Hannas Plats

En bok för mig?



Fotografiska



Stockholmsfika



Utvecklad frilla



Puss och gonatt.

Hej Stockholm. Jag älskar dig för att du är allt... allt du är. Och för att affärer och mat är så lättillgängligt. Därför råkade jag okynnesköpa en massa lösgodis i affärn. Detta satte jag raskt i mig för att det var så sanslöst gott. Min mage blev inte alls glad på mig.

Men imorgon är vi på banan igen. Magen och jag. Då ska jag göra stan. Det var länge sen. Och inget är som sommar i Stockholm.

Hejdå.

Jag, cykeln, klipporna, rödbetorna, havet, solen, böckerna, kaffet, de kanelstekta äpplena, blåbärsglassen, fruktsalladen, jordgubbslandet, solnedgångarna, flätan, humlorna, tidningen, grannarna, korna som passerar mig i skogen, räven, de färgglada godisarna och alla loppisfynd jag inte vet hur jag ska få med mig hem har det bra.

Det är verkligen inte varje dag man får så här spännande paket med posten.

I vinter ska jag inte frysa om mina fötter, den saken är helt klar.



Tack Fia!

Ingen midnattssol i sikte heller i Övertorneå.



Men vem är det som fuskar?

Ingen midnattssol i sikte ännu så länge. Men vi lever på hoppet. Samt den här utsikten.

Stora Sjöfallet eller Nya Zeeland?

Efter jobbet stack jag till älven och fötterna fick bada.



Det var helt underbart svalkande. Lägenheten håller 29 grader.



En flotte hade slitit sig från sin ägare.



Sen stack jag till Bölesholmarna för helkroppsbad. Hittade en egen sida av lagunen.

Jag älskar den här värmen. Jag älskar Umet. Jag älskar livet.

Det här med lunchbad, det har blivit lite av en tradition på institutionen. Can't live without.

Några dagar i norrlands skogar bjöd på dramatiskt väder då en tromb drog förbi. Men även bad, god mat, umgänge och djurliv. Kameran glömdes olyckligt nog hemma, men mobilen tar faktiskt bilder över förväntan.



Mitt i Norrlands skogar hittar man en bit av Thailand. En buddha. Med magnifik utsikt.



I trombens spår lagades det mat old school.



Norrland är underbart så här tidig sommar. Myggfritt. Ljust.



Det var den här utsikten som fick mig att flytta norröver. På karlhygget spottade vi två älgar också.



Tromben gick ganska hårt åt skogen.



Gjorde min första rabarberpaj. Gottigott.

Jag har haft en så otroligt fin dag i verkligheten.

♥ Återsåg vänner från förra veckan i Helsinki över fejjan. Vi redde ut det senaste vad gällde uttalet av Monchhichi.

♥ Fick e-brev från en gammal klasskompis i grundskolan som numer bor i Helsinki. Vi gick i hemspråksundervisning tillsammans.

♥ Smet iväg på lunch med en kollega.

♥ Smidde ränker med roomien om hur vi skulle kunna söka mer pengar.

♥ Köpte en lampa på stan och blev erbjuden att få den hemkörd av försäljaren. Jag kan ha nämnt något om att försöka frakta den på cykeln.

♥ Blev tillfrågad av grannen om jag kan vattna deras blommor när de är borta och överväldigades av deras tacksamhet när jag sa ja.

Det är väl ganska ok att vara hemma ändå.

Nu önskar jag mig bara lite endorfiner så är det klart.

Jag blir glad av Helsinki.



Blåsigt



Här bor finska hobbitar.



Väntar på båten hem från Suomenlinna.

Jag gillar finnarna, inte de på ryggen men.



Hotellfrukost



Noga instruktioner på bastukudden.



Finsk design möter svensk pop.



Kvällsfika på finska.

Jag kom iväg trots vulkanutbrott på Island. Däremot trodde jag att landningen på Arlanda skulle gå åt skogen, som det blåste. Det var en av mina topp 5 sämsta landningar.

Men nu är jag här, i ett varmt Helsinki som är grönare än Umet. Rummet är rödare än... ja, en bordell kanske.



Matbord, micro och kyl.



Utsikten.



Här har man fötterna på huvudkudden.

Ja, det är allt jag hunnit med att fota av Helsinki so far. Men det ska nog bli mer hoppas jag.

Cliffhangern får vänta tills imorgon.

