Vinspecial
Speciella viner man inte vill dricka
Mozaika: Snipigt, hårt och ogint, som en girig egoist
Spansk lant: Som en blandning av hårvax och väldigt gammalt lösgodis
Indomita reserva: Som att suga på mintpastiller hittade i en gammal, okänd regnrock.
Chill out music Cabernet Sauvignon: Recept: askkopp, lite rotmos, sockerlag och en skvätt vodka.
Estola reserva: Påträngande och riktigt muggigt.
Castillo de Gredos: Svavel, smågodis och grov, gällen frukt
Husets Röda: Sockrigt och galet bittert. Luktar död råtta.
Aussie Kangarouge: Doftar gummislang och wunderbaum med tallbarr. Smakar värre.
Vin de Limoux: Stendött. Provningsgruppen vägrade smaka på eländet
Jag skulle verkligen gilla att göra vinbeskrivningar av dåligt vin. De kan antingen ses som dåliga vänner, eller som saker man hittar i gamla stugor och helst inte vill sätta tungan emot.
Källa: Allt om Mat vinspecial 2009
Läs även andra bloggares åsikter om Allt om mat, vin, beskrivningar, språkfeber
Mozaika: Snipigt, hårt och ogint, som en girig egoist
Spansk lant: Som en blandning av hårvax och väldigt gammalt lösgodis
Indomita reserva: Som att suga på mintpastiller hittade i en gammal, okänd regnrock.
Chill out music Cabernet Sauvignon: Recept: askkopp, lite rotmos, sockerlag och en skvätt vodka.
Estola reserva: Påträngande och riktigt muggigt.
Castillo de Gredos: Svavel, smågodis och grov, gällen frukt
Husets Röda: Sockrigt och galet bittert. Luktar död råtta.
Aussie Kangarouge: Doftar gummislang och wunderbaum med tallbarr. Smakar värre.
Vin de Limoux: Stendött. Provningsgruppen vägrade smaka på eländet
Jag skulle verkligen gilla att göra vinbeskrivningar av dåligt vin. De kan antingen ses som dåliga vänner, eller som saker man hittar i gamla stugor och helst inte vill sätta tungan emot.
Källa: Allt om Mat vinspecial 2009
Läs även andra bloggares åsikter om Allt om mat, vin, beskrivningar, språkfeber
Jag lever
Jag fick hem en livsfallsavisering.
Känns betydligt roligare än en dödsfallsavisering. Nu vet jag äntligen att jag faktiskt lever.
Läs även andra bloggares åsikter om livsfallsavisering
Känns betydligt roligare än en dödsfallsavisering. Nu vet jag äntligen att jag faktiskt lever.
Läs även andra bloggares åsikter om livsfallsavisering
Måste jag köpa silikon nu?
Reklamtext:
4 av 5 kvinnor har fel BH-storlek.
Vilken är den rätta kan man då fråga sig?
Läs även andra bloggares åsikter om bh, reklam,
4 av 5 kvinnor har fel BH-storlek.
Vilken är den rätta kan man då fråga sig?
Läs även andra bloggares åsikter om bh, reklam,
It is love
Jag älskar mig själv
♥ därför är jag helt klart värd ett terminskort i dans för 5000 kr - och här sitter jag med endorfinerna sprittandes i kroppen, helt säker på att jag gjorde rätt
Jag älskar mig själv
♥ därför ska jag inte lyssna på allas krävande/oroliga frågor om vad jag egentligen ska göra framöver
Jag älskar mig själv
♥ därför känner jag inget krav på mig själv att göra rätt, följa normen, göra det jag borde - istället vill jag ta reda på vad hjärtat säger och följa det
Jag älskar mig själv
♥ och blir hög på att inte konsumera - det finns så mycket högre värden i livet
Jag älskar mig själv
♥ och försöker att leva i symbios med mig själv, ge kropp och själ det den behöver så att den mår bra
Jag älskar mig själv
♥ och förtjänar att vara lycklig, och det känns lätt när man tänker på allt som är bra i livet - le, skratta!
Skrivlägret. Magnus ville att jag skulle skriva om kärleken till mig själv.
