Hannas Plats

Sånt här gör mig glad.

Frågan är vilka jag ska ta på mig?

Jag har haft en så otroligt fin dag i verkligheten.

♥ Återsåg vänner från förra veckan i Helsinki över fejjan. Vi redde ut det senaste vad gällde uttalet av Monchhichi.

♥ Fick e-brev från en gammal klasskompis i grundskolan som numer bor i Helsinki. Vi gick i hemspråksundervisning tillsammans.

♥ Smet iväg på lunch med en kollega.

♥ Smidde ränker med roomien om hur vi skulle kunna söka mer pengar.

♥ Köpte en lampa på stan och blev erbjuden att få den hemkörd av försäljaren. Jag kan ha nämnt något om att försöka frakta den på cykeln.

♥ Blev tillfrågad av grannen om jag kan vattna deras blommor när de är borta och överväldigades av deras tacksamhet när jag sa ja.

Det är väl ganska ok att vara hemma ändå.

Nu önskar jag mig bara lite endorfiner så är det klart.

En vecka av långa intensiva dagar. Upp tidigt, hem sent. En dag av att ta mig hem. Nu, hemma. Igår fick jag en timme extra. Eventuellt sov jag bort den.

För första gången på länge känner jag bara för att göra absolut inget. Inte gå utanför dörren. Inte stimulera hjärnan på något vis. Det är ovanligt. Kanske blev den lite överstimulerad i en vecka.

Men jag blir glad av att resande gör mig så glad. Jag mår bra när jag får vara på väg. Vara någon annanstans. Jag får massor av adrenalin och endorfiner av det. Att hitta vardaglighet i nya miljöer. Samtidigt oroar jag mig lite över att jag har svårt att vara på ett ställe. Att jag alltid vill vidare. Rastlösheten.

Nu ska jag sätta mig och söka pengar till nästa resa. Eller den har jag redan pengar till, men den efter det.

Tänk att jag har ett jobb som uppmuntrar till resor. Snacka om win!

Idag fyller bloggen alltså 5 år. Stora tjejen!

Dessutom är det ostens dag.

Utöver det har jag lyckats diskutera och köpa tyg helt på finska.

Glädjen vet inga gränser.

Vad jag ska göra med Marimekko-tyget? Vet inte. Tips mottages tacksamt. Kuddfodral, väggprydnader. Vill använda så mycket som möjligt. Inget får gå till spillo.

Jag blir glad av Helsinki.



Blåsigt



Här bor finska hobbitar.



Väntar på båten hem från Suomenlinna.

Jag gillar finnarna, inte de på ryggen men.



Hotellfrukost



Noga instruktioner på bastukudden.



Finsk design möter svensk pop.



Kvällsfika på finska.

I lördags gjorde jag min egen provdocka. Jag drog på mig en gammal t-shirt. Sedan blev jag inlindad i silvertejp.



Först bröstet.



Sedan mage och skuldror.



Sedan axlar och armar.

Därefter klipptes tröja och tepp upp, tejpades igen och stoppades med tidningspapper.

Resultatet



Min alldeles egen Sofia, en avbild av mig.

Jag kom iväg trots vulkanutbrott på Island. Däremot trodde jag att landningen på Arlanda skulle gå åt skogen, som det blåste. Det var en av mina topp 5 sämsta landningar.

Men nu är jag här, i ett varmt Helsinki som är grönare än Umet. Rummet är rödare än... ja, en bordell kanske.



Matbord, micro och kyl.



Utsikten.



Här har man fötterna på huvudkudden.

Ja, det är allt jag hunnit med att fota av Helsinki so far. Men det ska nog bli mer hoppas jag.

Cliffhangern får vänta tills imorgon.

Såvisa askmolnet inte sprider sig till Östersjön sticker jag snart till Helsingfors. Lilldatorn följer förstås med. Så om jag får tid ska jag berätta vad jag gjorde igår.

En så kallad cliffhanger.

Jag har köpt mitt första mönster. Förpackningen och bilderna ser exakt ut som de alltid gjort. Jag ser mammas arbetsrum framför mig: symaskinen, tyget, mönstren och nålasken (en Läkerolask i plåt).

Vi får se hur det går. Det är ju ett nästan omöljigt projekt att hitta ett mönster som man gillar. Jag lär få modifiera hejvilt. Ibland ifrågasätter jag också varför jag så prompt ska sy. Jag blir bara frustrerad när jag går i tygaffären. Även om det finns mycket tyg är det väldigt begränsat. Hittar jag ett tygmönster jag gillar så kanske tygkvaliteten är fel och så vidare. Det är inte lätt. Får se om det någosin blir någon klänning av detta. Det är som att jag dödar kreativiteten när jag försöker ha en plan.

Idag luktade det sommar ute. Maskrosor och skolavslutning.

Jag drabbades av längtan. Umet är fortfarande nytt för mig. Jag har aldrig upplevt vår och sommar här. Så min längtan tog mig till Roslagen för en stund.

