Hannas Plats

Jag har de där dagarna av energi. Jag är upprymd, euforisk och samtidigt trött. Men tonvikten är glad. När jag går hem från jobbet ler jag från öra till öra. Fattar själv ingenting. Människor tittar konstigt på mig.

Jag tror att den där livskrisen i höstas gjorde mig gott. Den visar att avgrunden finns nära. Jag kommer titt som tätt på mig med oro över att jag ska vara här nu, att jag inte vet om jag hör hemma här, att jag vet allt för lite om "här". Jag får panik när jag är förvirrad över vad jag gör. Känner att jag inte alls passar för det här.

Så emellanåt är det bäst att vara glad när man kan. All den där glädjen smittar mig själv. Tror även jag lyckats smitta min omgivning. Varje gång jag träffar mina fina, fina kollegor blir jag extra glad.

2011 kanske blir året då jag passar på att vara glad. För det gör mig glad. Då finns det ännu mer att glädjas över.

Den här dagen har varit bra för att jag har varit

1. effektiv på jobbet
2. social
3. fylld av energi helt olikt en måndag
4. ute i skidspåret

Jag längtar till resten av veckan. Få prestera klart. Känner också att jag kan njuta av friheten när jag gör maxar allt jag kan.

Jag vet inte att vare sig smilet på läpparna eller överskriften är sanna. För ännu har jag inte hunnit prova mina nyinköpta längdskidor. Det är minst 20 år sen jag stod på ett par sådana här senast. På den tiden såg varken bindningar eller pjäxor ut som nu. Jag känner mig som Helena Ekholm, med enda skillnaden att jag skjuter från höften. Samt att jag eventuellt ser lite mer svajig ut.

Det var en ganska lång upplevelse att göra det här inköpet. Jag tog en taxi hem för att få med mig alla grejer hem med vettet i behåll. Jag har även kitat mig med underställ och stumpor idag.




Med andra ord är jag helt färdig för utomhusaktiviteter. Eh, just ja. Ska bara valla först. Prima vallerina.

Hoppas jag fortfarande är frisk imorgon samt att graderna inte understiger 20.

Vissa dagar är jag hög.

Ibland tror jag att alkoholen var det som tog bort mina känslor (även om jag inte drack särskilt ofta). Gjorde mig lite avtrubbad. För sen jag slutade med alkohol helt har mina känslor fått större spelrum. Nästan exploderat. Jag blir lättare hög på annat. På riktig energi.

Den senaste tiden har jag fått uppmärksamhet för saker jag gör och kan. Människor behöver mig för saker jag kan, mina spetskunskaper. Jag blir så glad av det. Känner att jag är på rätt väg, i ett sammanhang där jag hör hemma.

Just nu försöker jag ge av det som jag själv får. Ge uppmärksamhet och jag får uppmärksamhet. Ge komplimanger om jag får. Snart ska jag ge lite mer här också.

Jag var klädd för uteväder. Mös utomhus. Led inomhus. De andra jag såg verkade lättklädda. Ingen snöängel än. Men snö finns här gott om.





Balkongen är numer skottad.

Det här året har varit allt annat än blasé, så mycket kan man säga. Jag läste någonstans att om man vill bli trygg ska man riva den yttersta symbolen för trygghet - sitt hem. Att flytta från sin trygga plats i tillvaron är något av det mest krävande ur trygghetssynpunkt man kan göra.

Så jag gjorde det.

Och aldrig förut har jag varit så nära mina känlsor kan jag säga. Total lycka och livskris. Och alla steg däremellan.

Den här veckan känner jag en ny eufori. Massor av saker att glädjas över:

- Jag ska till Stockholmen (förstår inte sen när det blev så attraktivt)
- Jag ska möta upp ett helt gäng twittrare i olika former och sammanhang
- Jag ska jobba hemma imorgon (det skulle tydligen bli ganska kallt där ute)
- Jag har cyklat (typ) säkert med dubbdäck på snön
- En av mina twittrande vänner trodde att jag var man (och jag blev orimligt glad - jag har ändå bild!). Så till slut har jag blivit könsöverskridande.
- Jag har fina människor runt omkring mig (en särskild som alltid förser mig med sånt jag saknar här norröver - idag två reflexclips för en säkrare tillvaro i trafiken)

Ett stort skrattanfall kommer sällan ensamt. Mina underbara studenter bjöd mig alldeles oväntat på ett det sista de gjorde innan dagen var slut idag. Tårarna sprutade. Jag gömde mig i min stora krage. Helt pubertalt. Men jag var inte ensam.

På middag med bästa kollegorna (som av någon anledning råkar tillhöra franska allihop) återberättade jag historien och började skratta lika mycket igen. Tårarna sprutade. Sen bjöd ena kollegan på en historia som lät tårarna spruta igen. Jag var ju på gränsen hela tiden när jag väl börjat.

Vägen hem från stan i mörker har av någon anledning blivit en ovän. Jag blir alltid ledsen på den där vägen. Som att ensamheten plötsligt var så påtaglig där i mörkret någon gång. Sedan reproducerar jag den känslan varje gång jag går där i mörkret. Idag fick jag sällskap av en kollega i det vackra vita snöfallet och jag tror att min betingning av den där mörka promenaden kan ha vänt.

Ett par ordentliga skrattanfall är allt som behövs.

