Hannas Plats

Jag tränar på den, självheten. Så som jag ska komma att leva med den några månader av mitt liv. Jag gör saker som jag normalt sett inte brukar, själv, för att prova på. Går ut och äter. Såna saker.

Jag påminns om det, hur skönt det är att träffa människor som jag känner, som vet något om mig, som minns saker jag sagt, saker jag gjort, också för länge sen. Det värmer i själen att känna att jag finns i ett sammanhang. Att mitt liv har en kontext, där jag är placerad tillsammans med andra människor.

Ändå känner jag mig inte rädd eller orolig för att det ska bli jobbigt att vara sjäv. Det trots att jag är ganska dålig på att skaffa mig nya kontakter ute i världen. Andra träffar nya människor och beter sig genast som att de känt varandra hela livet. Så fungerar inte jag. Jag behöver tid.

Det känns lite konstigt att jag ska uppleva en massa saker och inte kunna prata om upplevelserna i samförståelse med någon. Samtidigt gör det mig trygg att jag vet att så fort jag bloggar kommer det finnas någon där ute som lyssnar på mig. En liten bit av den värld som jag ser som min värld, min kontext, tar jag med mig fullt ut på resan. Det kroppsliga mötet är inte alltid det viktigaste. Det viktigaste är att veta att det finns några där ute, som lyssnar och som är med. Sånna som känner mig sedan en längre tid, vet vad jag refererar till och vad jag menar med några få rader.

Och det, känns som en stor trygg famn.

Läs även andra bloggares åsikter om självhet, resa, bloggfamilj, läsare