Minns ni att jag skulle bli med klänning i år. Jag har nu blivit det. Med hjälp av symaskinen.

Två är sydda lite på fri hand. En har jag ritat ett mönster till först.



Första klänningen. Använde ett gammalt linne som mönster.



Andra klänningen. Inget mönster. Bara ett tygskynke, en symaskin och inspiration.



Den här tog längre tid. Eller mönstret rättare sagt. Sen var det ganska enkelt att bara sy rakt av efter mönstret. Det svåra var att få till det där mönstret. Det tog mig några kvällar och mycket papper.

Som ni redan har räknat ut kommer jag aldrig att våga mig ut i dessa kreationer.

Det skulle vara ganska coolt att ta in i ett trädhus.

När jag var 16 planerade jag göra lumpen. Det blev inte så. Livet ville annorlunda. Jag var dessutom extremt klen, hade nog aldrig blivit inkallad. Men min längtan efter militära prylar har aldirg tagit slut. I helgen har jag upptäckt nya pärlor i Umet. Jag har hittat det riktiga överskottsbolaget.




Numer är jag kitad för den norrländska sommaren.



Det roliga är att allt sitter bättre på mig än saker man köper på typ HM. Dessutom luktar grejerna gott. Lika mängder tvättmedel som diesel.



Jag hade kunnat göra lumpen som förevädning för att få glida runt i dessa.

Man vet att man har världens bästa vän när personen fyller ens e-post ett två veckor långt menyförslag.

Så, nu slipper jag tänka på ett tag. Tack, livräddare!

Det är idag två år sen jag kom hem från min långresa.

Jag minns hur jag åkte genom ett svalt Vårstockholm den där dagen. Jag såg mig omkring och kände det som att jag aldrig varit iväg. Tiden hade liksom stått stilla.

Jag minns mina komma-hem-rutiner. Jag tog promenader vid Årstaviken varje morgon i solen. Satt en stund på min brygga. Löste korsord. Lekte med brorsdöttrarna. Var allmänt långhårig. Åt hemmagjord god müsli som fortfarande, när jag äter den nu, påminner mig om den där tiden.

För två år sen:



Årstaviken.



En post-dagistrött brorsdotter.

Har nu börjat rita mönster. Har lärt mig mycket senaste veckan kan jag säga.

Det finns en tjänst jag skulle kunna tänka mig att köpa in just nu. Någon som:

- skickar mig menyförslag för veckan som jag godkänner
- handlar åt mig
- kommer hem och lagar mat som är färdig vid 17 dagligen, inklusive matlådor förstås

Alltså jag är inte beredd att betala jättemycket. Men någon liten slant.

Någon?

Ja, inspiration, matlust och intresse att lägga tid på matlagning är ca noll.

Jag och syaffären har blivit kompisar. Mer tyg. Idag inhandlades en dubbelnål. Nu leker livet. Det blir snygga fållar och lättare att sy i trikå. Jag älskar min dubbelnål. Varför har ingen berättat om den förut? Hädanefter ska allt se köpt ut.



Mer tyg.



Kjol i bomull. Det är lättare att sy i bomull fortfarande.



Söm med dubbelnål. Ja, det är sytt en gång.

Jag har glömt skriva om det. Fick det här meddelandet från Ester:

Hanna, du känns som en granne fast du bor så långt bort. Jag följer fortfarande din blogg regelbundet.

Det gjorde mig rörd.

Jag och bloggen har hängt ihop i 5 år snart. Skulle gärna ha firat detta faktum stort. Men jag kommer att befinna mig ännu längre bort än Umet när den fyller.

Hur som helst. Jag är imponerad över mig själv och över er för att vi hängt i i fem år. Det är länge. Riktigt länge.

Mitt ödmjukaste tack! Till dig och dig och dig.

Jag är ganska mycket för inspiration och att köra igång. Men oftast har jag svårt att slutföra eftersom jag inte kan bestämma mig för alla detaljer. Så det händer att grejer blir liggande ett tag tills jag helt enkelt bara gör något.

Nå, kjolen är helt klar. Tröjan ska kortas i ärmar och sys i hals. Tröja och kjol hör inte heller ihop. Tröjan kan dessutom tjänstgöra som klänning. Men här är en bild av vad jag sysslat med.



Är jag tant nu när jag har en leopardmönstrad kjol?

Andra gången i tygaffären gick det bättre. Jag fick syn på stuvarna i trikå och kunde knappt heja mig. I min hjärna är projekten i full gång. Stora drömmar kan jag avslöja.

Nu har jag sytt i typ åtta timmar. Lite färdig i ögon och huvud. Någon provdocka har jag inte heller så jag har tjänstgjort som provdocka/nåldyna.

Det här är kul. Men jag inser att jag måste lära mig en massa saker för det går inte bara bra. Och det här med mönster är överskattat. Synd att de "mönster" jag använder är lite sneda (urtvättade HM-plagg tyg).

Ett mönster har jag ritat också. Till slut.



Stuvar. En har redan blivit tröja/klänning.



Work in progress.



Flitens lampa.