Hannas Plats

Har

- blivit sjungen för på finska, engelska och svenska

- bastat

- fått analog födelsedagshälsning medelst kort

- bakat vetefri tårta

 

Samt glömt hur gammal jag blir.

 

Men ändå. Fin dag. Mycket söt.

 

Vissa helger går det nästan att få förnimmelse av nuet. Ni vet, det där omtalade. När måstena nästan inte alls finns (eller åtminstone kan förträngas för stunden) och när jag har hunnnit ladda energi några helger på raken samt ändå haft produktiva arbetsveckor så är det som att min kreativitet åter igen kan få utlopp. Kreativiteten var i helgen tillbaka. Lite i lagom dos. Inga mastodonprojekt som skulle sjösättas. Mest husmorsgrejer.

 

Jag har haft lakan som varit väldigt söndertvättade. Dessa fick nytt liv i och med att jag klippte trasor av dem. Nu kan jag putsa många skor framöver. 

 

 

Jag har äntligen inköpt min första gryta. Samt lagat mat i den. Förstår inte hur jag klarat mig utan tidigare! Så enkelt. Så gott. Här kommer det nog bli många grytor framöver, jag har redan köpt på mig lamm som ska lagas nästa helg. Till och med fryst in det! (Ni förstår kanske inte hur stort det är att jag lagt olagad mat i frysen, men ändå.)

 

En timme extra en söndag och vad hittar jag på? Jo, storstädning i källaren. Är generellt sett bra på att röja ur där med jämna mellanrum, och nu var det dags. Det som händer är oftast att några saker får följa med upp, andra får följa med ner och ganska mycket får följa med till Myrorna. Saker kan verkligen få nytt liv av att vila några år. En gammal bag från tonåren som jag tycker är retro har vilat länge. Vet inte när jag ska använda den, men jag skulle vilja. Detsamma gäller ett par svarta manchesterbyxor som är minst 10 år gamla, som jag fortfarande kan ha men som jag skulle vilja gå insydda i de vansinnigt utsvängda benen. Sen har andra saker som gamla skor och andra väskor vilat klart och följt med till Myrorna. 

 

 

Och plötsligt andas jag lite lättare. Feng shui är det bästa jag vet. 

Jag tycker det är fruktansvärt irriterande när de gör hål i asfalten. Gärna tvärsöver cykelbanan. Påfallande ofta tycker jag att det sker i nylagd asfalt. 

 

Alltså, finns det någon som projektleder dessa ombyggnationer rörande vägarna? I så fall är ett tips: tänk efter före. Lägg inte asfalt innan det funderats igenom om det kommer att behöva hålas i den. På ett ställe jag cyklar på ibland har det varit ett uppskuret hål tvärsöver cykelbanan i säkert ett år. Nu är det nyfin asfalt hela vägen. Men mitt i har ett hål skurits upp. Igen. Hur... tänkte man där? 

 

 

 

 

Jag befann mig i en lärosituation idag. Ett killgäng. En lärare. En klass. Dessutom tre unga tjejer som var prao-elever i situationen. Läraren presenterade praoeleverna och bad dem säga sina namn. När de gjort det så säger läraren att nu vet vi vilka de är, de är inte längre okända. Samtidigt börjar en i killgänget säga några random tjejnamn helt högt. Som om det var deras namn. Som han medvetet missuppfattat. 

 

Han skrattar och får med sig några andra killar, även om de inte riktigt verkar tycka att det är kul. Läraren uppmanar tjejerna att återigen säga sina namn för att vi alla ska få dem rätt.

 

Och jag står irriterad och tänker att det finns också killar i dans-sammanhang som inte känner behovet av att vara dryga. Han hörde bara inte till denna skara. 

 

För det är ett skämt på deras bekostnad. Men det blir helt löjligt eftersom han är överordnad dem, i alla fall i ålder. Dessutom är han kille som skämtar om tjejer. Det är helt fel position för att skämta nedsättande, eller med en härskarteknik - som det ju är att inte bry sig om att lägga någons namn på minnet. 

 

Det jag känner är: Uppmuntra dem inte! De tar plats. På bekostnad av några stackars praoelever. Så. Himla. Lågt. Inte var det kul heller. Bara nedsättande. Och jättesvårt att bemöta. Jag ville säga något högt, jag kände mig trots allt överlägsen dem i ålder och i självförtroende. Men det hade ju varit en härskarteknik av mig, och jag ville vara en större mäninska. Ibland är det bara så svårt. 

Jag har kommit på svaret. Vad var frågan, undrar nu ni. Jo, frågan är: hur blir saker bäst skrivna?

 

När jag arbetade i Stockholm för några år sedan hade jag en fantastisk kontorsbutik i närheten av arbetsplatsen. Där hade de en speciell typ av skrivböcker som jag alltid höll mig med. Dessa har funnits kvar i mina gömmor och har nu kommit fram igen. Det jag upptäcker är hur mycket som blir skrivet när denna anteckningsbok ligger framme. Den vill bli skriven i. Min rosa ballograf-penna glider perfekt över dess vita, randade yta. 

 

Så jag insåg att jag måste ha fler. Kontorsbutiken visade sig finnas på nätet och levererar fraktfritt även till privatpersoner. Morgonen har därför tillbringats hemma, eftersom det är DHL som levererar - till dörren. Idag levererade de två block till min dörr. En viss framtid är säkrad. Och så länge de finns kvar på nätet är jag lugn. Saker kommer att bli skrivna även framöver.

 

Jag försöker mig på att ladda de så kallade batterierna. Det går så där. Har aldrig riktigt förstått metaforen. Det måste ju till någon slags kraft som ska in för att man ska kunna ladda sig. Var ska jag ansluta?

 

Medan jag funderar på det har jag spärrat in mig själv och satt upp stör-ej-skylten. 

 

Kanske är laddningen att läsa böcker. Jag har nu läst 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye, deras tid inlåsta i Kality-fängelset. Efter en vecka i Kality uppstod en tomhet när boken tog slut. På sätt och vis funkade det som laddning för mig också. Alla är vi väl inlåsta i våra egna fängelsen. Men plötsligt kändes livet i källaren, eller livet inspärrad i hemmet väldigt lätt och bra i jämförelse. 

 

Så kanske ska jag försöka ladda mina batterier genom att känna andras värre misär.