackan kom med uppkavlade jeans, kängor och liksom visslandes. Som en som på 90-talet trodde sig personifiera en viking.

Bomberjackan har inget med vikingar att göra.

Det hade säkerligen inte den här killen heller.

Sagt på bank:

- Nej, jag har inget leg med mig, men jag har mamma.

Bara lite svårare att få ner i plånboken.

Jag minns OS i Turin mycket väl. Jag skulle väl egentligen sitta och plita på en uppsats i retorik, men satt istället klistrad framför tv:n. Jag såg precis allt i vintersportväg. Lärde mig otroligt mycket på de där två veckorna.

Snart är det dags igen. Det känns inte helt osannolikt att jag ska få möjlighet att se en del även från OS i Vancouver.

Tills dess gäller det att toppa formen. Under julen har jag kört ett stenhårt schema varje dag. Det finns inget som motiverar mig att träna som när jag ser So you think you can dance eller Skidskytte. Vältränade kroppar kan göra helt sjuka saker. Och vem vill inte kunna göra det.

Jag har till och med börjat fylla i ett excel-ark där jag kan se utvecklingen i antal armhävninga och sit-ups. Allt för att kunna utmana mig själv.

Som en liten treat fick jag idag lite nya träningskläder. Känner att jag kunde få det eftersom jag inte fick några nya alls under hela förra året. I år kommer jag inta danssalen i trikåer. Det känns spännande. Annars har jag varit the girl in bagy mysbyxor. Det är nya tider nu.

Jag har blivit hög på anti-konsumtion. I min iver river jag ut allt jag inte behöver. Det är som att jag vill närma mig de där sju ägodelarna. Hur skönt vore det inte?

Jag har återvunnit, kastat och gått till Myrorna i dagar nu. Men ändå har det utkristalliserat sig en liten hög med saker som kommer att bli till goodiebags. Saker som faktiskt kan vara till glädje för någon i min närhet. Så här står några påsar och väntar på sina rättmätiga ägare. Synd att julafton redan har varit.

Mynt. Sedlar. I massor. I alla möjliga olika internationella kvalisorter. Från olika tidsepoker.

Jag har dem i källaren. Jag har dem på alla möjliga olika platser.

Man blir inte rik på det här sättet. Men jag har en hel bunt med gamla 10-sedlar. En gammal röd hundring med gamla kungen. En gammal femkronorssedel. Eller vad sägs om gamla franska franc, spanska pesetas eller någon obestämbar asiatisk sedel? Mycket släta. Mycket oanvända.

Hur många har du?

Jag funderar över hur jag ska börja bygga mitt imperium. På något sätt ska det gå, jag måste bara ställa ner den första stenen.

Påhoppad på allmän plats.

Det verkar vara dyrt med butiklokaler, för på Ringens köpcentrum står det väldigt många pulpeter utanför butikerna. Och de hoppar på mig varje dag. Jag kan inte gå till Ica utan att någon vill polera mina naglar, smörja mina händer, "ge" mig en ny mobil eller sänka mina elkonstader.

Att nixa sig hjälper inte i dessa sammanhang.

Men jag funderar allvarligt på att sätta på mig en stor skylt med "Nej tack!" skrivet på. För jag orkar inte bli påhoppad. Jag orkar inte säga nej. Jag orkar inte vara otrevlig. Jag orkar inte ignorera.

Jag vill bara vara i fred när jag är ute och går!

De senaste veckorna har jag varit iväg på diverse övernattningar. När jag är hemifrån några dagar händer något med mig. Det är som att pulsen går ner, jag sover bättre, hittar en stabilitet. Kylan känns inte lika kall, dagarna inte lika långa.

Sen kommer jag hem till oron igen.

Det känns som att jag är redo för något nytt. Det är helt klart någonting som inte stämmer i det här hemmet.

Vad ska barnen nu dricka sin saft ur på utflykterna?



Det finns några produkter som sett likadana ut sen jag var liten. Det ger en viss trygghet att ta fram sirapsflaskan och minnas allt från barndomens brödbak till skolutflykter då sirapen ersatts med saft. Nu är det alltså slut med att dricka saft ur sirapsflaskan. Eller det blir åtminstone lite krångligare.

