Hannas Plats

Idag har jag varit i lillepluttarnas land.

Hanna, glatt: Hej!

Tant i tvättstugan, surt/misstänksamt: Hej.

Hanna: Är det du som tvättar här?

Tant, ironiskt, torrt skratt: Nehej!

Hanna tittar in och vänder, med tvätten i släptåg.

Tant, spydigt: Ska du ta alla tvättstugor eller?

Hanna, som om hon pratar om vädret: Nej, men torkumlaren i min tvättstuga var trasig, såå...

Tant, uppfordrande: Då får du väl ta och felanmäla den då!

Hanna, på väg därifrån: Det verkar redan vara gjort.

Tant, slut på ord: Jahapp.

Varför så skeptiskt innan jag ens öppnat munnen. Särskilt som hon inte ens höll på och tvättade. Hon fick mig att känna mig som en obstinat 8-åring. Och det är inte första gången hon får mig att känna mig så. Jag var sugen på att bli syrlig tillbaka. Riktigt sugen. Men sen tänkte jag att hennes liv redan är så surt så varför ska jag spä på det.

W 3 år: Jag tycker faktiskt om dig, Hanna.

Mer än så behövs liksom inte. Men jag fick mer.

Jag och min vän anden tar det lugnt på en brygga. För stunden med ro i kroppen. Ni ser anden va? Den svävar ovanför mitt huvud.

Jag och min vän anden tar det lugnt på en brygga. För stunden med ro i kroppen. Ni ser anden va? Den svävar ovanför mitt huvud.

Fyra bokstäver, tre stavelser. Det är min nya hemstad.

Endorfiner får jag av att bara befinna mig på flygplatser. Och en rejäl adrenalinskjuts varje gång jag ska flyga. Jag vänjer mig aldrig.

Två lägenheter har jag sett. Båda hyresvärdarna ville ha mig. Bara en fick ja. Där uppe i norr verkar alla vilja ha mig, jag gör nog rätt i att flytta dit.

Tusen frågor fick jag och mitt Skellefteåsällskap ställa till varandra efter att inte ha setts på länge. Det var så skönt med mentalt stöd den här dagen.

130 mil och 14 timmar senare är jag färdigare än färdigast. Men glad. Jag fånlog redan vid frukost imorse. Det fortsatte så resten av dagen. Kan det vara kärlek?

3.0 är uppgraderingen i fasterskap som jag har gjort idag. En tjej till.

♥♥♥♥



Spänd förväntan inför start



Stockholm var vackert när jag lämnade det, Mälardrottningen...



Skelläftskt sällskap



Var förstås tvungen att inspektera älven



Vilken utlandskänsla att få boarda planet från asfalten - i solsken!


Jag ger min nya hemstad 4 öar av 5 möjliga. (Mest för att jag är mycket restriktiv med att ge 5.)

Världens bästa mamma var här idag. Hon hämtade lite av mina avdankade grejer. Och blev glad för dem. I vår familj låter vi saker cirkulera istället för att köpa nytt. Gammalt blir som nytt i nya sammanhang. Ekologiskt och ekonomiskt.

Dessutom fick hon en ganska ansenlig mängd sprit (annars hade nykteristen i huset antagligen ställt sig och hällt ut den) och bakverk jag bakat men som jag inte kan äta (vetemjöl).

Som tack fick mamma äran att trycka på mina stackars axlar. Nu sitter de ungefär en halv decimeter lägre än innan.

Jo, jag har förmödrar som gör allt för mig. Så småning om ska jag till mormor och låta henne ta hand om mig lite. Kanske får jag med mig något användbart därifrån, det får jag oftast. Undrar just vad jag ska ta med till henne den här gången?

Oboy och mackor. Lunch som det anstår en 30-årig tonåring. Vilken dag som helst nu väntar jag besök från aptiten.

Idag ska jag:

- dricka kaffe och äta chokladbollar
- läsa en deckare från pärm till pärm
- rensa ut böcker jag inte tänker släpa med mig längre
- kanske ta en kort promenad (om jag hittar en fri från Love 2010)
- lyssna på Home med Sarah Dawn Finer (min nya theme-låt)
- boka flygbuss och få endrofiner över min nästa resa

Smärtan i axlar och nacke kommer snart att lätta. Det är jag övertygad om.