♥ därför är jag helt klart värd ett terminskort i dans för 5000 kr - och här sitter jag med endorfinerna sprittandes i kroppen, helt säker på att jag gjorde rätt
Jag älskar mig själv
♥ därför ska jag inte lyssna på allas krävande/oroliga frågor om vad jag egentligen ska göra framöver
Jag älskar mig själv
♥ därför känner jag inget krav på mig själv att göra rätt, följa normen, göra det jag borde - istället vill jag ta reda på vad hjärtat säger och följa det
Jag älskar mig själv
♥ och blir hög på att inte konsumera - det finns så mycket högre värden i livet
Jag älskar mig själv
♥ och försöker att leva i symbios med mig själv, ge kropp och själ det den behöver så att den mår bra
Jag älskar mig själv
♥ och förtjänar att vara lycklig, och det känns lätt när man tänker på allt som är bra i livet - le, skratta!
Skrivlägret. Magnus ville att jag skulle skriva om kärleken till mig själv.
No man is an island
Jag gillar öar. Några av mina absoluta favoritresmål har varit just öar. Små öar. Öar utan bilar. De är de bästa.
Här är mina fyra bästa öar. Utan bilar.
♥ Sark - cyklade, letade efter grottor och en bra plats att äta matsäcken på
♥ Gilli Trawangan - gick till fots, såg solnedgången och letade efter toaletter (min kompis var magsjuk)
♥ Grinda - gick till fots, letade efter värdshuset och en tidtabell över hur vi skulle komma hem
♥ Rottnest Island - cyklade, letade efter Quokkar och ett ställe att äta på
Flicka och Quokka.
Skrivlägret. Ester ville att jag skulle skriva om ett reseminne.
Här är mina fyra bästa öar. Utan bilar.
♥ Sark - cyklade, letade efter grottor och en bra plats att äta matsäcken på
♥ Gilli Trawangan - gick till fots, såg solnedgången och letade efter toaletter (min kompis var magsjuk)
♥ Grinda - gick till fots, letade efter värdshuset och en tidtabell över hur vi skulle komma hem
♥ Rottnest Island - cyklade, letade efter Quokkar och ett ställe att äta på
Flicka och Quokka.
Skrivlägret. Ester ville att jag skulle skriva om ett reseminne.
Den bästa tid är nu
Vaknar fyra. Djupt inne i stressdrömmar. Inser att jag vaknar med magsmärtor. Vänder mig om och försöker somna om. Glömma det.
Går upp och trycker i mig ett Digerstivekex. Snabbt följt av en värktablett och ett glas vatten.
Tillbaka i sängen. Fortfarande ingen effekt. Vrider mig, vänder. Känner hur smärtan börjar klinga av.
Somnar.
Vaknar fem med ett ryck av ett finskt vrål utanför. Väntar på att pulsen ska gå ner.
Somnar.
Vaknar sex av att tidningen dunsar in.
Somnar.
Vaknar sju av att någon dumpar av ett ton grus utanför.
Somnar.
Vaknar åtta för att den biologiska klockan tycker det är dags att gå upp.
Vänder mig om.
Somnar inte.
Vad jag drömde inatt? Ingen aning. Det var allt för mycket annat på gång.
Går upp och börjar surfa efter nytt boende.
Bild: alltomvetenskap.se
Skrivlägret. Kotte ville att jag skulle skriva om vad jag drömde i natt.
Går upp och trycker i mig ett Digerstivekex. Snabbt följt av en värktablett och ett glas vatten.
Tillbaka i sängen. Fortfarande ingen effekt. Vrider mig, vänder. Känner hur smärtan börjar klinga av.
Somnar.
Vaknar fem med ett ryck av ett finskt vrål utanför. Väntar på att pulsen ska gå ner.
Somnar.
Vaknar sex av att tidningen dunsar in.
Somnar.
Vaknar sju av att någon dumpar av ett ton grus utanför.
Somnar.
Vaknar åtta för att den biologiska klockan tycker det är dags att gå upp.
Vänder mig om.
Somnar inte.
Vad jag drömde inatt? Ingen aning. Det var allt för mycket annat på gång.
Går upp och börjar surfa efter nytt boende.
Bild: alltomvetenskap.se
Skrivlägret. Kotte ville att jag skulle skriva om vad jag drömde i natt.
