Hannas Plats

2010 går till historien som rödtottans år.

Vintrarnas vinter. En riktig vinter med äkta kyla. Jag gick nästan helt i ide. Läste massor med böcker. Åt havregrynsgröt. Fick pisk på fler än ett sätt.


Foto: Blingbling

Våren då det vårades. Eller vårdades. Akrobatik och dans i massor. Jag trodde att det var något som spirade. Men det var bara ett dåligt revben och några blåslagna knän.



Uppbrottets sommar. När jag inte badade satt jag på en klippa och betänkte min situation, planerade och grubblade. Sen bröt jag upp och stack norröver för att leva drömmen.





Punkornas höst. Det var som att livet började om igen. Jag lärde mig byta däck och perkulerade världens godaste kaffe. Egen glass var det nya svarta. Funktionsplagg och kultur det jag helst la pengarna på.





Livet har intagit en ny lunk. Förra året sa jag att jag det här decenniet ska bestiga berg. Tre berg har jag att bestiga. Ett har jag bestigit - jag har lämnat Stockholm för norrlandet. Det andra berget har jag påbörjat bestiga i och med min nya yrkesinriktning. Det tredje berget återstår. Och kanske är det viktigt, kanske är det inte det. Men jag känner att jag i och med det här året har börjat ta gigantiska kliv. Höga berg och djupa dalar. Det händer att jag längtar efter min klippa vid Östersjöns kant. Men jag tror att jag är på rätt väg.



Tro för den saken skull inte att jag nöjer mig. There is work to be done! Jag ska skaffa mig en rejäl dialekt nästa år. Så det så. Jag tror också att 2011 kan bli ännu bättre än 2010. Det ska du göra också.

Jag vet inte att vare sig smilet på läpparna eller överskriften är sanna. För ännu har jag inte hunnit prova mina nyinköpta längdskidor. Det är minst 20 år sen jag stod på ett par sådana här senast. På den tiden såg varken bindningar eller pjäxor ut som nu. Jag känner mig som Helena Ekholm, med enda skillnaden att jag skjuter från höften. Samt att jag eventuellt ser lite mer svajig ut.

Det var en ganska lång upplevelse att göra det här inköpet. Jag tog en taxi hem för att få med mig alla grejer hem med vettet i behåll. Jag har även kitat mig med underställ och stumpor idag.




Med andra ord är jag helt färdig för utomhusaktiviteter. Eh, just ja. Ska bara valla först. Prima vallerina.

Hoppas jag fortfarande är frisk imorgon samt att graderna inte understiger 20.

Det känns märkligt att önska god jul så här långt i förväg. Samtidigt känns det inte alls som jul. Hur som helst känner jag mig otroligt vuxen som ska resa under julen.

Så jag passar på att önska er god jul nu, lite i förväg.

God jul! Må en stjärna lysa över er.

Jag kan bli grinig på riktigt när jag är i andras klor, där andra bestämmer, och jag inte får mitt kontinuerliga intag av mat. Blodsockerfall är en sak. När det beror på någon annan blir det något helt annat. Grinigheten vet inga gränser.

Särskilt när 70 pers plötsligt blir till hungriga monster som ska köa för mat.

Svenskt julbord när det är som bäst.

Själv gillade jag bäst Bridgeblandningen. Ja, jag är tant.

Hela Assange-affären gör mig olycklig på så många sätt. Det faktum att journalister och andra över hela världen tar sig rätt att håna och hata de kvinnor som anmält Assange. Helt utan bevis. Utan att egentligen veta något.

Tanken att Assange möjligen är en hjälte i andra sammanhang gör honom inte till en alltigenom rättfärdig människa. Tvärtom kan man väl helt klart ifrågasätta hans rättfärdighet med tanke på det han har gjort. Var ligger hans lojalitet? Vem vet vilka lik han kan tänka sig att gå över för att få sin egen vilja och rättvisa igenom? Jag menar vem vet hur de kom över den information som publicerats.

