Hannas Plats

När jag inte sover på nätterna blir min hjärna speedad på dagarna. Jag kan inte tänka långa tankar eller koncentrera mig på något. Däremot blir jag effektiv hemma. Storstädar köket. Jag beskär, ramar in och sätter upp 20 foton på två kvällar. 

 

Nu har jag äntligen fått besök av familjen. De finns i mitt sovrum. Ständigt.

 

Det ena problemet med lakan är alltså att de går sönder lite för fort. Eventuellt beror det på hur hårt jag använder dem, har bara två set som jag varvar nu för tiden. Men å andra sidan beror det på att jag verkligen inte har lyckade påslakansköp bakom mig. 

 

Det andra problemet med lakan, är att man inte vet vad man får när man köper dem. Jag känner och stryker över dem med handen. Gnuggar lite lätt på det hårt spända lakanet. Bestämmer mig. Går hem. Tvättar. Torkar. Bäddar. The moment of truth. Sänggående. Ganska snabbt känner jag om det är rätt eller fel. Och de senaste gångerna har det varit fel. Det sticks. Är strävt. Så jag tvättar igen. Och igen. Och igen. Med samma resultat. Och då köper jag ändå inte de billigaste påslakanen.

 

Nu har jag i alla fall gjort ett nytt försök, betalat mer. De hänger fortfarande på tork. De är mycket fina. Mina förhoppningar är höga.

 

Annars undrar jag mest: Hur gör man? Hur gör djur?

 

 

De dåliga nyheterna är att jag tycks vara allergisk/överkänslig mot champinjoner (eventuellt all svamp?).

 

De goda nyheterna är att jag nu slipper magsmärtor varenda gång jag äter, som det varit de senaste två veckorna. 

 

Så kan det gå. 

Vissa dagar är jag i flow. Saker blir gjorda. Saker som väntat i många, många månader eller möjligen år. 

 

Idag var en sån dag. Igår lyckades jag äntligen köpa en gardinstång. Idag skruvades fästen till stången upp medelst handkraft. Jag har blodblåsor i handen to prove it. Dessutom har jag både ramat in och spikat upp bilder. 

 

Känner mig orimligt nöjd.

 

Sommar-OS i Seoul 1988, det är det första Olymiska spel jag har tydliga minnen ifrån. Det var antagligen då jag blev sportnörd. 

 

Det tydligaste minnet är från sista idrottsdagen då det varit särskilt spännande. Jag förstod att det var sista dagen och frågade pappa när programmet skulle återkomma, som vilken TV-serie som helst. Pappa svarade: om fyra år. Mitt åttaåriga jag gapade och kände mig helt  uppgiven. 

 

Som tur är har jag nu förstått att det även finns VM, EM, diamond league och annat trevligt. 

 

OS 1998 var i Nagano och mitt starkaste minne är att McDonalds hade någon intensiv reklam om detta. Annars var det svårföljt på grund av tidsskillnaden och att jag gick sista året på gymnasiet. 

 

OS 2002 i Salt Lake City såg jag inget alls av eftersom jag då var ute och backpackade. 

 

Under OS 2006 i Turin skrev jag samtidigt en C-uppsats i retorik. Hade med andra ord mycket stor möjlighet att följa samtliga tävlingar. Jag minns särskilt sprintstafetten där damerna tog guld, och sedan tjugio minuter senare gjorde herrarna detsamma. 

 

2010 gick OS i Vancouver. Det enda jag kan tänka på är att jag ska till Vancouver om några månader. Lite sent för att kunna se spelen, men ja ändå.

 

Hittills har årets OS varit väldigt trevligt, sett ur svensk synpunkt. Men jag fäller ändå en tår då människor som super-Marit Björgen eller långkörar-Ole Einar Björndalen tar guld. Samt de flesta andra, helt ärligt. 

 

Vilket är ditt bästa OS-minne?

Lämnade fotspår kan säga en del om den som lämnat dem. Är personen utåtfotad, hur långa steg tar den, släpar den fötterna, verkar den osäker på vart den är på väg? 

 

Imorse såg jag fotspår från en katt under köksfönstret. De ledde endast den egna vägen och slutade med tre större hål i snön. Jag undrade om katten legat där och tagit lugnt eller om den helt enkelt bara fått spel.

 

Det händer att jag ser mina egna fotspår även om jag inte direkt blir varse om att det är jag som lämnat dem. De jag lämnade idag verkade undvika något, eventuellt var det droppet från taket. Fotspåren idag lämnades i riktigt blöt snöslask, till skillnad från fotspåren jag lämnade nedan. 

 

Jag har funderat en del på det här med lakan och hur de nöts. Jag uppfattar det som att mina lakan nöts ner väldigt snabbt. Särskilt jämfört med gamla lakan från 70-talet och tidigare.

 

Jag har ett par påslakan som jag skaffade under tidigt 2000-tal. De är nötta så där så att fibertrådarna helt försvunnit. Framför allt de vita trådarna i det rutiga mönstret. Det finns flera vita rutor som helt enelt är fyrkantiga hål. Men bara just högst upp där huvudet sticker ut under täcket, alltså på mitten av kortsidan. I övrigt är lakanet fortfarande tjockt och utan hål eller skavanker.

 

Hur... går det till? Är det för att jag dreglar syra på nätterna?

 

Ikväll invigs Umeå som kulturhuvudstadsår 2014. Under invigningen ska jag vara med och dansa. Föreställningen heter Burning snow och vi kommer att dansa på den isbelagda älven.

 

Igår under genrepet stod vi och väntade i timmar på älvbädden. En lätt vind och snö i luften. Jag var välklädd, men mina tår tappade ändå snabbt känslen av iskylan som trängde upp underifrån. Det var skönt att få komma in i värmen under raster. Jag blev jag helt mosig. Det kändes som att jag tillbringat en heldag i skidbacken. 

 

Många dagar och kvällars rep har det tagit. Men ikväll är det dags. Ni kan se det på SVT 17-18 om ni inte kan vara på plats vid Umeå älv.