Andra exempel på produkter som varit oförändrade genom åren:

- jästpaketen
- Aahlborgs akvavit (som nu fått nytt utseende)

Vad mer?

Posten har sjabblat bort en viktig försändelse. Igen.

Jag är inte glad.

Att vara hos mormor i Finland är som en SPA-vistelse för mig. Allt faller på plats i kroppen. Jag blir ompysslad, äter, bastar, vilar, spelar kort. Kommunikationsstressen försvinner i stort sett helt. Och vintersport går dessutom lika bra på finska.

Min finska stad är dessutom vackrare än någonsin i sin vinterskrud.

Jag vet inte om friden främst beror på att allt är så kravlöst här. Eller om det beror på kontrasten mot den stress jag upplever på färjan hit. Fulla white trash, miniatyrhytter, en sömnstressad mamma som inte ligger still en minut i sängen och uppstigning vid 5.30 är inte riktigt min melodi.

Alldeles oavsett känner jag mig lugn och trygg här.

Imorgon firar jag min mormor som blir 85. Idag satt hon still i hela tio minuter under lunchen, så alla hann äta klart innan hon började plocka disken. Är det åldern eller är det ett nytt lugn? Jag tror inte det är åldern i alla fall.

Snart är det kaffe. På finska.

Höre och högre blir traven med olästa böcker på min bokhylla. De ligger där och tittar förebrående på mig varje gång jag går förbi.

Jag försöker ibland. Lägger mig i sängen och slår upp boken. Släcker snabbt lampan för att istället ta en lur. Vaknar och går upp. Boken blir kvar i sängen.

Antagligen är det inget som lockar tillräckligt mycket. Eller också är böckerna som lockar mest för långt ner i högen. När man lånar böcker på biblioteket bör man ju beta av dem i den ordning de ska lämnas tillbaka. Resultatet är oavsett detsamma. Inget blir läst.

Jag vill bättra mig. Jag vill ju läsa. Och ärligt talat har jag inte mycket intelligentare saker för mig.

Just nu verkar jag bara inte vilja tillräckligt mycket.

Hur kan det vara så lätt att hjärntvätta människor till att skriva vad som helst i statusuppdateringarna? Jag blir nästan rädd. Människor som aldrig någonsin skriver en statusuppdatering uppger plötsligt färgen på behån för att någon uppmanat dem.

Vad mer kan man få folk att skriva? Kontonumret?

I min källare finns det sju kartonger. Sju blev i dag sex. Men där finns fortfarande outforskade marker. Pappershögar som bör ses över. Varför har jag alltid älskat papper så mycket? Jag gillar att spara papper för att minnas olika saker, har en massa klipp, skolarbeten, anställningspapper och tidningar kvar för att minnas det som står i dem. Eller tiden i mitt liv, mest. Men det är kanske dags att lägga det bakom mig, jag har trots allt en massa dagböcker kvar fortfarande.

Källaren var kall. Jag befann mig i den dammiga och kyliga källaren, endast iförd t-shirt och mysbyxor. Fingrarna blev snabbt stela trots att jag arbetade hårt, näsan frös och nös av allt damm. Nu ska jag tina upp både mig och lite paj.

Där finns en hel kartong med saker jag vill bli av med. Helst vill jag ju sälja, både kläder och lite köksattiraljer. Men det känns som ett projekt som jag inte tror går runt om man gör det på nätet. Jag gissar att jag än en gång ska göra Myrorna lyckliga.

Jag har för mycket saker. De väller liksom fram över allt. Så jag minns och städar bort 00-talet. Det vill säga från hela min tid i Stockholm och i den här lägenheten. Det är högt och lågt: gamla studiegrejer, mystiska likörslattar, hel- eller halvtomma burkar i badrumsskåpet. Jag styr upp och överkonsumerar gamla ljus. Allt som inte behövs ska bort. För det stjäl min luft.

Jag tänker på allt jag har, och hur onödigt det känns. För jag behöver inte allt det här! Vore det inte skönt att bara äga sju saker? Jag tänker hur mina problem ser ut jämfört med dem som inte har så mycket.