Den typiska kvinnosynen förmedlas. Att kvinnor skulle hitta på. Jag undrar verkligen vilken kvinna som skulle vilja hitta på dessa sexuella trakasserier och tvingas gå igenom den häxjakt som just nu pågår mot dem. Hur förklarar man det?

Ingen vet vad som har hänt förutom Assange och kvinnorna. Därför är det så oerhört beklämmande att kvinnorna blir så hatade och mannen får så mycket sympati över världen.

Just nu sprider sig taggen prata om det (#prataomdet) på twitter. Människor berättar om sånt som de varit med om som inte är ok och som de kanske aldrig berättat eller som i alla fall inte är något man pratar om. Framför allt handlar det om sexuella övergrepp av olika slag eller om när saker går över den ibland helt osynliga gränsen.

Jag är stum, glad, ledsen när jag följer flödet. Det finns så många därute som varit med om så mycket skit att jag inte vet vad jag ska känna.

En tråd startades som en motrörelse, med att problematisera att kvinnor mest får uttala sig i fråga om sex när de gör det som offer. Det är mer ok att vara ett offer än att vara den aktiva, den som vill vara sexuellt aktiv, kåt. Och det är väldigt problematiskt med kvinnlighet och sexualitet. Inte minst är det något Mia Skäringer beskriver i "Dyngkåt och hur helig som helst".

Mina tankegångar fortsatte i banorna vad som är ok för killar. Betydligt mer och åt ett betydligt grövre håll. Jag vet inte hur ofta jag äcklas över saker i twitterflöder eller på andra ställen där "vanliga" killar skriver nedsättande om kvinnor och om sex eller kvinnor de haft sex med. "Lämnade flickstackaren, mitt ligg, tidigt på morgonen". Bara den lilla visar på ett tydligt perspektiv om vem som är den aktive. Det finns massor i samma genre och grövre. Män spiller ur sig detta helt oproblematisk och det är vidrigt. Jo, det är faktiskt motbjudande för det visar på perspektivet när det gäller sex. Jag ser väldigt sällan det motsatta, att kvinnor uttalar sig nedsättande om män de haft sex med eller män överlag.

Prata om det, det behövs. Gärna med ett vidgat perspektiv. Gärna på fler ställen än på Twitter.

Under åren med bloggen har jag hunnit skriva ett antal inlägg om offentliga toaletter. Eller snarare avsaknaden av dem.

Om att man behöver en efter att ha jagat runt på stan. Om att ständigt fundera över avståndet till en toalett. Om hur avsaknaden av offentliga toaletter tycks skapa sanitära problem på min gata.

Jag har bloggat om hur svårt det kan vara att hitta en offentlig toalett. Att det är ett märkligt problem att ha i ett i-land. Eller är det precis det som det inte är? Borde vi egentligen helt sonika göra våra behov i närmaste buske? Synd att även buskarna ibland kan vara svåra att hitta.

Jag och en twitter-vän startade ett projekt. Ett projekt som innebär att vi vill kartlägga offentliga toaletter. Det behövs gratis, fräscha toaletter i Sverige. Överallt. När vi hittar dem vill vi sprida budskapet vidare så att vi vet var man kan leta.

Det visar sig att det finns sajter för detta. Det känns dock som att den listar de där toaletterna som man absolut inte vill besöka. Det finns även en app som heter toahjälpen för den som har Ajfån.

Jag känner mig ändå uppgiven över att man ska behöva lista toaletterna så här. Stackars turister. Stackars mig. Stackars alla andra kissnödiga. Varför kan det inte bara finnas uppmärkta, fräscha, gratis toaletter att tillgå lite varstans i Sverige?

På tvättdagen nerstigen igen till botten av troslådan. Sittande på de sunkgia trosornas vänstra sida. Därifrån igenkommande att döma trosor efter trasighet.

Jag tvättar idag. Tvättdag är inte alltid så roligt för vad gäller de underkläder som finns kvar att välja på. Varför är det så? Här kommer en genomgång av min troslåda.



Det här är creme de la creme. Det senaste och det bästa. Allt det jag önskar mig från min underklädeslåda. En kalsong har smugit sig in i bilden. Den är också min. Bästa kalsongen i rätt storlek. Tidigare har jag främst fått ärva andras felköp (läs: bröderna under tonåren). Bara i den här bilden är det ganska många hundralappar.



