Hannas Plats

Jag gillar biblioteket. Jag gillar att låna böcker. Framför allt gillar jag att låna böcker från skönlitterara avdelningen på universitetsbiblioteket på sommaren. Där är mörkt, tyst och svalt. Och det luktar gamla böcker. 

 

Det här gör att mitt förhållande till böcker blir lite komplicerat. Ibland angränsande till osunt. Jag bär hem böcker i mass. Jag läser också. Men varje gång jag läst ut en bok uppstår ett vacuum. Vad ska jag läsa härnäst? Och även om jag har väldigt många böcker på lut så är det inte säkert att jag hittar en bok jag vill läsa. Jag måste ju känna för den också. Samtidigt vill jag ha läst alla böcker som finns i traven. 

 

Önskar att det gick att inympa en bok i huvudet bara. För jag lär aldrig hinna läsa samtliga böcker. Nu är det i och för sig inte det viktiga. Det viktiga är att det alltid finns en bok på lut. Men ändå. Så många böcker. Så få möjligheter att läsa dem.

 

Mitt nästa projekt jag planerar är att resa jorden runt och käka bacon för att sedan skriva en bok om det. Allt som behövs nu är finansiering.

 

 

När jag är vid älven är jag nära stan. Men det känns inte nära stan. Vid min plats råder totalt lugn. Ibland glider några ungdomar på flottar förbi. En och annan båt brummar förbi. Ett flygplan eller två går in för landning. Men mest kan jag sitta i fred på min sten, med skogsdunge bakom mig.

 

Idag blev jag väldigt förvånad när jag fick celebert besök. Först såg jag en liten simmare i vattnet och undrade vem det var. Sen kröp simmaren upp på en sten. Därefter såg jag simmarens käresta. Två små minkar simmade sen runt och övade livräddning på varandra och busade runt precis vid mina fötter. 

 

Stiliga djur. Det kändes lyxigt att få träffa dem. Men jag är också glad att de inte dök upp medan jag simmade. Det är trots allt rovdjur.

 

Jag gillar att komma tillbaka från semestern och ha varma, soliga dagar. Det innebär att jag får ut det mesta av dagarna. Det är inte sommar på riktigt förrän jag har cyklat runt på kvällen i klänning och utan kofta. Då är det tillräckligt varmt. Det är den här korta perioden jag lever för hela året. Och sedan lever på hela året. 

 

Min bästa plats i Umeå är vid älven. Den är vacker, svalkande och fridfull. Att sitta där soliga sommarkvällar är som att tanka energi, rakt in i hjärtat. 

 

Om det är något jag har stålsatt mig för hela mitt liv så är det negativa kommentarer om mitt utseende. De tycks alltid ha haglat. Och varit legitima från avsändaren. Jag har haft för stora ögon, varit för mager, haft för stora fötter, fel frisyr, klena armar och så vidare.

 

Kommentarerna har kommit från alla möjliga. Familj, vänner, bekanta och obekanta. Många är de som varit med och kommenterat min kropp. På något sätt har jag slutligen låtit det passera förbi mig. De allra flesta kommentarerna når mig inte längre, för jo, de fortsätter att komma. 

 

Dessutom, detta till trots, så är min egen inre bild av mig själv att jag är snygg. Alltså inte klassiskt snygg eller så, men ändå normalsnygg. Jag anser att jag ser stark och stolt ut. När jag ser bilder av mig själv så brukar den inre bilden av mig själv visa sig ha viss diskrepans. Jag uppfattar inte alls mig själv så smal (spenslig?) som bilderna av mig tycks avslöja. Det är ganska märkligt att jag har en mer positiv inre bild av mig själv. Det verkar som att många människor uppfattar sig som mindre snygga än vad de faktiskt är.

 

Alldeles oavsett är jag helt fascinerad över det här. Vad är det som tillåter andra människor att kommentera mig nedsättande, rakt framför mig? Alltså, vi pratar både om fysiska förutsättningar som jag inte kan rå för (storlek på fötter och ögon, vikt) och fysiska attribut som jag har valt själv (frisyr). 

 

Framför allt undrar jag vad det gör dem hur jag ser ut? Varför måste andra trycka ner mig (eller andra) för utseendet skull? Jag gissar att svaret är ganska enkelt. Något med mig provocerar, och det behöver inte vara mitt utseende. Men något med mig gör att jag måste sättas på plats. Antagligen lyckas människor också. För otillräcklig kan jag känna mig. Men oftast inte ful. Och jag känner oftast inte alls igen mig i andras (negativa) beskrivning av mig. Alltid något.

Många talar ju om resfeber. Min mamma lider av svårartad resfeber bara vi ska ta bilen till landet. Själv tror jag att jag lider av en lätt hemvändarfeber. Jag blir helt stissig när jag kommer hem. Allt ska göras. Helst på en gång. Efter fem veckors bortvaro blir det lite extra häktiskt.

 

Prio-ordningen ser ut ungefär så här:

 

- Lämna av väskor

- Cykla och handla med andan i halsen

- Koka saft på från Roslagen medhavda svartvinbärsblad

- Koka kaffe (och fundera över vilka proportioner just min perkolator vill ha)

- Twittra

- Tömma väskan och dricka kaffe

 

Samtidigt är det en jojokänsla i kroppen. Lyckan att vara hemma. Att veta var saker är. Och samtidigt inse att autopiloten fortfarande efter tre år i Umeå är inställd på lägenheten i Stockholm. Att kunna handla vad jag vill. Vetskapen om att inte behöva prata på hela helgen. Sen känslan som jag lämnade Roslagen med. Den var inte bra. Mamma har börjat prata om att sälja sommarstugan. Hon har haft den i 40 år, är nu pensionär och känner att hon inte orkar mer. Förståeligt. Men en så oerhört smärtsam upplevelse. En smärta jag inte alls vill dela med mig av. 

