Hannas Plats

Dagens fråga på svt är:

Har du ofta problem med din bil?

Jag känner att en sådan fråga i bloggosfären skulle få ett helt snedvridet resultat. Trötta bilägare tycks vara överrepresenterade bland bloggarna.

Referenslitteratur:
Doc
PapaMac

Svårbloggat. Bloggsvåra.

Ge och ta, hela livet handlar om det.

Jag bloggar ut en stund och fastnar i vintersportens värld istället. Min insats är från soffan. Någon annan får ge och ge. Det får räcka så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om utbloggad

Bloggbrist. Det är inte det att jag får för lite blogg i mig. Men det är som att det är något som saknas för att jag ska kunna skriva. En form av frihet. En uttrycksfrihet. Det är som att jag håller på att brinna inne. Det som är inne kommer inte ut. Det är för hett, för explosivt. För att uttrycka på en blogg. Så det får finnas kvar där inne.

Allt medans bloggen torkar ut.

Brandskador och torka på en gång. Vad ska man göra? Vem ska man säga det till?

Bloggexistensiell kris?

Läs även andra bloggares åsikter om TNT

Jag outade mig helt igår. Snacka om att slungas ut ur den bekväma och trygga om än något orymliga bloggarderoben. Men jag antar att det var på tiden.

Kanske innebär det att jag snart kan välkomna några nya läsare. Välkommen google!

Läs även andra bloggares åsikter om outad, bloggarderob

Jag minns det mycket väl. Första gången jag skrev ett inlägg på denna blogg. Trevande fingrar sökte ord. Skräckslagen klickade jag publicera och trodde att hjärtat skulle stanna. Folk kunde läsa mig! Folk kunde hitta mig!

Jag minns hur en kursare som bloggade lästes av andra kursare i hemlighet. Hur självutlämnande de tyckte bloggaren var. Tänk om jag också skulle bli självutlämnande. Tänk om jag skulle skriva för mycket. Tänk om människor skulle hitta mig.

Åren har gått. Jag är fortfarande en "hemlig" bloggare. Det är inget jag berättar för människor. Bara ytterst få har bjudits in till att läsa. Men visst har andra hittat mig. En del läser mig men pratar aldrig om det. Jag pratar aldrig om det. Om blogglivet. Jag förstår nu hur man helt kan separera sitt bloggliv från sitt vanliga liv. Ibland har jag också lättare att skriva saker än jag har att säga dem. Fingrarna är mina talespersoner i många sammanhang.

Bloggen har också skänkt mig en hel armada av nya vänner. Vänner som har jag ofta jag har bättre koll på än andra vänner.

En del har under åren frågat vad det här ger mig. Svaret är så mångfacetterat. Utöver de där vännerna så har jag bloggvänner som jag ännu inte träffat och som jag också värdesätter. Dessutom har jag halkat in på både det ena och det andra tack vare att människor hittat och läst min blogg. Utan bloggen skulle jag känna mig ensam tror jag. Den är så ofta min länk till världen.

Jag missade bloggens tredje födelsedag. Och nu har det snart gått ytterligare ett halvår. Jag undrar hur länge jag ska hålla på. Kan man gå från att vara bloggare till att inte vara bloggare?

Läs även andra bloggares åsikter om metabloggande, mafia, bloggliv

Fan. Det känns som att jag tappat hjärnceller. Jag läser gamla blogginlägg och förundras över all kreativitet och alla infallsvinklar.

Framför allt var kreativiteten i skrivandet för bara ett år sen ungefär dagens x 1000.

Vad hände egentligen?

Samtidigt inser jag att kommenterandet är en del av kreativiteten, av bloggandet. När den avdör avdör också inspirationen.

Fasen, jag skrev flera inlägg på en dag. Nu är jag glad om jag presterar ett!

Jag tror jag tänker för mycket och presterar för lite.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationsångest, motivation

Ibland känns det nästan som dubbelarbete att ha både FB och blogg. Ska jag skriva här eller där?

Men det beror kanske mest på att jag inte tycks kunna tänka fler än tre sammanhängande tankar om ett och samma ämne. Vilket man bör kunna om man ska skriva ett inlägg.

Tydligen.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggstrategier

Hela bloggosfären (den som jag känner iaf) tycks gå på sparlåga.

Vad händer där ute egentligen? Kommunicera!

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, bloggosfär, tala till mig

Jag känner att jag skulle vilja skriva något med lite substans. Med något slags mening. Här eller någon annanstans. Börja dra lite i en tråd, se vart det leder. Börja nysta i ena änden och se vad som händer på andra sidan tråden. Kan jag få ihop ett helt nystan?

Men mitt universum står stilla. Inuti mig rör sig allt som vanligt. Cellerna har en vanlig dag på kontoret, precis som magsäcken, hjärtat och de andra vitala delarna. Men vid ett EEG skulle aktiviteten visa sig rubbad, kanske helt jämnad med marken. Tankarna tycks följa med hårstråna ut i rufset. Förirra sig. Någonstans slår tankarna knut på sig.