Alltid redo
Alltid redo. Så var det dags för mitt första scoutläger. Jag får skjuts dit. Äldsta brorsan är där sedan några dagar redan. Vi är i Issjö. Miniorerna har en egen rad med tältplatser. Jag delar tält med Hanna och Frida, de enda från min scoutgrupp som också är på lägret.
Jag går i lågstadiet. Har packat väskan själv. Det visar sig att både Hanna och Frida har lite snacks med sig. Tom & Jerry-kakor för stunder av sug. Jag har inget sånt, och tyvärr är Kerstin, vår käre scoutledare inte med. Hon brukar annars se till att smuggla till oss lite godis. När det som bäst behövs.
Första kvällen inser jag hur mörkt det blir. Väldigt mörkt. Jag får lite panik när jag ligger i tältet och inte ser handen framför mig. Mina tältkamrater sover redan gott. Det luktar konstigt i tältet, antagligen ledaren som inte duschat på dagar. Hon har ju varit här längre än oss. Fuktigt är det också.
Vi har samling hela lägret i en stor ring efter frukost. Vi sitter på stenar. Den här dagen ska vi ut och gå. Ganska långt. Jag säger att jag har ont i foten. Ledarna tror mig förstås inte. Tills de tittar på min fot och ser att jag är helt blåslagen över tårna. De undrar förstås vad jag gjort och mitt svar är vagt och undvikande. En ledare tror mig fortfarande inte, en annan tycker att jag kan åka med henne i bilen. Jag blänger lite osäkert på tantan som inte tror på mig och piper snabbt in i den lilla röda golfen.
Bilen verkar vara det bästa stället att spendera den här turen på. Vi hinner träffa och prata med alla. Höra allas historier. Ta del av vad folk hittat. En tjej har hittat en liten huggorm och samlat in den. Den rör sig inte. Antagligen död. För säkerhets skull lägger vi den i en liten genomskinlig plastask. Asken ligger framför mig i fönstret hela tiden. Jag spanar ständigt efter rörelse.
När vi äntligen kommer fram till destinationen, Länna kyrka, får vi mellanmål. Jag får äntligen hoppa ur bilen och sitter med de andra i gräset. I väntan på kyrkbåten. Sen lassas vi alla över sjön med hjälp av den stora kyrkbåten (gigantiska ekan).
Brorsan har inte sagt ett ord till mig på hela lägret. Inte ens när ledaren som körde bilen körde förbi och berättade om min fot. Jag var bara en lillplutt. Såna får klara sig själva.
Andra kvällen sitter vi vid sjön. Någon har dragit fram en gitarr. Jag lär mig nya låtar som Kumbayah och My bonny is over the ocean. Vi får något extra gott i kåsan.
Sista dagen inser jag hur lite jag sovit de senaste två nätterna. Vi badar och tar det lite lugnt. Mina tältkompisar är också trötta. De gråter över småsaker när föräldrarna äntligen dyker upp för att delta i sista samlingen.
När jag kommer hem åker mina föräldrar för att hämta andra brorsan på seglarläger. Jag lägger mig på mattan i hallen. Somnar omedelbart. Vaknar av att någon borstar mina tänder och bär mig till sängen. Innan det ens hunnit mörkna vaknar jag en andra gång av ett våldsamt tjatter från vardagsrummet. Inser att det är filmen som spelades in på lägret. Jag sätter mig trött i soffan för att se med andras ögon vad jag varit med om.
Skrivlägret. Blingbling ville att jag skulle skriva om ett barndomsminne.
Jag går i lågstadiet. Har packat väskan själv. Det visar sig att både Hanna och Frida har lite snacks med sig. Tom & Jerry-kakor för stunder av sug. Jag har inget sånt, och tyvärr är Kerstin, vår käre scoutledare inte med. Hon brukar annars se till att smuggla till oss lite godis. När det som bäst behövs.
Första kvällen inser jag hur mörkt det blir. Väldigt mörkt. Jag får lite panik när jag ligger i tältet och inte ser handen framför mig. Mina tältkamrater sover redan gott. Det luktar konstigt i tältet, antagligen ledaren som inte duschat på dagar. Hon har ju varit här längre än oss. Fuktigt är det också.