En krispigt knuspig morgon.



På det en bit finkultur i form av Mia Skäringer. Underbara Mia! Alltid på gränsen, skratt eller gråt.

En midvinterdag. Midhöstdag var det visst förresten.



På väg ner på stan



Visst blir man skidsugen av den där himlen, den där solen, den där snön.



Nära-snö-upplevelse



Umesk sundown

Jag orkar knappt lyfta armarna efter mitt gympass idag - med PT (drar fortfarande på munnen bara jag hör ordet).

Det underdimensionerade omklädningsrummet är ett stort minus på mitt gym, jag måste bråka med så många medan jag byter om. Och avsaknaden av vindrutetorkare på glasögonen på vägen hem är ett minus i livet. De hinner bli väldigt blöta och nästan omöjliga att se genom i höstmörkret.

Nu kan jag inte skriva mer. Får se hur armarna känner sig imorgon.

Jag tog en spa-dag igår. Cyklade till Iksu och simmade några längder, kämpade mot hårstråna i poolen. Sen blev det lång bastu med efterföljande dusch. Jag fick verkligen upp värmen till skillnad från i min egen dusch. Mitt badrum är för kyligt för att alls hinna arbeta upp någon imma eller värme.

Hemma igen tog jag fotbad och ansiktspeeling.

Jag känner mig som ny, och kanske ett par kilo lättare efter att ha gjort mig av med hudavlagringarna.

Avslutade dagen med en kopp varm glögg. Är det jul då?

Fler spa-dagar av gratiskaraktär åt folket.



Peeling i badrummet

Om gymmet låg närmare skulle jag hänga där dagligen. Jag älskar att vara där. Atmosfären, övningarna, bollarna, mattan, möjligheten att se människor, kunna ta ut mig helt.

Har jag gått och blivit träningsnarkoman. Markonan.

Snö och blås och köldbitna kinder. Första snön. Det har varit snöstorm och drippdropp och snösjok och slask. Allt på samma dag.

Snart dags att köpa dubbdäck till cykeln.

Jag fick blodad tand för det här med att hänga på hotell och spa samt vara utan internet i veckan. Jag längtar efter klor, fluffa runt i badrock, ta en ansiktsbehandling och inte ha tillgång till internet. Det är faktiskt en avslappning bara det sistanämnda.

Ska reka upp ett ställe där jag kan ha någon heldag i badrock. Because I'm worth it! Förhoppningsvis är det nära till älven så att jag kan ta mig ett älvbad när jag ändå är igång.

I hjärtat idag:

♥ älvbad
♥ nya bekantskaper i form av kollegor (alla vettiga människor verkar trängas inom akademien)
♥ prat om genus och politik (med ovan nämnda vettiga människor)
♥ nya vyer i Lappland
♥ mammas glada röst när jag sa att jag kommer till henne i jul
♥ ny lite gladare hårfätg

Så har jag då varit på mitt första bloggbröllop. Och nog var det en och annan bloggare där alltid. Huvudpersonen Grannen, självklart, PapaMac, FrökenSoffe, Lillebror och så förstås min egen bordsdam Bling.



Brudparet var strålande precis som vädret. Vi höll oss dock mest inomhus i tält där vi arbetade upp värmen bland annat med dans. Anna i sin blottarkappa passade på att blotta sig mitt i ett nummer. Bejublat!

Vägen ifrån denna lantliga idyll bjöd på äventyr då Anna och jag plötsligt tyckte att vägen blivit väldigt dålig, sämre än när vi åkte dit. Vi kom ut, men inte på samma ställe som vi åkte in.

Efter denna blixtvisit i Norrtälje är jag tillbaka i norret. Jag cyklade hem från flyget, snabbt gjort. Och här är det rena rama värmeböljan.

En kärleksfylld helg. Tack alla som fyllde den!

Nu ska jag ut och leka en stund. Även om jag är trött.



Moi och le Bling.



Eventuellt var även James bond där. Han höll tal.

Jag har verkligen tankat i helgen. Tankat på umgänge, nya människor och nya intryck. Jag har fått hälsa på i Bomstugan.

Ibland krävs det ganska lite för att känna att man mår bra. Men när man lägger till saker som strålande sol, älvbad, goda kräftor, nya bekantskaper, gamla vänner, skratt, oväntad och ibland förvirrad sång, lantliv och bastu så blir det fulländat.

Dessutom fick jag vinna popquiz-tävlingen så att det slapp bli dålig stämning.

Tack för en fantastisk helg Anna.





Ibland undrar jag vad jag gjort i Stockholm de senaste 10 åren, när man kan bo (i alla fall i närheten av) så här vackert. Jag fattar inte att jag är Västerbottning.

Från klippspaning över Östersjön har jag nu gått till båtspaning i Mälaren. Det är också gott.



Det och ett halvt rör chips med lite iste. Precis vad kroppen behöver i värmen.

Jag lyckades hålla nere kroppstemperaturen tills jag steg in i min 30-gradiga lägenhet.

Men hjärtat är varmt.

W 3 år: Jag tycker faktiskt om dig, Hanna.

Mer än så behövs liksom inte. Men jag fick mer.

Jag och min vän anden tar det lugnt på en brygga. För stunden med ro i kroppen. Ni ser anden va? Den svävar ovanför mitt huvud.