Resultatet, mina vänner, är ingenting. Mina fingrar är förstoppade. Korvarna trängs där inne.

Här ute sitter jag. Och stirrar. På solen. På regnet. På dagarna som går. Och tänker:

Man kanske borde skriva något.

Läs även andra bloggares åsikter om förstoppning

Jag tänker inte i blogginlägg längre, utan i musik. Medan jag pussar på små barn och målar.

Dessutom har jag börjat skriva annat än blogginlägg. Det kräver hela min uppmärksamhet.

Det är märkligt att bloggen inte tar upp mina tankar ständigt. Men det kanske mest är en sommarvila. Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om långledig, vila

Jag hittade gamla post-it-lappar där jag skrivit några korta nedskrivna rader.

Ansökningar, vad skriver man?
Tappa matlusten
Oavkortat oroande
Gå runt och le på dagarna

Typiska sånt-jag-ska-blogga-om-vid-tillfälle-rader. Kanske skrev jag något på det. Kanske gjorde jag inte det.

Vad jag vet är att det var länge sen jag hade så mycket jag ville få sagt att jag var tvungen att anteckna för framtiden. Men raderna verkar väldigt allmänna och vaga så jag kanske kan återanvända dem. Eller också är det bara så att det stämmer ganska bra in även på nuet.

Läs även andra bloggares åsikter om anteckningar, inspiration, bloggande

Jag ville vara sprirituell
En gnistrande personlighet

Vilken dag som helst kommer jag att få fram något form av inlägg här också.

Igår fick bloggen beröm. Fia sa:

Hanna har en skönt ironisk och distanserad stil och är en mästare på att uppdatera bloggen ofta.

Sånt värmer!

Läs även andra bloggares åsikter om beröm, spirituell

Kära BA,

Mitt internetande eskalerar för var dag som går. Just nu kör jag på två datorer samtidigt. Är det att bettakta som ett problem eller kanske rent av otrohet att köra dubbelt!?

Hjälp mig, jag vet inte längre vad jag ska göra!

Läs även andra bloggares åsikter om BA, bloggoholic, otrogen?

Du som väntar på kategorin resa här på bloggen kan vänta förgäves. För mer resesnack, se ny blogg.

På så vis får du välja själv om du vill höra om den eller inte. Det är också därifrån jag främst kommer att blogga under resans gång även om jag aldrig kommer att lämna Hannas plats i sticket.

Reglerna för nya bloggen är enkla:

♥ Kommentera gärna men helst utan att ange din bloggadress
♥ Hänvisa inte till den här bloggen

(Jag såg att någon redan börjat och förstås skött sig exemplariskt :)

Lätt som en plätt alltså. Anledningen är förstås att den är bloggen inte är något jag pratar om med så många IRL. Däremot kommer fler ur mitt IRL-liv att få läsa den andra bloggen. 

Om du vill följa nya bloggen finns följande alternativ:
- Du som har mig på Fejjan hittar nya bloggadressen där.
- Du som finns med i min lista med bloggar jag läser (nere till höger) kan lämna din e-postadress så skickar jag adressen.
- För alla andra går det bra att skriva en ansökan inkluderande namn och eventuell bloggadress i kommentarfältet och ange e-postadress så ska jag överväga och skicka adressen.

Hoppas vi ses i mitt parallella blogguniversum.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, parallella världar

Jag har svårt att bestämma mig för om datorn ska vara i köket eller i salongen. I salongen ger den musik. Men i köket kan jag skriva bättre.

Vilken tur att jag har två. Så jag slipper de stora besluten menar jag. Den är ju ganska liten dessutom.



Här ska nätverkas.

Läs även andra bloggares åsikter om nätverk, dubbelblogga

På begäran från Tess. Så här ser jag alltså ut när jag bloggar. Mysbyxor på. Ja, jag är Adidas-nörd, men det är väl knappast någon nyhet.




För fler bilder på modebloggare kolla in Therror, Blingbling och Kajen.

Läs även andra bloggares åsikter om mysbyxor, modeblogg

Jag har vunnit en tävling. Det känns helt fantastiskt. Jag har för vana att tilldelas biocheckar för lite allt möjligt märkligt, men sällan att jag vinner tävlingar.

Det här känns som en äkta vinst. Priset? En Baker street kylskåpsmagnet. Kan det bli bättre?

Tack Tom!

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, london

Januari

Jag längtade till Kuba. Jag längtade till Nya Zeeland. Jag gick i restankar och ville inte annat än att åka iväg.



Februari

Jag famlade runt i blindo, utan tro på mig eller på det jag gjorde för stunden. Allt var förvirrat och jag längtade vidare. Planen stakades ut och gjorde mig lycklig inombords. Det var där allt började. Resten av året trodde jag skulle bli en enda lång transportsträcka. Jag var det roliga i dajm.



Mars

Grubblade jag över livet och kärleken.