Vi har samling hela lägret i en stor ring efter frukost. Vi sitter på stenar. Den här dagen ska vi ut och gå. Ganska långt. Jag säger att jag har ont i foten. Ledarna tror mig förstås inte. Tills de tittar på min fot och ser att jag är helt blåslagen över tårna. De undrar förstås vad jag gjort och mitt svar är vagt och undvikande. En ledare tror mig fortfarande inte, en annan tycker att jag kan åka med henne i bilen. Jag blänger lite osäkert på tantan som inte tror på mig och piper snabbt in i den lilla röda golfen.
Bilen verkar vara det bästa stället att spendera den här turen på. Vi hinner träffa och prata med alla. Höra allas historier. Ta del av vad folk hittat. En tjej har hittat en liten huggorm och samlat in den. Den rör sig inte. Antagligen död. För säkerhets skull lägger vi den i en liten genomskinlig plastask. Asken ligger framför mig i fönstret hela tiden. Jag spanar ständigt efter rörelse.
När vi äntligen kommer fram till destinationen, Länna kyrka, får vi mellanmål. Jag får äntligen hoppa ur bilen och sitter med de andra i gräset. I väntan på kyrkbåten. Sen lassas vi alla över sjön med hjälp av den stora kyrkbåten (gigantiska ekan).
Brorsan har inte sagt ett ord till mig på hela lägret. Inte ens när ledaren som körde bilen körde förbi och berättade om min fot. Jag var bara en lillplutt. Såna får klara sig själva.
Andra kvällen sitter vi vid sjön. Någon har dragit fram en gitarr. Jag lär mig nya låtar som Kumbayah och My bonny is over the ocean. Vi får något extra gott i kåsan.
Sista dagen inser jag hur lite jag sovit de senaste två nätterna. Vi badar och tar det lite lugnt. Mina tältkompisar är också trötta. De gråter över småsaker när föräldrarna äntligen dyker upp för att delta i sista samlingen.
När jag kommer hem åker mina föräldrar för att hämta andra brorsan på seglarläger. Jag lägger mig på mattan i hallen. Somnar omedelbart. Vaknar av att någon borstar mina tänder och bär mig till sängen. Innan det ens hunnit mörkna vaknar jag en andra gång av ett våldsamt tjatter från vardagsrummet. Inser att det är filmen som spelades in på lägret. Jag sätter mig trött i soffan för att se med andras ögon vad jag varit med om.
Bild: wikipedia.org
Skrivlägret. Blingbling ville att jag skulle skriva om ett barndomsminne.
Hot c
Lite tjock i huvudet. Seg i hela kroppen. Ute regnar det. Riktigt så där så att det piskar mot rutan. Jag har glidit ner i soffan, på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Halvligger, knappt kontaktbar.
Sport på tv.
Inser att jag har vips hemma. Tänk om man skulle ta och vipsa lite grädde. Värma mjölk. Blanda kakao, socker och lite vips i en mugg. Hälla på den varma mjölken. Toppa med nyvipsat.
Givet.
Tv. Huvudtjocket. Varm choklad. På riktigt. Ute gör hösten entré.
Vilken vinnare.
Skrivlägret. Lennart ville att jag skulle skriva om dryckjom.
Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, varm choklad
Sport på tv.
Inser att jag har vips hemma. Tänk om man skulle ta och vipsa lite grädde. Värma mjölk. Blanda kakao, socker och lite vips i en mugg. Hälla på den varma mjölken. Toppa med nyvipsat.
Givet.
Tv. Huvudtjocket. Varm choklad. På riktigt. Ute gör hösten entré.
Vilken vinnare.
Skrivlägret. Lennart ville att jag skulle skriva om dryckjom.
Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, varm choklad
Ingen rädder för vargen här
Jag är en orädd person. Kastar mig med liv och lust in det mesta.
Eller?
Omstart.
Jag är en livrädd person. Rädd för det mesta. Mest för att dö.
Jag kan nog bara lista mina rädslor rakt upp och ner:
- att flyga
- ohälsa
- att bli vansinnigt tjock
- att livet går mig förbi
- att misslyckas
- att jag helt har svalnat i vad jag tror på/trodde på
- att det aldrig ska bli något av mig
- att människor ska få veta vilken rädd skit jag är
Men urmodern av alla rädslor är ändå att släppa in människor i mitt liv. Människor som i slutändan ändå kommer att stampa på det som är jag.
