Hannas Plats

Igår var det dansens dag. Och det dansades i Umet. Jag dansade också.

Tänk att dans kan glädja så många.

Jag har invigt balkonglivet. Fina kollegor med bil är guld värt. Så jag slapp ta det på cykeln menar jag.

Det är dags att planera för nästa runtkuskande.

Det verkar som att jag ska down under igen. Inte nu. Men ganska snart.



En vy jag kan komma att återse?



Ett berg jag vill bestiga igen.

Jag har planer på att skaffa en ny hobby. (Som om jag inte har tillräckligt antal hobbies.)

Egentligen är det en nygammal hobby. Jag vill ta upp det här med att sy igen. Jag behöver få inspiration i tyg och skaffa mig en provdocka. Eller skaffa och skaffa. Jag planerar göra en själv. Tanken för prototypen är helt klar. Tischa på, silvertejpa in min själv (eller med hjälp), klippa upp, tejpa tillbaka och fylla med fogskum. Sedan sätter jag upp "min" överkropp på en pinne med ett träkors som fot. Enkelt. Självklart.

Herregud vad jag vill sy. Men jag gissar att planen med provdockan kommer att blocka mig för ett tag framöver. Egentligen är det väl kanske bra. För ärligt talat har jag knappast tid med en ny hobby.

Med bonuspappa kommer en hel bonussläkt. De är många och de är bra. Påsken blev en oväntat trevlig och social historia. Utan rinnande vatten, men med utsikt över en frusen sjö.



Det blev inget bad. Vattnet var nollgradigt.



Himlen alldeles blå.




Utsikten från huset.



Typiskt norrländsk påskaftonskväll. Klockan är runt 20, vi har precis flyttat in runt elden.



Jag byggde en holk för kattugglor.

Mer behöver inte en påskhelg innehålla.

Godis. Trötthet. Hunger.

Ungefär i den ordningen.

Varje söndag i DN Söndag får en kändis berätta om sin senaste söndag. Det är nästan alltid vackra historier om tidiga morgnar, sunda frukostar, långa promenader och möten med fina människor.

Jag ska nu delge er min söndag ur verkligheten.

09.00 Vaknar, trött, svullna fingrar av saltöverskott efter kvällens chipsintag

10.00 Går ut i garaget och hämtar cykeln som hittades med punktering kvällen innan. Rullar ner den i källaren för mek.

11.00 Oljig och smutsig tar jag mig an återvinningen under diskbänken.

12.00 Grötlunch.

13.00 Efter att ha inhandlat ny innerslang till cykeln och helt i min egen värld betalar för näsdukar på Ica, hejar M på mig, varpå jag kraxar tillbaka. Första orden för dagen är yttrade (såvida man inte räknar eventuellt viskade svordomar i källaren med cykeln).

14.00 Demonterar avloppet i badrummet, får svart gegg i händerna. Under skrubbandet råkar jag sprätta gegget över hela mig, glasögon och ansikte får sig en dos. Jag ryggar lite, men arbetar på som vanligt.

15.00 Fika. Gokaffe och kladdkaka.

16.00 Laddar den första av fem tvättmaskiner.

17.00 Städar bland pianonoterna.

17.30 Efterlängtad dusch.

18.00 Stekt potatis och rödspätta.

19.00 Läser en halvdålig bok som senare ska recenseras.

20.00 Parkerar mig i fotöljen framför Mästarnas Mästare, hejar på Hanna Ljungberg och Ingemar Stenmark, hånar stolpskottet Anders Limpar och roas åt att Kenny Bräck är titanförstärkt.

21.00 Författar en söndagslista.

22.00 Sannolikt tar jag en kvällsmacka innan jag borstar tänderna.

23.00 Skriver dagbok och lyssnar på i-poden en stund innan jag somnar.

Inser att jag ändå varit ganska så effektiv idag.

Nu vill jag att någon ska berätta för mig hur människor hinner med något annat än markservice och jobb!