Perspektiv.

Igår hjälpte jag en liten tant upp för fyra isiga trappsteg med rollatorn. Hon erbjöd mig att ta tag i ena sidan medan hon bar i den andra. Men jag tog den lätt själv. Tanten hängde lite på min arm på den glashala trappen för att ta sig upp. Hon tackade mig så hjärtligt. Sa att jag gjort dagens gärning. För mig kändes det så lite. Det tog mig i runda slängar 15 sekunder och kostade ingen energi. För henne var det skillnad mellan att bli stående där eller att komma iväg på det hon skulle. Så enkelt är det att göra någon annans dag.

I kylan fick jag upp värmen igår. Kvällen började med whiskey, fortsatte med att bli utbjuden på den lokala greken och slutade med en utsikt från världens tak, K2.

Det här med att klättra i berg är nog något för mig på riktigt. Jag kanske inte måste börja med K2. Även om det är ett otroligt vackert berg.

Apelsinerna har gått in i gränslandet. Där man inte vet om de är fantastiskt saftiga och sötsyrliga eller torra och sötsliskiga. De har redan antagit en ny yttre form.

Min drog kan snart komma att bli svår att få tag på på marknaden. Jag kommer att få apelsinbrist.

Jag drabbas av panik. Ångesten kommer helt plötsligt, som från ingenstans. Den har varit ett återkommande inslag i mitt liv. När den där känslan kommer behöver jag tänka på något som känns verkligt, en trygg punkt. Vissa nätter drabbar den mig som en outhärdlig smärta i bröstet som nästan får mig att förlora greppet helt.

För att försöka få ångesten att lägga sig brukar jag ställa mig i fönstret och titta ut. Se på människorna, på verkligheten som finns där ute. Eller titta på himlen, spana på någon stjärna. Det lugnar mig. Får mig att känna att jag är verklig. För ibland glömmer jag.

Den där känslan får alla småproblem att kännas futtiga. Som att jag egentligen är oövervinnerlig. Jag kan göra vad jag vill, vad som helst.

På sista tiden har jag översköljts av känslan av oövervinnerlighet allt oftare från tv-soffan på kvällarna. På morgnarna och dagarna håller den sig opraktiskt nog borta.

Jag behöver hitta de där trygga punkterna i tillvaron för att hålla kvar lugnet. Ångesten får aldrig tillåtas ta över mitt liv.

Vad gjorde man innan internet?! Jag älskar internetåldern! Internet är mitt allt. Det ger mitt liv mening.

Hur glad kan man bli över en teknikalitet?

Våren ligger i luften. I alla fall i min luftventil. Så fort det börjar våras flyttar mina kompisar in i luftentilen och börjar vårstöka. Allt för att kunna bilda familj.

Jag hade nästan glömt hur mycket de kan låta. Förra våren var jag inte hemma och lyssnade på dem. Nu väntar de på ljusa morgnar då frukosten serveras tidigare och tidigare. Jag önskar att de kunde servera mig också. Men jag får nöja mig med att lyssna på dem, under mycket tidiga morgnar.

Vinterstudion. Say no more.

Sitter till och med gladeligen och ser med spänning på över 10 år gamla tävlingar. Visst, det går bra.

Det börjar gå utför för mig.

Jag myser runt i långkallingar hemma efter en tur ute i kylan. Längtar till vintervidder och grubblar över det nya decenniet.

Lite orolig är jag. 2009 var bra på många sätt. Jag tror att tillvaron lätt kan komma att försämras under 2010. Så länge jag inte bestämmer mig är risken överhängande.

Det är dags. Jag har en klump i magen. Startar igång det här året med en rejäl portion ångest. Det är dags att börja uträtta.

Jag har sammanfattat årtiondet, året och satt en agenda för nästa decennium.

Men även 2010 har fått en ny ambitionsnivå. 2009 var året då jag skulle göra det mesta av tiden. Något jag känner att jag verkligen levt med i tanken.

2010 är året jag ska bli bra på något. Dessutom ska jag försöka vara lite mer ödmjuk i tillvaron.

Om jag ska lyckas blir det till att sätta igång direkt.