Jag känner mig stundtals hudlös. Som att allt som händer påverkar mig väldigt mycket, går rakt in. En lägenhet jag skulle kolla på blev uthyrd. Axlarna åkte upp till öronen igen. Oro. Även om lägenheten inte var den mest intressanta. Jag insåg bara vilken problematisk sits jag sitter i.

Då bestämde jag mig för att tacka ja till en annan osedd. Jag ringde hyresvärden. Han undrade hur jag menade. Förstod min oro och sa:

- Oroa dig inte. Har jag sagt att du ska få titta på den då får du göra det också. Här uppe håller vi vad vi lovar. 

Jag blev rörd till tårar över de där små orden. Axlarna trillade för stunden ner från öronen igen.

Jag vet ju att det löser sig. Men den här oron kan ändå äta upp mig. Nu väntar jag på att aptiten ska återvända.

Adhd i flyttbestyr. Ibland glömmer jag att jag bara haft 1 ½ vecka på mig hittills. Jag vill att det ska vara klart nu. Jag gissar att tiden är en avgörande faktor när det gäller att hitta en lägenhet.

Spänningshuvudvärk. Det brinner i mitt huvud. Tankarna slår aldrig av, det är ett ständigt planerande. Alla trådar slutar i änden: ny adress. Så länge det inte finns någon är det svårt att slutföra något över huvudtaget. För att bestämma sig måste man vara där så jag planerar en dagsutflykt till min nya stad, ett första studiebesök. Adsl kan för övrigt bli något jag måste börja vänja mig vid.

Pms. Passar perfekt in i den här situationen. Jag känner mig ensammare än jag någonsin har gjort över tanken på att jag ska lyckas förflytta hela mitt bohag en massa mil på egen hand. Även om jag inte har särskilt mycket saker så måste jag organisera både mig själv, en lastbil, mina grejer och framför allt tiden - den där tiden känns hela tiden avgörande.

Om du har något stärkande att säga så är det välkommet just nu.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Finsk melankoli och Tove Janssons ord i Höstvisa. Jag har dem i huvudet hela tiden, men med Marit Bergmans röst.

Nu är det mitten av juni, så skynda.

- Ringer du med Telia eller Telenor?

Jag ingorerar.

På väg åt andra hållet

- Ursäkta, ringer du med Tele2 eller Telenor?

Minst ett par gånger om dagen. Snart får jag spel och trycker ner telefonjäveln i halsen på småkillen.

Lättretlig? Moi?

Här drar man fram ett par gamla bajsbyxor och vad händer? Jo, man fiskar fram en tia. 18 kronor har jag för tillfället på kontot, så nu kanske jag ska få lyxa till det i veckan.

Win! Städning lönar sig.

På att-göra-listan idag:

- Invänta samtal från många människor som vill hyra ut en fantastisk lägenhet till mig i centrala Umeå
- Städa/kasta
- Göra ett kit (av för mig avverkade saker) till mamma, för avhämtning
- Slötitta på fotboll
- Försöka utöva någon form av träning, förslagsvis framför tv:n
- Läsa, måste läsa ut alla böcker jag har hemma inom kort
- Korrekturläsa fotoboken en sista gång innan den går i tryck
- Få människor att vilja köpa det jag lägger ut på tradera/blocket (varför gjorde jag det, när det är så lätt att bara gå med allt till Myrorna?)

En klump i magen har jag haft, sen i fredags. Ni vet den där gnagande känslan av att man glömt något.

Jo, spisplattan. Jag åkte hemifrån i fredags. Redan på bussen tänkte jag på den. Sedan poppade den upp i mitt medvetande med jämna mellanrum hela helgen.

Det trots att jag specifikt tänkte: "nu stänger jag av spisen". Därefter råkade jag vrida åt fel håll så att plattan stod på 6:an. Sen är jag helt säker på att jag stängde av den.

På väg hem idag tänkte jag på en utbränd lägenhet. På väg upp för trapporna tyckte jag det luktade bränd spis. Utanför dörren var jag säker på att det luktade brända popcorn.