April

Mycket trötthet. Mycket osäkerhet. Mycket grubbel. Saker dränerade mig på energi. Samtidigt som små, små saker kunde lyfta mig till helt oanade höjder.



Maj

Kom med ljuset till mig. Men vårtröttheten är inte att leka med. Jag levde nära Mat Niklas och mat. Telenor släppte mig fri.



Juni

Efterlängtad semester. Mitt hjärta slog hårda slag och pulsen gick ner. Sena, ensamma sommarnätter på landet skrämde livet ur mig, rädslan för att spöken ur mitt förflutna skulle dyka upp jagade mig.



Juli

Jag lagade, tänkte och levde primörer. Livet smakade sol och gott, kallt, vitt vin. Mitt dagliga bröd var Sommar i P1. Fötterna på bordet och tankarna på annat håll.




Augusti

Jag gjorde mig äntligen fri från jobbet, började skolan och kände hur livet åter började återvända till mina sargade lemmar. Sangria gjorde ett återtåg i mitt liv. Helgerna spenderades på båt i Mälaren.




September

Livet på Tenga skulle visa sig bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag blev tilldelad min fantastiska handledare och uppsatsämnet började utkristallisera sig. På bloggen var det skrivläger. I livet mötte jag nya människor som fick mitt hjärta att slå lite snabbare. Jag började planera min resa. Livet log. Fia utmärkte min blogg till en av hennes favoriter.




Oktober

Jag började modeblogga. Drömde om hångel. Gav upp. Fick prova min gamla drilluniform och dra på mig den på maskerad. Mörkret lade sig åter över livet. Särskilt som lysröret i köket gav upp och samtidigt vägrade ge vika. Vänner runt omkring mig sa att jag såg lyckligare ut än på länge. Det var nog sant. Tvivlen på min förmåga hade börjat blekna. Men en del grubbel besteg fortfarande mina berg. Jag och genus gick all-in.



November

Ett nytt fokus infann sig i studierna. Allt handlade om uppsats och resa. Det fyllde min tid och min blogg. Jag såg ut som Mr Kidd i håret. Kanske blev jag delvego. Jag hälsade på vän i Oslo och mormor i Finland. Moodsvings blev vardagsmat. Jusektidningen publicerade mina bokrecensioner. Skengraviditeten var ett faktum, svårt att förtränga.



December

Hjärnan känns stel och stagnerad. Det är svårt att skriva något vettigt som inte har med uppsatsen att göra. Matlusten flyr sin kos och står inte att finna någonstans. Istället låter jag andra laga maten till mig. Jag och spanskan försöker bekanta oss med varandra.



Det mina vänner, var mitt år och min blogg 2008. Må nya bloggår le mot mig och er, kanske på andra bloggar.

Läs även andra bloggares åsikter om årskrönika, nytt år, bloggliv

Jag tränar på den, självheten. Så som jag ska komma att leva med den några månader av mitt liv. Jag gör saker som jag normalt sett inte brukar, själv, för att prova på. Går ut och äter. Såna saker.

Jag påminns om det, hur skönt det är att träffa människor som jag känner, som vet något om mig, som minns saker jag sagt, saker jag gjort, också för länge sen. Det värmer i själen att känna att jag finns i ett sammanhang. Att mitt liv har en kontext, där jag är placerad tillsammans med andra människor.

Ändå känner jag mig inte rädd eller orolig för att det ska bli jobbigt att vara sjäv. Det trots att jag är ganska dålig på att skaffa mig nya kontakter ute i världen. Andra träffar nya människor och beter sig genast som att de känt varandra hela livet. Så fungerar inte jag. Jag behöver tid.

Det känns lite konstigt att jag ska uppleva en massa saker och inte kunna prata om upplevelserna i samförståelse med någon. Samtidigt gör det mig trygg att jag vet att så fort jag bloggar kommer det finnas någon där ute som lyssnar på mig. En liten bit av den värld som jag ser som min värld, min kontext, tar jag med mig fullt ut på resan. Det kroppsliga mötet är inte alltid det viktigaste. Det viktigaste är att veta att det finns några där ute, som lyssnar och som är med. Sånna som känner mig sedan en längre tid, vet vad jag refererar till och vad jag menar med några få rader.

Och det, känns som en stor trygg famn.

Läs även andra bloggares åsikter om självhet, resa, bloggfamilj, läsare

Härom dagen hade jag en mycket obehagligt incident hos Miss Ester. Jag ombads fylla i en avancerad ordverifiering vid flera tillfällen då jag skulle kommentera.

Jag misslyckades förstås fatalt samtliga gånger och var beredd att ge upp. Döm av min förvåning när jag upptäckte att samtliga kommentarer gått igenom trots mina misslyckade försök.

Ja, jag tycks lida av något form av stammande virus.

Idag stötte jag på denna ordverifiering igen. Det är inte varje gång, men det är ibland.

Mina vänner. Vad i helvete är det som pågår här?

Läs även andra bloggares åsikter om stamma, ordverifiering, blogg esse