Därför håller jag det mesta inom mig. Det är lättast så. Min ande blir fri och rädslan kan hållas stången.
Skrivlägret. Carin ville att jag skulle skriva om min rädsla, mina rädslor.
Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, rädslor
Eller?
Omstart.
Jag är en livrädd person. Rädd för det mesta. Mest för att dö.
Jag kan nog bara lista mina rädslor rakt upp och ner:
- att flyga
- ohälsa
- att bli vansinnigt tjock
- att livet går mig förbi
- att misslyckas
- att jag helt har svalnat i vad jag tror på/trodde på
- att det aldrig ska bli något av mig
- att människor ska få veta vilken rädd skit jag är
Men urmodern av alla rädslor är ändå att släppa in människor i mitt liv. Människor som i slutändan ändå kommer att stampa på det som är jag.
Därför håller jag det mesta inom mig. Det är lättast så. Min ande blir fri och rädslan kan hållas stången.
Skrivlägret. Carin ville att jag skulle skriva om min rädsla, mina rädslor.
Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, rädslor
Spökkväll
De senaste timmarna hade regnet vräkt ner. I omgångar hade det åskat. Himlen var jämngrå. Det var skönt att sitta inne. Tv:n stod på, men främst koncentrerade jag mig på boken. Var helt inne i den.
Plötsligt ser jag ett träd där ute som liksom ljusnat. Märkligt tänker jag. Men det är nog bara en synvilla. Ljuset blir starkare och jag blir tvungen att gå fram till fönstret och spana ner i skogen efter ljuskällan.
Där, ovanför trädtopparna, nästan bara över horisonten, har solen hittat en lucka i molntäcket. Den sprider det mest magiska ljus jag har sett. Magiskt och samtidigt helt spöklikt i den i övrigt mörka kvällen.
Jag greppar snabbt kameran och går ut. Inser att jag inte kommer att få några bilder här. Drar på mig stövlar och springer ut i regnet. Springer mot vattnet för att hinna innan träden på andra sidan helt slukar solen.
Väl nere vid vattnet är himmelen alldeles blålilarosagrå. Vattnet har tagit färg av den och allt blir en magisk sörja av färger. Aldrig har jag sett min barndoms strand så vacker.
Skrivlägret. Fia ville att jag skulle skriva om den mest fantastiska utsikt jag sett.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, Hannas plats, utsikt, spökkväll
Plötsligt ser jag ett träd där ute som liksom ljusnat. Märkligt tänker jag. Men det är nog bara en synvilla. Ljuset blir starkare och jag blir tvungen att gå fram till fönstret och spana ner i skogen efter ljuskällan.
Där, ovanför trädtopparna, nästan bara över horisonten, har solen hittat en lucka i molntäcket. Den sprider det mest magiska ljus jag har sett. Magiskt och samtidigt helt spöklikt i den i övrigt mörka kvällen.
Jag greppar snabbt kameran och går ut. Inser att jag inte kommer att få några bilder här. Drar på mig stövlar och springer ut i regnet. Springer mot vattnet för att hinna innan träden på andra sidan helt slukar solen.
Väl nere vid vattnet är himmelen alldeles blålilarosagrå. Vattnet har tagit färg av den och allt blir en magisk sörja av färger. Aldrig har jag sett min barndoms strand så vacker.
Skrivlägret. Fia ville att jag skulle skriva om den mest fantastiska utsikt jag sett.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, Hannas plats, utsikt, spökkväll
Pappas flicka
Eftermiddagen började lida mot kväll. Det märktes eftersom solen slog i trädtopparna. Skapade ett lite mattare ljus. Jag visste vad som väntade. Jag längtade.
Det var omöjligt att svara på vilken tid pappa skulle dyka upp. Som egen företagare kunde det bli i stort sett hur sent som helst. Jag satte mig på berget och lyssnade. Lyssnade efter det speciella ljudet av en bil som kommer på grusvägen.
Där! Jag hörde något. Helt säkert!
Falskt alarm. Igen. Tiden tycktes släpa sig fram. Jag vågade inte fråga mamma igen om pappa verkligen skulle komma ut ikväll. Han hade ju lovat att vi skulle ta kvällsdopp. Kanske hade något kommit ivägen. Igen. Klockan började verkligen bli mycket.