Mormor ringde och undrade när vi skulle komma. Det fanns ingen resa till Finland och mormor inplanerad. Eller åtminstone inte inbokad. Men min semester var snart slut och mormor lät ledsen över att jag skulle hinna åka hem innan hon hann träffa mig. Så en resa bokades direkt. I måndags gav vi oss iväg. Jag är alltid glad över att få åka till mormor. Det är som en meditation. Vi spelar kort. Vi bastar. Vi äter mat. Vi vilar. Vi går i samma gamla butiker i lillstan. Vi besöker en och annan loppis. Framför allt åker vi iväg och tittar på hus som mormor har bott i.

 

Det bor förstås någon annan i de här husen nu. Men vi åker. Vi knackar på dörren för att se om någon är hemma. Oannonserade. Om ingen är hemma så går vi runt och tittar på huset ändå. Fotar och insuper. Samma historier berättas. "Här föddes mormor. Men även mamma. Den här bersån har stått här sedan dess". Och så vidare. Och när jag åker därifrån så känner jag mig tankad. På mat. På sima. På mormorskärlek. På finskhet. Jag lämnar mormor med stort vemod. Återvänder till svenskheten. Och längtar tills nästa gång. Jag har till och med börjat förlika mig med den där Finlandsfärjan, nästan gilla den. Men det tog nästan 33 år. 

 

 

 

 

 

Igår var jag på Väddö kyrka och fick en rundvisning invändigt. Jag har åkt förbi den där kyrkan hela mitt liv, men aldrig varit inuti den. Det är en verkligt fin kyrka som stod klar 1842 och som blivit renoverad två gånger under 1900-talet. En stenkyrka med välvt trätak. Kyrkan har därmed inte några pelare. Det ger ett luftigt intryck och verkar praktiskt när man ska använda kyrkan.  

 

Jag gillar konceptet med öppna kyrkor. Jag gillar att få gå in i dem och kika runt. Helst vill jag sätta mig och spela piano. Men, det går ju inte. 

 

 

Välvd inuti

Idag besökte jag Färghandlare Nordströms museum i Norrtälje. En historiskt intressant plats för mig personligen eftersom min pappa ägde färghandeln under 25 år innan den lades ner. Jag har tillbringat många timmar av min barndom i dess lokaler. På nedre våningen var själva färghandeln som Torsten Nordström en gång ägde och drev. Men Torsten var även en samlare av hög kaliber. Hans dröm var att en gång göra ett museum av sina samlade föremål. Själv bodde han en trappa upp från färghandeln. Där höll han hov för diverse kulturpersonligheter samt samlade på allt man kan tänka sig. 

 

När jag var liten var jag uppe i Torsten Nordströms lägenhet och hjälpte till att dammsuga och damma några av hans samlingar. Det gjorde att jag nästan kände mig lite stolt över att gå runt uppe på muséet och titta på sakerna. Men jag kände viss sorg över hur många av hans hela servis-set stod där någonstans på vinden, oanvända samt hur nära dem jag en gång varit (rent fysiskt). Eftersom Torsten hade så många sidensjalar använde han dem i lådor, där andra hade papper. 

 

Det är förstås extra kul att återse kulturarv där man själv har en del, om än mycket avlägset. Men framför allt tycker jag alltid det är spännande att kliva in i gamla hem där andra bott och levt hela sitt liv. Det känns speciellt. Att få komma dem så nära, trots att de varit döda i över 50 år. 

 

Några minnen från min barndom i färghandeln:

 

- Med kompisar brukade vi smaka av sortimentet av sodastream-smaksättningar

- Bland vaxduksrullarna som satt på flyttbara stänger på väggen brukade jag gömma mig

- Parfymerna brukade jag lukta av med jämna mellanrum

- Skakmaskinen, jätterolig, bara man satte på locket ordentligt

- På lördagar brukade jag hälsa på pappa på affärn bara för att det ibland köptes fikabröd på Tösse bageri. Om inte så fixade jag det självklart.

- Det hände att jag slog in små saker, bara för att det var kul. En gång slog jag in tvål som jag sedan gav till en kund. Han blev väldigt glad.

- Lukten av gummihandskar, lösningsmedel, klor och kaffe. 

 

Kan längta hela året efter sommar. Efter att få vara i Roslagen. Efter att göra inget och vad som helst. Nu är jag där. Hela paketet. Svensk sommar i väder och i sinne.

 

Men det är också svårt med sommaren. Jag älskar min sommar i Österrike eftersom jag regisserar hela upplevelsen på egen hand. Jag har mitt eget boende, styr över min egen tid. Andra bullar är det i Roslagen. Där samsas hela storfamiljen i en liten stuga. Även om det går bra så tär det på mitt inre. Jag upplever en inre stress. En inre stress av att inte veta vad som ska ske när och när jag får vara för mig själv nästa gång. Det tär. Jag upplever att semestern inte alls känns lika semestrig.

 

Dessutom har jag ett nytt problem. En inre rastlöshet. En känsla av att vilja göra saker, uppleva något. Jag kan inte nöja mig med min klippa vid Ålands hav. Jag behöver fler statister för att regissera min semester i år. Jag behöver nya miljöer. Det känns lite sorgligt. Fast ändå sunt. Jag har många veckor kvar ännu. Jag behöver fundera på vad jag vill fylla dem med. Inte bara låta dem gå med oron.