Det är idag två år sen jag kom hem från min långresa.

Jag minns hur jag åkte genom ett svalt Vårstockholm den där dagen. Jag såg mig omkring och kände det som att jag aldrig varit iväg. Tiden hade liksom stått stilla.

Jag minns mina komma-hem-rutiner. Jag tog promenader vid Årstaviken varje morgon i solen. Satt en stund på min brygga. Löste korsord. Lekte med brorsdöttrarna. Var allmänt långhårig. Åt hemmagjord god müsli som fortfarande, när jag äter den nu, påminner mig om den där tiden.

För två år sen:



Årstaviken.



En post-dagistrött brorsdotter.

Med bonuspappa kommer en hel bonussläkt. De är många och de är bra. Påsken blev en oväntat trevlig och social historia. Utan rinnande vatten, men med utsikt över en frusen sjö.



Det blev inget bad. Vattnet var nollgradigt.



Himlen alldeles blå.




Utsikten från huset.



Typiskt norrländsk påskaftonskväll. Klockan är runt 20, vi har precis flyttat in runt elden.



Jag byggde en holk för kattugglor.

Mer behöver inte en påskhelg innehålla.

Ett vårtecken är att jag har tagit fram vårcykeln. Det vill säga den utan dubbar. Racercykeln.

Ett annat vårtecken är att mina cyklar numer står ensamma i garaget. Bilen som stod vinterförvarad har kommit ut på vallning.

Grannen undrade om det var min bil som stått där (finbil). Jag sa nej. "Men det är mina cyklar". Det var tydligen inte så intressanta i jämförelse. Själv höll han på att byta däck på bilen. Jag sa att det snart var dags för mig att göra det också. Han skrattade åt det. Hallå, det är faktiskt ett ganska smutsigt och jobbigt arbete.

Idag har jag cyklat så att jag har grus i munnen. Undan går det. Dubbfritt. Och det luktar vår och grus. Grusvår. Barndom.

Det verkar ha blivit min grej på sistone att se till att träffa nya människor. Eller internetvänner rättare sagt. Att lajva.

Hade tweetup i Umet idag. Sköna människor, avslappnat, mysigt på alla sätt. Och jag fick cykelsällskap hela vägen hem. Bara en sån sak. Det skulle aldrig hända i Stockholm. Knappt ens att jag brukade få det i Norrtälje. Här har jag människor på en armlängds avstånd.

Det känns så fint!

Jag och skidorna besökte skogen idag. På lite, lite darriga ben. Men med glädje och spritt i kroppen. Som jag gled, på det lite isiga underlaget.

Längtar till jul. Då ska jag vara ledig och bara skida hela tiden. Så ge mig en vit jul, va!

Jag hälsar på i Stockholmen igen. Det är ett tag sen sist. Den här gången blir det lite längre. Ska försöka bara vara i mitt Stockholm också. Strosa på mina gator. Göra mina grejer.

Idag har jag pussat på två barn. Jämngamla. Med samma ljud, samma rörelsemönster och i stort sett samma temperament. Jag luktar nu kräks från två barn. En fin solig dag med möten som gör mig varm i själen.

Jag saknar inte Stockholm. Men ibland saknar jag det här.

Den här vintern har redan varat i nära nog tre månader. Men jag är inte mätt. Jag blir tvärtom bara mer kär i den. Den är perfekt just nu. Lagom kall, mycket snö. Och som jag skidar. Jag är helt besatt. Spåret är nära och det är så enkelt att bara smita dit och stjäla några varv. Med funktionsklädenra på och pannlampan lysande. Ibland med riktigt flyt och bra glid. Det blir aldrig jobbigt riktigt. Det känns alltid som att jag orkar mer. Ibland är det bara kylan som härjar mina fingrar, tår och kinder.

Men så vet jag också vad våren innebär för mig. Ljuset som håller mig vaken. Ångesten som flyttar in i bröstet när man ska vara så där glad och social och vilja så mycket med livet. Tröttheten och björkarna som helt däckar mig.

Så jag njuter av vintern. Varje dag.



Oroar mig bara lite över att jag lätt blir manisk. Liksom inte kan ta det lugnt. Måste, måste skida varje dag. Tills jag typ går sönder och inte kan. Eller vill. Denna ständiga avvägning av att smida medan järnet är varmt och att inte bränna ut sig.