Berget började svalna eftersom solen inte nådde fram riktigt längre. Men jag misströstade inte. Inte än.
Plötsligt dyker det upp. Ett dovt ljud som fortplantar sig mellan träden längs grusvägen. Visst är det ljudet av en Duett. Jag ser hur den smutsvita bilen dyker upp på krönet och springer snabbt ner till parkeringen för att möta honom. Pappa hinner inte ur bilen innan jag kastar mig i hans famn.
Han har jordgubbar med sig som vi ska äta efter middagen. Jag tar pappa i handen och tittar upp på honom. Min pappa. Snabbt hämtar vi badkläderna. Sen går vi ner för att bada. Pappa i sin luggslitna badrock och med saltsjötvålen i handen. Jag vågar hoppa från bryggan medan solen nästan går ner. Pappa dyker, långt, långt ut i kanalen. Vi simmar och busar och tvålar in oss tills det är dags att gå upp och äta.
Skrivlägret. Jazzhoppan ville att jag skulle skriva om kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, kärlek
Det var omöjligt att svara på vilken tid pappa skulle dyka upp. Som egen företagare kunde det bli i stort sett hur sent som helst. Jag satte mig på berget och lyssnade. Lyssnade efter det speciella ljudet av en bil som kommer på grusvägen.
Där! Jag hörde något. Helt säkert!
Falskt alarm. Igen. Tiden tycktes släpa sig fram. Jag vågade inte fråga mamma igen om pappa verkligen skulle komma ut ikväll. Han hade ju lovat att vi skulle ta kvällsdopp. Kanske hade något kommit ivägen. Igen. Klockan började verkligen bli mycket.
Berget började svalna eftersom solen inte nådde fram riktigt längre. Men jag misströstade inte. Inte än.
Plötsligt dyker det upp. Ett dovt ljud som fortplantar sig mellan träden längs grusvägen. Visst är det ljudet av en Duett. Jag ser hur den smutsvita bilen dyker upp på krönet och springer snabbt ner till parkeringen för att möta honom. Pappa hinner inte ur bilen innan jag kastar mig i hans famn.
Han har jordgubbar med sig som vi ska äta efter middagen. Jag tar pappa i handen och tittar upp på honom. Min pappa. Snabbt hämtar vi badkläderna. Sen går vi ner för att bada. Pappa i sin luggslitna badrock och med saltsjötvålen i handen. Jag vågar hoppa från bryggan medan solen nästan går ner. Pappa dyker, långt, långt ut i kanalen. Vi simmar och busar och tvålar in oss tills det är dags att gå upp och äta.
Skrivlägret. Jazzhoppan ville att jag skulle skriva om kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, kärlek
Favorit i repris
Jag tänker mig att jag ska ge mig på ett nytt skrivläger.
Så nu får du åter välja vad jag ska skriva om. Inget ämne är för stort. Inget för litet. (Nåja, det får vi väl se...)
Du bestämmer! Välj förutsättningar eller ämne.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivarstuga
Så nu får du åter välja vad jag ska skriva om. Inget ämne är för stort. Inget för litet. (Nåja, det får vi väl se...)
Du bestämmer! Välj förutsättningar eller ämne.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivarstuga
Matbok
Varför heter det inte Matböcker? Böcker om mat, precis vad det är. Ordet kokbok för i alla fall mina tankar till en kokerska, en husmor, i ett lantligt kök som står och förbereder mat hela dagarna. Kokar.
Mer och mer tycker jag att dessa böcker snarare handlar om inspiration, tips och just mat i olika former, snarare om själva kokandet.
Jag gillar matbok. Det ligger bra i munnen och ger mig bra vibbar.
Matboken på mitt matbord just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om matbok, inspiration, nyord
Mer och mer tycker jag att dessa böcker snarare handlar om inspiration, tips och just mat i olika former, snarare om själva kokandet.
Jag gillar matbok. Det ligger bra i munnen och ger mig bra vibbar.
Matboken på mitt matbord just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om matbok, inspiration, nyord
På bal?
Vad är en åsna utan hötappar?
Gaaaaah
Jag känner mig humorlös som en amerikan
Rastlös som en orkan
Och ordlös som en pelikan.