Bonds är de mest prisvärda underkläderna jag har. Snygga, bekväma och till rimligt pris. Jag har dem i en rad olika färger. Enda problemet är väl egentligen att de endast går att köpa i Oceanien. Jag har inte ens lyckats hitta dem på nätshop.



Det här är vad jag brukar fiska fram dagar som dessa. De vita Björn Borg-trosorna köpte jag under tidigt 2000-tal på en outlet. Man får säga att de hängt i. De andra har snabbare tvättats ur eller missfärgats. Även i den här bilden snackar vi ändå dyra underkläder.



De här är både snygga och dyra. Men varken bekväma eller praktiska. Vet inte vad jag ska ha dem till riktigt.

Men det fanns en snygg tjej som faktiskt iklädde sig dem en gång för många år sen.



Dyra underkläder tycks vara min melodi. Men framför allt vill jag att de ska vara snygga. Annars kan det va. Jag har svårt att hitta billiga som är snygga i det här landet. Tycker annars det låter som en lysande affärsidé. Varsågod någon!


Not: Vad har du där nere? var egentligen titeln på min C-uppsats om vad man kallar sitt könsorgan.

Igår insåg jag att elementet i köket lagt av. När vet jag inte. Men där var kallt. Gick runt med termometern och insåg att jag hade mellan 17 och 18 grader runt om i lägenheten. Vid 21 på kvällen var jag genomfrusen och hade spänningshuvudvärk. Kände mig sjuk. Så jag kröp ner för natten, rädd för att behöva vakna med feber i kylan. Vid 21, sa jag det? Så tidigt har jag inte gått och lagt mig sen jag var yngre tonåring. Det här var liksom inte av trötthet, utan av uttråkning och köld. Det är få saker man orkar ta sig för när det är kallt inne.

Vaknade imorse till 17-18 grader igen. Kröp snabbt i långkallingar och fleece. Planerade för gym med bastu för dagen. Även om det kändes galet att cykla genom -18 för att nå dit. Men jag gjorde´t och jag blev varm.

Ikäll kom en smått orolig värd och skruvade på elementet och kände på draget vid fönstren. Nu sitter jag här, lite överklädd och svettas.

En inte helt vanlig känsla i casa de Hanna.

Hemmet - en serie i fyra bilder.



Mitt gedigna, multifunktionella köksbord där jag sällan har plats att äta. Här trängs diverse papper, tidningar, samt mat jag inte orkar stuva undan.



Köket är en plats för arbete. Datorn lyser upp i mörkret, medan gröten puttrar på spisen.



Min andra arbetsplats där några kuddar håller huvudet sällskap på kökssoffan. Här arbetas det från ryggläge eller genom att ergonomiskt sträcka fram nacken.



Sovrumet. My sanctuary. Här är det alltid lika välstädat. Adventsstjärnan som plockas upp varje år har idag tänts för första gången. Läsefotöljen är charmigt fylld av kläder.

Välkommen till slottet!

Blir hög av att vara på jobbet. Ibland undrar jag om jag har en manisk läggning (vid sidan av allt annat). Eller om det bara är så jag blir när jag träffar andra efter att ha varit för mig själv för länge.

Efteråt blir jag trött och till slut nästan lite bakis.

När den här kroppen inte får några andra berusningsmedel berusar den sig själv. Det är tunga droger jag innehåller. Kan det vara miljögifter jag utsöndrar invärtes eller?

Ibland känns det väldigt konstigt att det är så få som har varit hemma hos mig efter fyra månader. Min mamma med <3, J och Bling. Samt en kollega.

Kanske borde jag göra ett hemmahos-reportage från slottet på Haga.

Mitt humör är ett kapitel för sig. Jag toppar på jobbet i mötet med mina handledare. Inte av de uppenbara orsakerna, utan för att de säger saker som att "förvirring är bra". Man kan ju bara undra hur länge. När vet man om man är på väg år rätt håll eller om förvirringen aldrig kommer att ta slut?