I lägenheten var allt som vanligt. Om än lite unket.

Varför gör man så mot sig själv?

Det har börjat pirra rejält. Skräckblandad förtjusning. Nätterna ägnar jag åt att planera saker i huvudet, stressa lite kanske. Mycket som ska göras. Mycket som ska klaffa. Mycket som kommer att kosta i en övergångsperiod. Ibland är jag lugn, ibland börjar jag tänka för mycket och blir lite stessad och kanske lite ledsen.

Men mest är jag glad. Det rör på sig i mitt liv. Jag har bidat min tid och till slut når man målet bara man vet vad det är man siktar på.

Det är vad jag har gjort. Jag har nått mitt mål. Resan börjar alldeles snart, innan sommaren blir till höst. Då byter jag liv och stad. Jag ska göra slut med tandläkaren och hårfrissan och det känns tufft. Alla andra tror jag får hänga med mig, virtuellt, mentalt eller materiellt. Jag hoppas du hänger med.

När jag blir västerbottning.



Igår blev jag firad med presenter.

Kemisk kastrering för polska sexualbrottslingar. I hemlighet hurrar jag.

Men säg inget.

Språkat idag:

Väntandes på bussen imorse studerade jag min omgivning. Vid ett övergångsställe med blinkande gult gick en gubbe över. På ena sidan refugen stannade bilarna. På andra sidan stannade alla bilar utom en taxi. Gubben vänder sig mot taxin och visar upp fulfingret. Länge och tydligt. Klarspråk.

På väg in på bussen. En liten dam sitter på första sätet, hon reser sig mödosamt med sin käpp och frågar busschauffören:

- Är det ok om jag springer av här?

Jag hade verkligen tyckt det varit ok att se henne springa. Men jag vet inte.

Stadshustornet idag. Jag gick upp för trapporna. Utsikt över hela stan och min ö.

Här är bilder.







Väl värt sina 30 kr. Upplevelsen för fyra öar av 5 möjliga.

Det finns en kofta som jag söker ibland
Den tycker om mig och jag gör vad jag kan
I dess bortvaro finns en längtan av att finna
Så jag stannar hela dagen
I jakt på nåt runt magen

Den där svarta koftan letar jag väldigt ofta efter, och då har jag den där låten i huvudet. Vet inte vilket som är mest irriterande. Förstår heller inte hur en kofta kan vara så omöjlig att hitta.

Idag har jag vandrat på min älskade ö i den. Och plötsligt uppstod ett behov. Konsumtionshysterin satte in när jag insåg att jag behöver en ny mugg, en riktigt bra fukost/kaffemugg. Jag har letat förut, utan resultat. Men nu tycks muggmodet vara i samma mode som jag råkar befinna mig. Så min nya balja är svagt mönstrad och framför allt gigantisk.

Dessutom har mitt badrum fått en ny vän. The bug. Tillika en nagelborste. Jo, jag tycks behöva en trots allt. Dessutom spa:ar jag med fotfil och choklad. Because I'm worth it!

Jag försöker se Stockholm med nya ögon. Turistens. Vill hinna göra Stockholm den här sommaren.

Det finns en del saker på min lista, men jag vill gärna fylla på. Vad är ditt bästa i Stockholm?

Ur Aftonbladet:

"Den 17-åriga flickan och den 19-åriga mannen..."

Var går gränsen för flicka/kvinna och pojke/man egentligen? Eller är den främst könsbunden.

Min önskan gick i uppfyllelse. Temperaturen i vattnet har definitivt stigit - hela 15 grader.



Jag satt i lugnet och läste. Deckare hör ju sommaren till.



Åter i stan blev det plötsligt festivalsommar. Här motborgarrock i Midsommarkransen.

Det bästa (och det jag saknar mest) med att växa upp och bo med syskon var att det alltid fanns kläder att stjäla/sukta efter. Andras kläder.

Stal jag t-shirts ur tvätten när jag var ung eller vad? Från tvåmetersvarianten. Mer som klänningar. Men ändå. Gudomligt.

Jag vill bada.

Bara det.

Har börjat strosa the streets of Stockholm.

Hej rastlöshet!