Hannas Plats

Jag postar många brev i dessa dagar. Idag har jag skrivit sex olika adresser på kuvert som ska läggas på lådan, bara jag lyckas komma över porto. Det där brukar kunna vara ett projekt vet jag.

Tyvärr är det inget roligt. Ingen som kommer att svara. Ingen jag glädjer.

Jag minns inte senast jag skrev så många brev.

Solnedgång är mitt sinnestillstånd just nu. Rosa och guld. Men på väg mot mörkare tider. Och lugn.

Sol. Somrigt. Allsång de lux. När jag är på sommarkonsert med Kent är det som att alla andra sommarkonserter som jag varit på med dem kommer tillbaka till mig. Den första 1996, sedan dess har det blivit många, i Norrtälje, i Stockholm, i Strömstad och i London. Jag minns dem alla, alla låtar ger mig olika sinnesstämningar, överensstämmande med den tidsepok i mitt liv de kommer ifrån.

Igår bjöd de på disco och den eviga kärleken. Mina mungipor höll på att få mig att sväva. Promenaden hem genom sommarljumma Stockholm i månsken var oslagbar. Så oslagbar att jag var tvungen att dokumentera den. Filmen kommer inom kort.



Konsertliv i sol.



Kent bjöd på röda höstlöv.

Vart tog hungern vägen?

Dricker kaffe och tuggar vattenmelon mellan varven medan litervis med vatten slinker ner. I övrigt går jag tydligen på något annat slags bränsle.

Plask, plask, plask. Jag undrar vad det är som plaskar i vattentunnan, även om jag egentligen redan vet. När jag tittar ner ligger han där och simmar ryggsim.

- Nej, men där ska du väl inte vara! säger jag förebrående.

Han bara tittar på mig och tycks säga:

- Jag inser det nu.

Ner med en gren och plötsligt springer han rakt emot mig. Båda får panik. Grenen far i marken. Korren sticker till skogs. I skogsbrynet stannar han till och tittar på mig. Jag hör det:

-Tack då.

- Jaja, men kan du inte dricka ur pölen i fortsättningen, svarar jag.

- Äh, pölar är för blåmesar och sniglar. Jag gillar det fräscht och fritt från fjädrar.

- Ok, jag lämnar grenen i tunnan. Nästa gång kanske jag inte hör dig.

- Bra så!



Korren.

Från klippspaning över Östersjön har jag nu gått till båtspaning i Mälaren. Det är också gott.



Det och ett halvt rör chips med lite iste. Precis vad kroppen behöver i värmen.

Jag lyckades hålla nere kroppstemperaturen tills jag steg in i min 30-gradiga lägenhet.

Men hjärtat är varmt.

Jag åker hem till stan. Som om jag har väntat på det. Känner mig lite upprymd. Kommer hem. Här väntar inget på mig. Bara instängd luft och rastlöshet. Försöker jaga upp lite människor, betar av bestyr. Det känns som att gå i seg kola. Inget blir riktigt klart någonsin. Allt kan bara påbörjas, men måste färdigställas senare. Så att jag definitivt ska ha fler saker att komma tillbaka till i staden. Så att jag måste lämna min klippa igen.

Jag känner mig stundtals lite besviken. Sviken kanske. Men så är det. Plötsligt känner jag mig ensam i stan. Längtar tillbaka till min klippa vid Östersjön. Där är jag solo. Själv. Spejandes ut över havet. Mot solen. Mot fiskebåtarna. Mot molnen. Analyserande. Själv. I frihet.

Här är jag instängd i mig själv, i mitt själv. Bara jag. Och en hel stad som myllrar, drarrar i värmen. Instängd i min lägenhet.



Östersjöns bästa klippa. Garanterad avskildhet.

För en vecka sen firade jag 10 år sen som stockholmare. Eller jag missade att fira det. Ska fira nu. Snart.

Här skulle följa en resume av de tio åren som gått. Nöjer mig för stunden med att säga att Stockholm är vackert just nu. Och varmt.

Jag vet att jag är i idyllen när jag har ekorrar som kommer förbi huset för att dricka ur en tunna, en blyg blåmes passar på att bada i en krympande pöl, en hel kväll går till att blåsa bubblor med två små glada barn som jagar såpa, förmiddagen spenderas på en klippa med utsikt över havet, det bor små jediriddare i rosa på stranden, lycka är sällskap och barfota promenad till morgontidningen, jag funderar över paradoxen 30 grader i luften 13 i vattnet, jag sover med öppet fönster utan att störas av ljud.

Tills en natt när jag vaknar av polissirener och skottlossning.

Vad hände?