Den här helgen har jag:
- städat
- joggat/tränat
- tvättat cyklarna
- handlat
- varit på biblioteket och snabbt hämtat böcker (jobb)
- bytt däck på cykeln (båda, det var svettigt, oljigt, smutsigt och frustrerande)
- fikat
- planerat veckans mat

Nu ska jag laga mat, försöka få upp humöret efter cykelmeket då blodsockret var som lägst och sedan orka pallra mig iväg på inflyttningsfest.

Imorgon börjas det igen. Fönsterputs, återvinna, tvätta. När jag ska jag hinna göra något som är att betrakta som vila/kul/hobby? Va, va?



Den här bilden har cirkulerat, när jag var i störst behov av hjälp. Lite överallt har den varit kan man säga. Svaret på frågan hur man får bort växelvajern är: dra ner växeln till ettan. Glöm aldrig det, Hanna.

Tänk att jag har världens finaste kollegor. Idag har de:

- blivit helt paffa över min historia om hur jag kramade Michael Jackson iförd björnkostym. Så där så att de vill göra en grej av det på resten av uni.
- flätat mitt hår och lovat göra det igen när det vuxit lite mer
- förgyllt fika- och lunchstunder
- berättat för mig om fallosmuséet på Island där de samlar på fallosar. Det senaste i samlingen är en mänsklig penis från en 95-årig man som donerade sitt organ.

Det går inte en dag utan att de lär mig något nytt, får mig att skratta eller skrattar med mig. Och det bästa av allt är att jag ska vara där ett tag. För en gångs skull ska jag vara kvar på mitt jobb, flera år faktiskt. Det är en ljuvlig känsla. Jag vill skratta varje dag jag cyklar till jobbet (i alla fall så länge jag slipper punkteringar).



Nyflätad på kontoret.

Påsken 1999 kan jag ha varit på toppen av min karriär. Jag arbetade som påskhare på Harrods. Både inuti och utanför den där dräkten. Vuxna brittiska män ville sitta i påskharens knä. Om nu deras barn fick, varför skulle inte de? Inte alldeles genomtänkt av dem.



När påsken tog slut, tog arbetet som Harrodsbjörn vid. Också det ett svettigt arbete. Vuxna, brittiska män passade nu på att dunka mig i huvudet. Själv såg jag mest ut som en pundarbjörn. Jag är i mitten, lite mer frusen än alla de andra björnarna.



Nå, livet som björn var nu ganska spännande också. Artikeln nedan behandlar en gigant cuddly bear och syftar faktiskt på - mig.

Jag har kitat mig med nya sneakers. Det var lääänge sen jag köpte några. Mycket nöjd. Kan nu dansa fram.



Dessutom matchar de ju tröjan.

Synd bara att jag aldrig ska få hitta de där perfekta röda som sitter som gjutna på min fot.

Jag har underhållit mig med detta en stund. Krävs ett twitterkonto. Här kommer best of:


Tröttheten som avlyssnar Umet? Överväger att jag gillar smaken av kloka människor och menar du hinner!

Kör försiktigt! Jag träffar sällan andra tankar. : Gluten funkar. Mandel är det är inte konstnärligt lagd?

Varför kan väldigt barnslig röst när ni har pratat inför den norska kan jag blir. Snabbare än trött.

Genus, vad härligt. Fast på det. Det är det? Hur kommer inte blir det tjuter ute.

Kul! Vem ska utnyttja tvetydigheterna till det. Men åh, vad är inte konstnärligt lagd alls.

Jag vet att du att jag säger vi skulle kunna uppskatta min nuvarande plommonlila gardin.

Jag har dessa tvetydigheter. Klimatsmart! Vända på nätet. Finns det ligger de stockholmska.

Njet. Men gud vad härligt. Fast på vapnet. Jag hoppas det är ju en hundmänniska)?! Bad news.

Tröttheten som matchar min cykel. Den skulle klippa av'et. Sånt här gången.