Sen blir jag socialt stressad. Känner mig utanför på ett ställe som twitter.

Går på kultur själv. I Umeå har till och med jag börjat träffa människor jag känner igen. Så jag springer på en kollega. En som jag hejar på i korridorerna varje gång ser honom och aldrig riktigt får ett ordentligt hej tillbaka från. Så jag planerar att inte hälsa när han plötsligt står där. Men då viftar han helt oväntat in mig på eget bevåg och börjar prata. Hur gullig som helst. Och jag påminns om att vi är olika. Att det inte behöver betyda något när människor har svårt för att heja eller ha kontakt i olika sammanhang.

För jag påminns om mig själv. Mina egna svårigheter för den sociala samvaron. Jag måste peaka hela tiden och det blir så jäkla jobbigt i längden, både för mig och för andra. Jag tröttnar så snabbt och kan inte hitta det där lugnet i en samvaro. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort den här hösten. För jag är så otroligt dålig på social samvaro och att lita på människor, bara att de ska finnas kvar. Jag är så ovan vid att människor är kvar. De tycks alltid försvinna spårlöst. Det måste ju vara mig det är fel på, kan inte riktigt se någon annan orsak.

Just nu är ju alla nya, och den där sociala oron i magen kommer fram så snabbt. Ledsenheten är hela tiden närvarande. Och med det kommer toppar och dalar snabbt hela tiden.

Men jag ska försöka bli bättre på att sträcka på mig. Vara säker och lugn i mig själv. För det handlar ju bara om mig.

Har idag varit på Norrlandsoperan och sett Warriors. Symfoniorkester och dans i ett. Lite Tjajkpovskij så där på en lördag - till studentpris förstås. Under tiden tänkte jag i 140-teckens fraser, som vanligt nu för tiden. Ungefär något sånt här:

Alltså tanten bredvids min när jag drog fram öronpropparna och satte i öronen.

Det är svårt att somna framför en symfoniorkester.

När jag ser killen bakom pukorna minns jag med skam min egen karriär som slagverkare i en orkester. Ångestframkallande...

Hur går det till när man tar beslutet att börja spela basfiol fast man är mindre än basfiolen. Hoppas man på att växa förbi? Den ska liksom bäras!

Undrar hur många i orkestern som är betablockerade i detta nu förresten...?

Alltså paret framför håller på att börja hångla när som helst. Det är inte bio. Det är finkultur!

Vad är det med hierarkin i orkestern förresten? Dirigenten tog i hand med två av killarna i orkestern varje gång han kom in. Ganska många gånger blir det!

För övrigt är oboe det vackraste instrumentet jag vet att lyssna på.

Sen blev det dans. Det var magiskt och jag minns inget. Helt hypnotiserad medan de tände "stjärnor" på väggen bakom scenen. Kunde inte koncentrera mig på något annat medan "stjärnhimlen" lystes upp.

Mer kultur!

Det här med tid. Vinterstudion är igång igen. Det är vinter. Det är jag och tv:n igen.

Vintersport - here I come. Nej, inte att utöva själv, är du galen?

Fattar inte hur det här gick till men. Jag planerar för fullt min första egna kurs. När blev jag lärare? Hur gick det till? När bestämde jag mig för att det var det jag skulle bli? Var det min dröm?

Eller var det bara livet?

Vissa dagar är jag hög.

Ibland tror jag att alkoholen var det som tog bort mina känslor (även om jag inte drack särskilt ofta). Gjorde mig lite avtrubbad. För sen jag slutade med alkohol helt har mina känslor fått större spelrum. Nästan exploderat. Jag blir lättare hög på annat. På riktig energi.

Den senaste tiden har jag fått uppmärksamhet för saker jag gör och kan. Människor behöver mig för saker jag kan, mina spetskunskaper. Jag blir så glad av det. Känner att jag är på rätt väg, i ett sammanhang där jag hör hemma.

Just nu försöker jag ge av det som jag själv får. Ge uppmärksamhet och jag får uppmärksamhet. Ge komplimanger om jag får. Snart ska jag ge lite mer här också.