Läs även andra bloggares åsikter om pelikan, orkan, amerikan
Rastlös som en orkan
Och ordlös som en pelikan.
Läs även andra bloggares åsikter om pelikan, orkan, amerikan
Dagens dikt
Farbrorn vid vattnet och jag möts varje morgon på morgonpromenaden. Därför kan dagens dikt komma att bli ett inslag här. Jag undrar hur många dikter han har på lager. Kommer de att ta slut?
Solen rullar livsvarm över åker och äng.
Den låter sommardagen bli lång och givande
och hasar sig bara för en nattstund åt gången sakta ner i väster.
Tidigt är den uppe igen, mån om tiden som en bonde.
Åkersolen av Harry Martinsson
Solen rullar livsvarm över åker och äng.
Den låter sommardagen bli lång och givande
och hasar sig bara för en nattstund åt gången sakta ner i väster.
Tidigt är den uppe igen, mån om tiden som en bonde.
Åkersolen av Harry Martinsson
LA
Hanna njuter av de amerikanska lagarna.
Nyord
Att data. Ett nytt verb jag gärna vill få lanserat.
Det är det jag gör just nu, sitter vid datorn. Datar.
Vi har redan börjat använda det. Gör det du också.
Snart kommer språkrådets lista med nyord, då ska jag botanisera rejält.
Läs även andra bloggares åsikter om nyord, data
Det är det jag gör just nu, sitter vid datorn. Datar.
Vi har redan börjat använda det. Gör det du också.
Snart kommer språkrådets lista med nyord, då ska jag botanisera rejält.
Läs även andra bloggares åsikter om nyord, data
100 %
En del inspiratörer och talare vill gärna göra en stor grej av det här med kroppsspråket. Människor går från föreläsningar uppfyllda av tanken att 80 % av allt kommunikation är kroppsspråk.
Låt mig av slöja något. De snackar s.k.i.t.
Om en person med yvigt kroppspråk går runt och säger aoooom en hel timme så undrar jag vad du tar med dig från det seminariet. Något antagligen. Men precis det som personen avsett?
Om en person talar om något viktigt som du brinner för samtidigt som den på grund av en helkroppsförlamning sitter i rullstol i en timme så tror jag att du kommer att ta med dig mycket av vad personen sagt ändå.
Slutsats. Det är omöjligt att säga hur stor betydelse kroppsspråket har. Visst kan vi tala med kroppen, men att säga att det är 78, 5 % av det vi säger som kommer från kroppen är löjeväckande och inte särskilt trovärdigt. Hur mycket säger inte jag på bloggen utan att tala med annat än mina fingrar.
På väg in i porten nyss höll jag upp dörren till en kille som bar på en stol. Han hade musik i öronen liksom jag. Han mimade ett tack till mig. Hur jag vet det? För att jag pluggade ur musiken ifall han skulle säga något. Pantomimen är det nya språket när alla flyr verkligheten genom musiken.
Läs även andra bloggares åsikter om kroppsspråk, pantomim, 100 %
Låt mig av slöja något. De snackar s.k.i.t.
Om en person med yvigt kroppspråk går runt och säger aoooom en hel timme så undrar jag vad du tar med dig från det seminariet. Något antagligen. Men precis det som personen avsett?
Om en person talar om något viktigt som du brinner för samtidigt som den på grund av en helkroppsförlamning sitter i rullstol i en timme så tror jag att du kommer att ta med dig mycket av vad personen sagt ändå.
Slutsats. Det är omöjligt att säga hur stor betydelse kroppsspråket har. Visst kan vi tala med kroppen, men att säga att det är 78, 5 % av det vi säger som kommer från kroppen är löjeväckande och inte särskilt trovärdigt. Hur mycket säger inte jag på bloggen utan att tala med annat än mina fingrar.
På väg in i porten nyss höll jag upp dörren till en kille som bar på en stol. Han hade musik i öronen liksom jag. Han mimade ett tack till mig. Hur jag vet det? För att jag pluggade ur musiken ifall han skulle säga något. Pantomimen är det nya språket när alla flyr verkligheten genom musiken.
Läs även andra bloggares åsikter om kroppsspråk, pantomim, 100 %