1,40 inklusive fönsterkarm. Persienner finnes. Tänkte mig hem idag. Undrar just nu. Kannibalism?

Skön avatar. Ordningen är rolig att följa. Tack! Jag har jag ju synnerligen akrobatisk också.

En tös jag runt nyår sa att språkrådet föreslår koppkaka ist för sällan. Njet.

Snyggt! 12 mm? Väldigt Lilla My. Men svart gick inte för god sömn! Ja, du väl en vass kniv, ingen ro.

Tröttheten som anfaller, SÄPO som har börjat blanda ihop och lockigt. Hade en ny chans, men nej.

---

Lättroad? Moi? Det är kul att jag gillar smaken av kloka människor. Men är det sant?

Till biltvätten idag var det mastodontkö. Jag skulle också behöva mig en tvätt. Underredestvätt.

Och med jag menar jag min cykel. Lerigare får man leta efter.

Ett vårtecken är att jag har tagit fram vårcykeln. Det vill säga den utan dubbar. Racercykeln.

Ett annat vårtecken är att mina cyklar numer står ensamma i garaget. Bilen som stod vinterförvarad har kommit ut på vallning.

Grannen undrade om det var min bil som stått där (finbil). Jag sa nej. "Men det är mina cyklar". Det var tydligen inte så intressanta i jämförelse. Själv höll han på att byta däck på bilen. Jag sa att det snart var dags för mig att göra det också. Han skrattade åt det. Hallå, det är faktiskt ett ganska smutsigt och jobbigt arbete.

Idag har jag cyklat så att jag har grus i munnen. Undan går det. Dubbfritt. Och det luktar vår och grus. Grusvår. Barndom.

Jag glömmer att jag bor i en småstad. I småstäder springer man på folk man känner titt som tätt. Och jag har fortfarande stockholmska skygglappar på, glömmer att se mig om.

Jag blir fortarande lika förvånad varje gång jag ser någon jag känner. Sånt händer ju så sällan i Stockholm (utom senast jag var där, för då såg jag bekanta precis hela tiden - även om jag aldrig orkade hälsa).

Så blir jag lite glad när jag får meddelanden av typen: "visst var det dig jag nästan körde på vid Ica?"

Sånt händer liksom bara i småstäder.

Till slut fick jag och pianostämmaren kontakt.

Nu har jag ett stämt piano.

Jag har hunnit spela igenom ett antal Mozardianska Sonater, Chopinska valser samt Theme from Pianot (The heart asks pleasure first) och känner mig nu helt utbränd.

Det låter inte fantastiskt. Men det beror främst på mig. Däremot är jag förvånad över hur långt muskelminnet är.

Det är roligt med ny frisyr. Kollegor som jag inte så ofta pratar med har kommit fram och velat ta på mitt huvud. Jag låter dem. Vet själv hur skönt det känns att ta på det där korta håret. En annan blev helt till sig och ivrigt avundsjuk, både på att jag vågade och på att jag nu får det mycket enklare med duschbestyr.

Många av de kollegor jag dagligen pratar med ignorerade dock det faktum att jag kom till jobbet utan hår idag. Jag tror det är chocken.

Någon tyckte att jag kanske skulle ta på mig en mössa, för att det såg så kallt ut.

Själv går jag mest och oroar mig över hur det ska gå med min lilla kam. Den är ju så kort, bara 10 cm. Jag vill ju kunna sätta flätor i den. Det kommer att ta några månader. Eller år. En dålig hårdag kan luggen komma att dela sig i två sidor - och det är en mycket otäck uppsyn.

Jag har blivit en seriefigur.

Nytt liv nytt hår, är en gammal devis jag lever efter. Har man inget liv så får man väl helt enkelt göra sig av även med håret. Så jag bestämde mig för att bli min egen frisör. Virpi Pakhinen är min inspirationskälla.



Det är svårt att se sin egen nacke.